no more home alone

Vet du hur urbota jävla tråkigt det är att spendera dag efter dag efter fucking dag på stadsbiblioteket och gå igenom meterhöga staplar med tidningar? Inte? Då kan jag berätta för dig. Det är överjävligt, otroligt tråkigt. Just nu vill jag inte ens ta i en tidning med tång. Men när vi är klara med den, ehe, kvantitiva anlysen, så kan vi sätta tänderna i själva c-uppsatsarbetandet. Jag bävar. Om det inte blir en kick-ass c-uppsats så lovar jag att flå min röv med en osthyvel. Man måste ju sätta lite press på sig.

Mina kära vit och svarthåriga sambos emigrerade ju norrut till ödemarken någonstans nyligen, så jag var kvar ensam hemma. Det var lite trist. Jag har verkligen vant mig vid att komma hem om vardagskvällarna och se Andy luftknulla Brillo i köket, det är trivsamt. Men jag fick tillräckligt med privacy för att skapa lite egna vanor. Detta har jag gjort i deras frånvaro: 1, rökt ut genom alla fönster i lägenheten. Tråkigt att gå ut utanför huset och röka när A inte är hemma. 2, Haft det sjukt städat. 3, Chillat runt naken. 4, Haft många, långa och uppslitande bråk med mitt ex i telefon där han omväxlande är ledsen och ensam eller fruktansvärt elak. Jag bemöter denna good cop, bad cop-taktik genom att vara en iskall och distanserad häxa. Det känns hemskt underligt, det här är fan en kille som jag skulle kunnat gå genom eld och hugga av mig benen för, om det mot all förmodan hade behövts. Igår avslutande jag ett av dessa samtal med att säga att jag önskade honom all lycka (han önskade mig uppenbarligen all olycka) och lägga på. Sansat. Sedan bröt jag ihop till en vrålgråtande, råmande, snorande spillra av en kvinna. Det enda rätta var att lyssna på The Doors på trumhinnesprängarvolym och halsa vin liggandes på golvet. För att späda på patetiken ytterligare så var jag endast iförd en rosa handduk om håret. Inte för att jag slängt av mig kläderna så fort han ringde, jag råkade bara komma ut ur duschen och eftersom A och B inte är hemma och kontrollerar min anständighet så... ja. Det är nästan ett lågvattenmärke i denna helvetes härva som är mitt föredetta förhållande.

Tiden läker alla sår, säger dom, men HUR lång tid är det meningen att det ska ta? Hela resten av mitt liv är ju också ett tidsmått, och det är sannerligen inte uppmuntrande.

Nu ringer Andy mig. Blotta tanken på Andy får liksom livsandarna att vakna och öltarmen att rycka. Baby, i´m coming home.

/jess