dj

Tävlingen är avgjord. Veckans Roggie går utan större konkurrens till Djoko eftersom han idag ska ta med Lill-göran till sjukhuset. Han ska ta ut mitt gitarrfodral ur frysen och lägga lillan i det och sedan gå för att få honom botad. Igår när jag skulle stränga om honom (lill-göran alltså inte djoko) blev han så förskräckt att han försökte ta livet av sig själv. Han ville tappa sina tänder, hugga av sina armar. Och nu är en stämskruv lös. Jag gråter och DJoko svär. Som ett gammalt par. Lill-G är tyst som en död flundra. Han kanske är deprimerad? Jag måste muntra upp honom så fort han är botad.

Jag och DJoko är som syskon. Vi bråkar, nyps, slåss och tävlar i att göra så äckliga saker som möjligt på kortast möjliga tid. Vi sover över hos varandra. Vi lånar varandras kläder. Vi ger varandra presenter. Vi grinar tillsammans. Vi spelar fotboll mitt i natten och bor hos varandra i veckor. VI ligger uppe och pratar hela nätterna. Han köper skivor åt mig för att jag ska hänga med. Jag beställer flygbiljetter åt honom och städar hans hus när hans föräldrar är i Tyskland i två veckor. Sen gnäller jag förstås och kastar saker på honom.

När det är jul tar det dubbelt så lång tid att fixa en present till honom som till alla andra. En gång fick han en cellostråke som jag prutade ner tills jag var blå i ansiktet, bara för att han skulle kunna spela Sigur Rós på sin gitarr med mycket reverb och distortion.

Vi gör låtar tillsammans. Sen skrattar vi och säöger att det låter som The Corrs. Men vi gillar det. Jag ringer honom mitt i natten och frågar saker som "hur tar man ett F#m7/D#?" Sen säger han åt mig att prova något annat. Och jag skrattar och tvingar honom att lyssna på mitt senaste underverk en halvtimme tills jag hör att han har somnat i telefonen.

Jag är barnslig och pubertal. Jag häller min läsk över honom.

Men när mamma var sjuk var det till Djoko jag åkte och grät hela nätterna. Det var han som pratade med mina lärare när jag slutade äta eftersom hon inte kunde. Det var han som höll i skyddsnäten. Satte mig på bussen hem när jag vägrade komma ut ur pianosalen eftersom jag hade sparkat sönder en stol där inne när allting var omöjligt.

Jag lärde honom Matematik B på två veckor och hela 1700-talets konsthistoria på några timmar. Han sa åt mig att sluta svära över GehörBkursen och att jag skulle ta det lugnt. Fast det gjorde jag inte förstås.

Sen har jag varit elak också.
Men det är bättre nu.

/lou