ååååååååhngest

Alltså, bakfylla. Gotta love it. Eller inte. Idag är jag så vek att jag får enorma nicokickar när jag röker. Igår gjorde jag min specialitet, jag kallar den "suprisefyllan". Detta för att den kommer som en glad överraskning för alla närvarande inklusive mig. Det är en fylla som slår till snabbt och obarmhärtigt. Jösses, så obarmhärtigt och sen barkar det iväg med ljusets hastighet. Jag kan nämligen simulera en viss nykterhet ganska länge, tills jag ställer mig upp och det säger poff och plötsligt är jag nere på neanderthalarnivå.

Jag avundas folk som inte blir bakfulla något så in i. Jag skulle offra mycket för att slippa bli så bakfull som jag blir. (men uppenbarligen inte vinet) Mina bakfyllor är rent vidriga. Inte så mycket för att jag är darrhänt och mår illa, det kan jag leva med, men ångesten! Mentalt mörbultad och övertygad om att alla hatar mig genomlider jag mina söndagar. Jag vet att det bara är kemisk ångest men inte fan hjälper det, det KÄNNS ju som riktig vrålmongoångest. Jag hade en gång en bekant som berättade om sin vän som också alltid ångestade på bakfyllan. När festen närmade sig sitt slut brukade de lägga lappar i hans jackfickor där det stod "du är en fin och bra människa". Jag tycker att det är en jättebra idé. Jag vill ha sådana lappar idag. Stackars pojkvän som fick släpa hem det vacklande, packade as som var jag igår. Uuuuuuurrrsssss. Av någon anledning har han lyckats vara närvarande de gånger då jag blir aprak. Inte för att jag någonsin har spottat i glaset, oh no, men jag kan ju faktiskt gå ut utan att bli som igår. Förra helgen var jag fin och sansad, men då var han ju inte där. Jag är bättre än sådär, vill jag säga till honom, och jag hoppas att det är sant.

När jag lyckats kräla mig ut ur mitt rum vid halv fyra på dagen så hade Birtha städat hela lägenheten jättefint. Hon sa att hon hade dammsugit upp minst fem larver. Så ja, städningen behövdes. Jag tackade henne genom att ligga draperad över sängen och bräka "Biiirthhaaa jag mår illlaaaaaa" en gång i minuten. Jag är en sån härlig sambo och flickvän. Gotta love me. Eller inte.

Åkte hem till föräldrar för att få lite moderlig omsorg. Mamma sa att jag mår som jag förtjänar. Ja men tack, jag vet, gnid in det bara, gör det. Den lilla fördelen med bakfyllorna från helvetet är väl kanske att alkogenen som grasserat fritt i släkten inte kommer att bita på mig. När jag mår såhär vill jag ju inte ens tänka på sprit på minst en vecka. Eller? Shit nu får jag ännu mer ångest. Det finns så mycket att ångesta över idag. Jag ska riktigt grotta in mig i ångest. Se den i vitögat. Det är aldrig så illa som jag tror, jag vet, men det känns inte som så.

/jess