tyska eller växtfärgning, spännande val

Det är inte bara Andy som känner deppigheten nafsa i hasorna, jag tror att melankolin har lägrat sig hemma hos Roggie. Detta kan vara ett substitut för att inte tillräckligt många män lägras där. Det tror jag i alla fall. Jag tänker att jag har dåligt karma, obetänksamt har jag gett dissen både här och där och nu slår det tillbaks. Jag hoppas att det inte är så men what goes around comes around, det tror jag på.

Igår när jag och Brill satt vid Andys luftmadrasskant och pratade om livet (tragiskt nog nämndes orden gris, dase och röv jävligt ofta i samma mening) så sa jag att jag skulle vilja gifta mig och bli hemmafru. De skrattade rått och sa att jag kunde börja hemmafrua med diskberget i köket. Hrmpf. Jag skulle bli en utmärkt hemmafru. Tror jag. Innan jag skulle få nog och vilja ut och lufta röven, som Andy så finkänsligt uttryckte det. Men gifta mig vill jag banne mig göra. Förr trodde jag att jag skulle vara gift när jag var 25, bo i en villa, ha en man att älska och en massa trygghet. Nu har jag insett att det inte kommer bli så och att han som jag var övertygad om var min framtida man är inte längre det. Det var en väldigt omställning. Först nu har jag börjat fatta att jag ALDRIG mer kommer vakna upp och se hans sovande rygg med tatueringen mellan hans skulderblad. Att vi inte kommer flytta ihop och skaffa villa. Att vi inte kommer ha ett white wedding och att våra föräldrar inte kommer glädja sig tillsammans på vår bröllopsdag.

Jag tänkte liksom aldrig på det, att nu är definitivt. Att det nog inte finns någon återvändo. Att det här inte är en av våra många "pauser".

Min vän Tamre säger att jag däremot borde ta en paus, en liten time out och sluta vara så uppslukad av olika relationer och istället bara koncentrera mig på mig. Men fan vad tråkigt. Vad skulle jag göra då? Lära mig tyska eller växtfärgning var vad jag hade att välja på, enligt Andy, och det låter ju inte alltför upphetsande. Men tyska kanske. Det är ändå lite hett...

/jess