älven isen och allt det andra

En pojke som är ett år yngre än mig har drunknat i älven några hunda meter från mitt barndomshus. Jag vet inte vem han är, trots att Boden är så litet, men jag är ledsen ändå. Jag blir ofta ledsen när människor dör, oavsett om jag känner dem eller inte. Jag är den som svär och är upprörd över att alla bombattentat i krigsdrabbade områden får mindre uppmärksamhet än den nya viktminskningsmetoden och ministrar som rökte hasch i sin ungdom. Jag är den som vill diskutera och chilla runt på barrikaderna med knuten näve. För två somrar sen när jag jobbade som lastbilschaffis tillsammans med min barndomskamrat Joel (som jag förövrigt letade efter spöken under byrån med när jag var fyra och han fyra och ett halvt) diskuterade vi det där. Han förklarade det hela (inte så lugnt och sansat men ändå). Att de nyheter som säljer är det som får stora rubriker. Inte det som är "värst". Folk vill bara veta det jävliga som rör dem själva, sa han. Att veta hur folk på andra sidan jorden dör som flugor är inte intressant. Varför tror du till exempel att tidningarna alltid lägger större fokus på svenskarna som dog i tsunamin än thailändarna som dog? Jag minns att jag var väldigt upprörd. Folk som folk, menade jag. Och sen bläddrar jag själv förbi nya bombattentat i Irak i tidningen för att istället läsa om Koops nya skiva. Jag är störd i en störd värld och jag vet om det men gör ingenting åt det. Kanske är det för att jag blir så jävla ledsen. Jag tänkte ett tag att det kanske var den allmänna anledningen till att folk hellre läste om GI-metoden än svältkatastrofer. Flera jag har pratat med säger att de inte bryr sig lika mycket om tiotusen barn med uppsvällda magar blir ihjälskjutna i något land långt borta som om tio skåningar brinner inne i nån lada. Blir jag ledsnare över att den där pojken kämpade för sitt liv i Luleåälven och sedan inte orkade längre, precis när brandkåren hann fram till Trångforsbron och en brandman hann till och med ner på isen, till den enorma vaken, kastade ut ett rep, skrek till honom att hugga tag i det, men pojken bara låg där i vattnet, fortfarande vid medvetande med så nerkyld i det en grad kalla vattnet att han inte klarade av att ta tag i repet. Och sen gled han in under isen. De dyker fortfarande efter honom, men hittar honom inte. Och hans mamma förbannar säkert den där jävla skotern och undrar om han försökte köra på vattnet, det är en sport har jag hört, kanske hon också, att om man kör runt sjuttio kilometer i timmen rakt ut över en vak så kan man köra på vattnet, kör man fortare gräver skotern ner sig och sjunker, kör man långsammare hålls inte ytspänningen eller vad det nu är och den sjunker lik förbannat. Pojkdrömmen, att flyta på vattnet, kanske som Jesus, kanske hade Jesus gjort likadant fast klarat det, kanske trodde pojken att han nådde det gudomliga där i några sekunder när han svävade över strömmarna. Eller så såg han det bara inte, att isen slutade, ni anar inte hur mörka vintrarna är där uppe, hur de tär och hugger i dig. Kanske var visiret immigt, mitt blev jämt det och han tjusades av den enorma öppna ytan, snötäckt is, blåsvart i mörkret, och pressade sig själv fortare som en dansande dåre, fastklämd i ivern. Sen plötsligt öppet vatten, kanske gick skotern genom isen innan han ens sett vaken, kanske breddade han den. Och nu driver han omkring där nere i mörket.

Reagerar jag mer av det här än av svältkatastrofer långt borta? Jag vet exakt hur det ser ut där han drunknade. Trångforsbron. Under bron finns det en lång trägång, bara några meter över vattnet. Vi brukade hänga där när jag var runt tolv, tretton. Det var spännande att klättra ut på cementstoderna som sköt upp ur de forsande vattenmassorna. Där satt vi och dinglade med benen. På stranden några hundra meter bort, Vitsand, drällde jag runt med myggspray och hembränt, hånglade i skogen på kvällarna och badade i vattnbrynet på dagarna. Kanske gjorde han också det, precis som jag. Men inte längre.

Samtidigt kan jag bli helt förstörd över saker som händer långt borta. På ställen jag aldrig har varit, knappt ens sett bilder på. Inget jag kan relatera till mer än att det är människor, som har känslor, liv, familjer, är hungriga ibland, har drömmar, tänker saker, kanske undrar hur det ser ut där jag bor, trots att de inte ens vet vem jag är och var jag bor. Jag kan gråta över saker jag inte känner till och det kan göra lika ont. Att tidningarna matar in "EN SVENSK DOG" i nåt land någonstans och nämna som en liten notis bredvid att hundratals andra människor också dog (fast de var inte svenskar) kanske är för att vi ska känna saker och köpa tidningen och inse hur hemskt det är trots att vi aldrgi har sett stället där det hände men vi kan i alla fall relatera till hur det är att vara svensk, tänka att kanske hade den svensken också ett jobb på seveneleven kanske hade den svensken handlat på ICA någon gång och svurit över att avocadorna alltid är för hårda. Jag vet inte. Det är kanske enklast att bara förtränga allt jobbigt, för det finns så jävla många hemska saker som händer hela tiden, om jag skulle gråta över allting skulle huvudet sprängas, vattnet i haven kanske skulle ta slut, alla moln skulle sugas in i mina ögon för att återställa balansen och sen skulle jorden torka ut och ännu fler dö. Kanske förtränger jag som alla andra. Istället för att skicka hundra spänn till Unicef för att stilla mitt dåliga samvete (vilket jag inte gör) skriver jag en blogg. Känns det bättre då? Inte ett dugg.

/a