Du kände dig inte ens stressad.

Och sen helt plötsligt kommer en sån där dag igen när du bara vaknar och trots din huvudvärk, dina febervarningar, dina minnesbilder av mardrömmarna du genomlevde/överlevde känner du att du kommer att strunta i det.

Du sätter dig upp, med håret som en atombomb runt huvudet och tittar på klockan. Halv åtta. Du känner att du borde försöka somna om, men just den här dagen gör du inte det. Du kliver upp, vinglar in i köket och sliter upp skåpluckorna. Hittar rosenrot, esberitox, mitt val vegetarian, c-vitamin i brustablettsform, linfröoljekapslar och huvudvärkstabletter. Du tar en av varje förutom brustabletterna som du tar två av. Din syster sa en gång för länge sedan att det minsann skulle "göra susen".

Sen tar du på dig hatten som ramlat ner från hatthyllan, kanske känner den att den inte hör hemma där bland halsdukar och vantar i singular. Du går till ICA och handlar frukost, på vägen ger du pengar till en kvinna som säger att hon inte har råd med bussen. Du vet att hon ljuger men ger henne ändå. Sen kommer du hem. Du visslar. Du gör en playlist med morgonmusik. Velvet Underground. Yann Tiersen. Coldplay. Madrugada. Air. Belle & Sebastian. Final Fantasy. Och så vidare. Du diskar, städar, tvättar. Du har ont i huvudet men du bryr dig inte. Du vet att det kommer att gå över, just idag kommer det att gå över. Du har inga ångestlistor att skriva ner, inga tolv punkter som måste avklaras. Du vaknade inte och kände dig äcklig och dum. Du vaknade inte ens och kände dig stressad.

Sen somnar du om ändå, med fönstret öppet. Morgontrafiken utanför. Människor ska till jobbet, stressen, bussen, livet. Själv ska du ingenstans. Inte än. Och därför somnar du, med tvätten i torktumlaren. Men du är inte stressad över det heller. Du har tvättid hela dagen. Men du ska inte använda den. Du ska nämligen iväg.

Du vaknar igen. Ringer, skrattar, säger "vi ses". Sen ses ni. Du i din röda prickiga och han i sina rödvitrandiga och förträffliga rosa. Ni solar badar solar. Du är i en luftväv, du andas fritt. Du kan tänka hur du vill idag. Utan att huvudet fastnar på vägen i något klibbigt svart. Sen åker ni vidare. Du håller honom i handen ofta och du gillar det. Du skrattar också. Jag gillar när du skrattar sådär. Jag gillar dig när du skrattar. Det är bättre än sängen natten mörkret när du känner dig långt från hemma och allt och inte kan sova utan skriver punkt efter punkt på dina listor som du sedan gömmer överallt för att förhoppningsvis glömma det du skrivit ner. Nu skriver du inga listor. Du håller honom i handen och ditt hår ser fortfarande ut som en atombomb men han säger att det inte gör någonting och det gör det inte. Inte idag. Ni handlar mat och äter den och du tittar på honom jämt.

Senare på en kaj med varsin latte i handen röker du en cigarett och blåser ut röken över båtarna. Omkring dig: cyklar, människor med hundar, taxibilar. Omkring dig: luftväven. Och du fortsätter att andas fritt. Fortfarande bryr du dig inte om allt du inte har lärt dig idag, allt du borde ha gjort, alla ord du borde ha behandlat/förvandlat, alla människor du borde ha ringt, alla låtar du borde ha skrivit, alla problem du borde ha tagit itu med.

När du kommer hem, fyra timmar senare, mår du fortfarande bra. Du är inte förundrad. Det känns plötsligt så självklart. Du vet inte varför. Du vet sällan varför men är bra på att fråga det. Imorgon ska du köpa nya strängar till gitarren. Du hoppas på luftväven, att den ska fortsätta att vrida sig omkring dig. Du trivs med att andas fritt.

/lou