tefascisten i mig

Idag har jag jobbat. Jag älskar det jobbet. Det är det bästa jobb jag haft, slår telefonförsäljning och HM med häst, nej, brontosauruslängder! Det är alltså en te och kaffeaffär, en mycket fin sådan. Min vän Gaby jobbade där, sedan åkte hon utomlands för att plugga i somras och då fick jag hoppa in. Först kunde jag ingenting och te och kaffe, jag drack på sin höjd påste och kaffe inte alls. Sedan blev jag frälst. Jag smakade alla teer, åt alla kaffebönor, läste och frågade om allt jag kunde tänka mig. Jag blev en te-elitist. Och så småningom en tefascist.

Ååh att gå ner på lagret, stoppa näsan i stora säckar bergamottdoftande Earl Grey, gräsigt Darjeeling, underbart blommiga rosen och jasmine-teer. Eller, det här kanske är lite ohygieniskt men härligt, stoppa händerna i säckarna med lena kaffebönor och kornigt Assam CTC. Snylta på Vahlrona chokladen och knapra på mellanrostade Tarrazu-bönor från Costa Rica (de är godast att äta hela, om man nu vill äta hela kaffebönor. Mörkare bönor smakar för bränt, men Tarrazú är lite karamellig och brödig, mums.)

Men. Min passion för dessa drycker har gjort mig lite... strikt. När folk kommer in och till exempel frågar om man ska ha mjölk i vitt te har jag egentligen lust att luta mig över disken, daska dem i huvudet och skrika MEN ÄR DU SJUK I HUVUDET ELLER?! Och det är ju inte särskilt service-minded. Alltså, nej. Man ska INTE ha mjölk i vitt te (omduvillhadetärdusjukihuvudettyvärr). Vitt te är superfint, det består endast teblommans yttersta, ojästa blad. Det är vackert, som silverfärgade, håriga små nålar. Inte mjölk, inte socker, inte citron, det ska avnjutas som det är, något annat vore en styggelse. Eller när folk med lidande min säger att de vill ha lite grönt te för att det är så nyttigt, men det är ju så äckligt och smakar hö. Kretiner! De vill ha en massa smaksättningar, persika eller jordgubb, och visst, det kan ju vara gott, men inget slår den fina subtiliteten hos en örtig kopp Gyokuro eller nästan parmesandoftande Lung Ching. Jag förstår inte hur de kan tycka att det är äckligt. Hur de kan föredra billiga teer som är så späckade med syntetisk smak är det nästan är godis i flytande form. De måste bara lära sig att uppskatta de finare sakerna här i livet. Det är min uppgift att få dem att göra det. Vare sig de tycker om det eller inte, muhahaha. Här kommer en liten besserwisserlista med fina teer som jag kommer tycka det är skitkul att skriva men du kanske inte lika kul att läsa.

Fina teer som du borde köpa, gröna och vita:
Lung Ching (Kinesiskt. Grönt och storbladigt, kallas även Drak-te. Kan dra tre gånger på samma blad. Mustig, lite ostig doft men ändå frisk och mild.)
Gyokuro (Japanskt. De sista 20 dagarna innan odlingen är det övertäckt från solens strålar, vilket gör att ett ämne som kallas theanine bildas och gör teet lite sött.)
Genmai-cha (Japanskt. Vanligt, görnt bancha-te blandas med rostat ris och små popcorn. Lite nötig smak, gott till mat, särskilt sushi.)
Vitt te, silver needles (Kinesiskt. Från teblomsbladen som endast plockas två dagar om året. Helt ojäst. Mycket fint med fräsh och stor smak. Massor av coola smaknyanser, synd att det är så dyrt, typ 1000 kr kilot, annars skulle jag dricka det mycket oftare.)
Inget av de gröna/vita teerna ska ha mjölk och socker i, det är en dödssynd och dessutom väldigt äckligt.

Svarta:
Assam (Indien. Starkt frukostte. Jäst, som alla svarta teer. Maltigt och ordentligt, liksom. Finns som tgfop, med stora blad, bop, med lite mindre blad, och ctc som betyder cut, tear, curl och beskriver plockningsprocessen. Det ser ut som små korn.)
Darjeeling (Indien. Milt och örtigt, känns nästan som grönt. Lite blommig smak. Passar bäst på eftermiddagen. First flush är delikat och spröd, second flush har en lite jordigare smak med inslag av honung.)
Earl Grey (Klassiskt, svart smaksatt te. Alltid bra att ha hemma. Välj ett med mycket bergamottolja. Ibland blandar man i lite rökigt lapsang souchong för en lätt touche av tjära. Jag tycker att man bör dricka det svart, men lite mjölk kan väl vara ok om man envisas. Kanske. Lite.)
Kryddigt svart te, det som här kallas chai. (Det kryddiga te med skummad mjölk som är populärt på caféer brukar kallas chai, men det är lite missvisande eftersom chai helt enkelt betyder te på indiska, och andra språk. Det enda te som jag kan tänka mig att ha mjölk och socker i, då blir det som en efterrätt.)

Vad långt det här blev. Att ett av mina längsta blogginlägg handlar om te och kaffe tycker jag ändå är positivt, det kunde ju som vanligt ha handlar om män och bakfylla. Kaffet orkar jag inte berätta om, men jag rekommenderar en blandning av mörk och mellanrost kryddat med kardemumma, bryggt i en presskanna. En presskanna är bäst, dessutom är det redigt enkelt. Nu ska jag dricka ett grönt te som är ihoprullat till en liten boll, det kallas silwer strawberry fast det smakar inte jordgubbe. I glaset vecklar det ut sig och ser ut som en havsanemon. Åh jag gillar te, det är så bra, om någon mår dåligt är min spontana reaktion att fråga om de vill ha te. Jag må vara känslomässigt handikappad och dra mig som tusan för att prata om jobbiga saker, men jag kan alltid erbjuda dig en prima kopp te.

/jess