köp aldrig bandspelare på rea

Working class hero har återvänt hem till Roggie efter ännu en hård och tärande arbetsdag i Gamla stan aka området med en massa maniacs som frågar saker som "varför är du inte blond om du är svensk?" (jo för att det finns WELLA i SVERIGE OCKSÅ JÄVLA LOSER!!!!) Väl hemma omsluten av Roggies föga imponerande omfamning upptäckte wch att ingen var hemma och blev besviken. Var är alla?

I morse hittade jag en demo som jag och bandet spelade in när jag var sexton oskyldiga pling. Jag lyssnade på det. Det var roligt. Jag låter som en bäbis. Fast det gör jag joförsig fortfarande. Mitt mobilsvar får folk att känna sig som pedofiler.

Hur som helst. Jag är fett ledig imorgon och på torsdag och det skall minsann firas! Trodde jag. Inte en jävel hemma. Jag får fira själv. Jag ska fylla lill-göran med öl och låtsas som att jag är under vattnet.

På jobber roar jag mig med att sno vykort. Jag vet inte vad det säger om min karaktär eller om den där imagen som jag tydligen har glömt bort totalt.

Jag märker att Grizzlan fortsätter att kämpa med att skriva om något Relevant eller rentav "behandla ett ämne enligt tre enkla steg som hon lärt sig på journaliiiiiiiiiiiiiistskolan". Jag är imponerad men inte avundsjuk. Själv har jag börjat få ångest när jag läser vilken tidning som helst, typ City, eftersom det är ord överallt som någon har skrivit och eftersom jag själv inte skriver ett jota längre. Och varför det? Ja, varför det? Jag är så gott som död. Joförsig skrev jag en grej på en papperspåse på jobbet idag men det var så PUBERTALT att jag blev förbannad. Men jag kan inte slänga saker jag har skrivit oavsett om det är en packningslista eller en ny bibel, eftersom jag läste en gång något som jag tror Tranströmer hade sagt om skrivande. Jag tänker inte gå in på detaljer men han poängterade i alla fall vikten av att SPARASPARASPARA. Jag tror på Tranströmer. Han är en hjälte. Han har skrivit en bra dikt om hästar.

Jag har köpt en ny klänning också. Fuck. Kuk. Jag fattar inte varför jag inte kan hålla kortet i styr. Därför ska jag straffa mig själv med att inte äta middag. (Jag kan ju försöka låta häftig men sanningen är att vi inte har någon mat och ICA har stängt så whattodo?)


Min bandspelare med karaokekvalitéer som jag lovordade tidigare är en jävla plastfejkrövmaskin. Den käkar batterier och om den inte får nya var tjugonde minut försöker den göra mig tokig genom att få all musik att låta som smurfarna. Jag pallar inte det här. Jag måste köpa en ny. Jag måste döda någon.

Hej hopp.

/lou