here we go again

aaaargghhhh fan vad less jag är på mig helveteeeeee! Jag skulle inte kunna komma i tid om så mitt liv hängde på det, om så min familjs liv hängde på det, om så vartenda liv i hela världen var ytterst beroende av att jag kom i tid. Sorry mänskligheten, ain´t gonna happen. Är i skolan, missade första uppsatsseminariet för att jag uppenbarligen är tidsoptimisten från helvetet. När jag gick i lågstadiet fick jag ha en extrafröken som följde mig från klassrummet till matsalen på lunchen, annars slutade det bara med att jag aldrig kom iväg och fick svälta resten av dagen. På något sätt så känner jag alltid att fem minuter är ju jättelänge, på det hinner man sminka sig och fixa håret och dricka kaffe och välja örhängen. Men det gör man ju inte. Ändå så tror jag det varenda jävla morgon alltid samma sak alltid sen ALLTID. Slå mig.

Min expojkvän ringer ibland. Igår. Han undrar varför jag aldrig ringer. För att jag inte vet vad jag ska säga. För att varje samtal vi har barkar åt helvete efter typ två minuter. För att det skär i mitt hjärta att han som kände mig bäst av alla nu inte känner mig alls. Jag säger inte det här. Jag säger för det mesta att jag är upptagen och måste gå. Han undrar varför jag inte bryr mig. Jag säger att jag bryr mig men egentligen förstår jag inte vad han menar med det. Hurdå bryr mig? Klart jag vill att han ska vara lycklig, absolut, jag vill att han ska må bra och vara glad, jag har inget behov av att han ska må dåligt. Ingen bitterhet eller hämdbegär som ligger och pyr. Men jag kan inte göra honom lycklig längre. Jag kan inte fortsätta leka "vi är inte ihop men vi kan uppföra oss som vi är det ändå"-leken. Det säger jag. Ändå fortsätter han att fråga varför jag inte bryr mig och jag FÖRSTÅR inte. Hur skulle jag agera för att han ska känna att jag bryr mig? Jag gör vad jag kan och jag försöker, försöker verkligen sköta det här så bra som möjligt. Jag försöker så mycket! Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag har aldrig gjort det här förut.

Visst, förut brydde jag mig mer. Jag brydde mig mest av allt. Han var i mångt och mycket mitt allt och jag ville alltid vara vid hans sida. Har man sagt att man älskar någon förpliktar det. Man lämnar inte någon man har sagt man älskar, inte i första taget. Stand by your man. Och det gjorde jag och det gjorde jag och det gjorde jag. Alldeles för mycket. Jag mådde hellre dåligt i hans närhet än mådde som döden för att han inte var i min närhet. Så när hans kompisar kom över och de kollade på film/hockey/fotboll/tv-spel gick jag inte, även om jag anade att han kanske ville det. Jag stannade kvar, gick runt i det stora huset, bakade rulltårta till dem som en liten hemmafru. (jag trivdes som liten hemmafru) När han jobbade stannade jag kvar och väntade tills han kom hem, kände mig som en hundvalp när han satte nyckeln i låset. Jag stannade kvar när gapet mellan oss i 120-cm sängen var oändliga mil. Jag stannade kvar när öppet förhållande verkade som en strålande lösning (visst älskling får du knulla andra, vi är ju bara unga en gång, vi måste ju få pröva. Jag älskar dig, jag vet att andra tjejer inte skulle betyda något för dig. Jag vet att du håller mig högst. Andra tjejer, det skulle vara ungefär som att runka, eller hur? Jag förstår.) Inte fan förstod jag när de väl gällde. Jag kastade tavlor i väggen så glaset yrde och jag stannade.

Det här är min version. Hans skulle säkerligen vara en annan. Han var inte en dålig pojkvän, inte alls, och jag var långt ifrån en ängel.

Nu tänker jag att jag aldrig ska bli så beroende av någon igen. Nu tänker jag hellre lagom känslor än himlastormande sådana. Nu tänker jag hellre fly än illa fäkta. Det var ju så, för att fortätta med metaforerna, att vi fäktade rätt jävla illa där på slutet. Ibland tänker jag du måste ju våga, ändå. Njae, eller? Babysteps.

/jess