Detaljer

Jag är så ombytlig. Jag vet alltid vad jag vill och jag ångrar mig nästan aldrig. Men jag tröttnar och blir rastlös och måste därifrån. Jag är dålig på att vänta. Tålamod har aldrig varit min grej och kanske borde jag öva på det men bara tanken på det får mig att vilja göra något annat. Dricka mig full. Se en fransk svartvit film om omöjlig kärlek. Lägga på telefonen och gå till ICA.

Jag vill alldeles för många saker. Till slut samlas alla punkterna på min to-do-list i en hög och jag får panik och gör ingenting istället. Det ger mig ännu mer panik. Som det här året som jag har bott i Stockholm. Jag tog min väska och flyttade in i vardagsrummet hemma hos Roggie (fast Roggie hade inte flyttat in då, han kom i september). Kanske var hela grejen med att flytta till en ny (större) stad som också var den första nya stad jag bodde i, nog för mig. Desutom började jag en ny skola och hade inga vänner (förutom underbara Brillan) och visste inte ens var Bondegatan låg. Det kanske tog energi. Energi som jag brukade lägga på ekvationer, kvintcirklar, mixerbord, tematiska konklusioner och så vidare i all oändlighet. Kanske var jag bara van vid att det var sån kunskap och sådana erfarenheter som var nyttiga just då. Kanske är det bra att flytta till nya städer också. Men jag blev rastlös. Allting gick i en cirkel med alla grejer som jag borde göra som hamnade på en hög. Och här sitter jag nu, och gör ingenting. Har inte gjort någonting heller, känns det som. Ett år av ingenting. Fast jag har ju gjort saker, lärt mig nytt, träffat, sett, hört, känt. Jag vet det men jag kan inte se det. Jag är skadad av en röd markeringspenna som har förföljt mig så länge jag kunnat minnas. En penna som har skrivit "Strålande!" "Utmärkt!" "Mycket bra!" längst ner på mina fyllda pappersark. Nu har jag ingen penna längre och måste skriva det röda själv. Men jag fixar det inte. Och förblir rastlös.

Det här är ett utdrag från när jag var sexton bast och mitt uppe i allt. Och jag saknar det.

"Jag har den där äckliga känslan i magen igen, jag kommer inte klara det (NÅGONTING). Jag är inte helt säker på att jag kommer bli bra igen. Jag har tappat någon slags kontroll som jag behöver. Jag avskyr det här. Imorgon blir en jobbig dag. Jag kommer må dåligt kvart i tio tror jag, och det kommer hålla i sig i några dagar.

Jag har skrivit en lista som ska bota sådana här känslor. Men jag tillämpar den sällan. (JAG HAR INTE TID ELLER LUST) Jag borde ta tag i mig. Det tänker jag varje dag. Jag borde ta tag i mig, bjuda hem honom, sluta tänka så här, skärpa mig, rycka upp mig, rycka ner mig, gå på bio (KOPPLA AV). Jag kan inte lugna ner mig så länge som någonting kan gå dåligt. (ALLTING GÅR DÅLIGT)

Vad gör jag av min tid? Jag ställer varje kväll min mobil på 06.50 (om jag inte glömt den på nedervåningen då ställer jag en gul väckerklocka med en avskyvärd ringsignal på någonstans-kring-sju). När klockan ringer på morgonen sätter jag mig upp väldigt häftigt och blir i regel yr. Detta är en vanlig start på dagen för en stressad individ.

Morgonvanor följer, jag halvspringer eller går fort till bussen. Nästan alltid med täckbyxor, blåa. Jag åker bussen till gamla sjukhuset, och tänker att jag ska lyssna på freestyle, men kommer på att det är för kallt för att mina sladdar ska må riktigt bra.

Inne i skolan. Tar av mig skorna. Kränger av mig jackan och skyfflar in väskan i skåpet. Hälsar. Går till schemat, trots att jag vet vad jag har. (Jag har hela schemat i huvudet förstås).
Sen kollar jag mitt fack, gör en tjurrusning mot soffan och går sedan till lektionen.

Jag får dagligen en konstig känsla i magen varje gång jag inser att jag har saker att göra och att jag antagligen inte kommer hinna läsa ikväll. Jag skriver upp saker i min svarta bok. Jag går till matsalen och frågar snällt efter veganmat och får ibland bråka lite men oftast går det fort. Jag äter. Fortare än alla. Jag går ut ur matsalen.

Eftermiddagen är oftast ett töcken. Jag vet att jag ibland går till fem, mer töcken. Ändå är jag glad, oftast, för jag tycker att livet är intressant. Det finns alltid något att titta på. Jag tittar mycket. Har jag tur hittar jag någon som vill diskutera. Har jag otur blir jag inslängd i en skåpdörr med kommentaren ”klipp dig”. Det händer ganska ofta. Fast för några dagar sen fick jag en souvenir från Indien. Jag blev road.

Bussen hem, byter buss, går från busshållplatsen till mitt hus. Läser tidningen, lagar mat, spelar piano. Spelar piano igen, varvat med internet och eventuellt, ganska sällan, skolgrejer. Jag fattar inte hur jag klarar av att undvika läxor som jag gör. Jag gör alla jag har, mer eller mindre bra, men jag kan inte minnas sist jag gjorde en efter skolan. Ändå har jag läxor hela tiden. Jag tror att jag gör allting på helgen.

Sen sover jag. Helst en knapp timme, sover jag för länge så kan jag inte sova sen.

Om kvällen som kommer sen ska bli dålig så ser jag på teve när jag vaknar. Om den blir bra gör jag något annat.

Imorgon: Städa huset för syster fyller år, laga mat, plugga sh, matte, försöka börja med rapporten, läsa,läsa,läsa…"

Sen det här med människor. Och hur jag kan tröttna på dem. Och hur jag ibland inte gör det. Och hur jag plötsligt inte längre vet någonting men trivs med det eftersom det här med kontrollen ändå aldrig har lett till någonting annat än att han har gråtit och jag har suckat. Då förblir jag hellre okontrollerad, kontrollös. Jag kommer ihåg att P gav mig nya kontroller till mitt Playstation ungefär samtidigt som han tappade kontrollen. Så kan det gå.

Jag gillar det här med detaljer. Det är en av de få saker som kan få mig att bli lugn och sitta kvar. Kanske är det därför jag gillar ord och att plugga eftersom det är så många små saker man måste komma ihåg. Att koncentrera sig så hårt att man glömmer allting annat. Eller som någon riktigt belevad skulle uttrycka sig "ha många JÄRN i elden". Det är min grej. Jag skulle gärna elda upp hela mig, bara för att ha någonting att göra.

Appropå det där utdraget från när jag var ung, så levde jag efter något som jag sett i en film någongång. Det är två människor som springer, de är jagade tror jag och den ena skriker att hon inte orkar springa längre och den andra skriker tillbaka att människan minsann bara använder 7% av sin kapacitet och att allting egentligen bara är inbillning. Det vill säga, vi klarar så mycket mer än vi tror. Jag klarar så mycket mer än jag tror och jag är inte nöjd förrän jag är där. Just nu är jag uttråkad och jävligt onöjd. Men jag sitter kvar.

Då är detaljer bra, för de lugnar blodet som bara vill långt bort och iväg. Detaljer som ett sms från Djoko när han nämner våra nattliga fotbollsmatcher på planen bakom hans hus förra sommaren när den stora staden kändes oändligt långt borta. Jag hade precis gått ut skolan och var helt ny i allt jag gjorde. Detaljer som när jag och Jessica går under Tranebergsbron på kvällen och jag känner mig barnslig och vill kasta stenar och se dem plaska när de når vattenytan. Detaljer som ett ackord som plötsligt tar över hela rummet trots att man tagit det tusentals gånger förut bara aldrig i just den kombinationen, det tillfället. Detljer som när jag går från jobbet, sent en kväll och röker en cigarett, vetande att jag är ledig i två dagar och kan göra vad jag vill. Detaljer som när han tar tag i min hand på ett försiktigt sätt och jag plötsligt inte kan tänka på någonting annat. Detaljer som ikväll till exempel när jag, Jess och Radhuset åkte linbana i Alvik.


Jessica har farten


Och jag har hänget.

Det är väl detaljerna jag kommer ligga och tänka på när jag om några år har inlett en långsam och plågsam vandring mot de sälla jaktmarkerna på grund av mitt rökande. Gud så deprimerande.

/lou