dramaqueen

Nya grejen är tydligen Franz Liszt när jag redigerar. Liszt och Tjajkovskij, fast Peter är ju inte nyhet. Han har hängt med länge.

Jag är jävligt less på att vakna, känna mig intill döden sömnig, kasta en blick på klockan och tänka att gud vad skönt att klockan bara är nio då kan jag sova i alla fall två timmar till, sen ser jag att klockan är halv fyra och blir förbannad. Jag har aldrgi kommit överens med sömn. Det finns inga mellanting, endera too much eller inget alls och detta ofrivilliga ultimatum är inget jag trivs med.

Igår rasade golvet in på Norrlandsoperan i Umeå där bl.a. Mando Diao och Karavan spelade. Fattar ni. Golvet rasade in. Fler skadades allvarligt när de föll två meter genom golvet. Stört. Stört golv. Min syster var där men hon klarade sig. Hon studerar kognitionvetenskap och är jättetuff och ansvarstagande. Inte som mig alltså. Djoko skulle spela efter Mando Diao och han klarade sig också. Men han brydde sig inte så mycket om det. Han var bara ledsen över att spelningen ställdes in.

Idag känner jag ett mycket ovanligt sug efter att skriva dramatik. Kanske för att jag såg början på Hotel room igår. Den påminde lite om Raymond Carver. Jag gillar verkligen grejen med minimalism i teater. Eller snarare ett rum, två människor, Hemingways isbergsteknik, en konstig pryl som förklaras, namn, uttänkta bakgrundshistorier och kostymer. It's the shit.

Egentligen låtsas jag bara. Egentligen är jag bara en fjant som bara står i fönstret och väntar på att se honom komma ut från tunnelbanan. Sen springer jag ut i bara t-shirt trots att det är alldeles för kallt. Och sen somnar jag med handen i hans hår och när jag vaknar igen är han fortfarande kvar. Gång på gång. ))<>(( Forever.

/a