navelskåderi de luxe

Det är lite bloggtorka hemma hos Roggie. Detta beror på att närverket som vi brukar snylta på har lagt ner, eller nåt. Vi kan inte koppla upp oss mot det. Snåla as som vi är har vi nämligen inget eget internet. Det har kännts onödigt när vi kunnat sno trådlöst nätverk från någon intet ont anande granne, men nu börjar det nog bli på tiden att skaffa eget. Växa upp liksom.

Han som jag träffar nu och då och titt som tätt sa en kväll att jag verkade svår att lära känna. Eller en sån som det tar tid att lära känna. Det är precis vad jag alltid har anat och jag har alltid varit lite avundsjuk på folk som bondar och skaffar nya vänner hur lätt som helst. Jag frågade Andy om det stämde, och hon sa att det tog längre tid för henne att lära känna mig än vad det har gjort med andra, och då är Andy ändå jätteöppen och frejdig och dessutom så bodde (och bor) vi tillsammans. Det är alltså jag som är sluten och på defensiven. Härligt. Att vara på sin vakt och fåordig och sådär sluten är ju bara charmigt om man är nån skogshuggargubbe från nåt träsk uppe i norr, inte om man är 21 och ser ut som en jävla inkarnation av sex and the city.

Orsaken till detta är nog att jag tycker att det här med att lära känna folk, det är egentligen bara ett nödvändigt ont. Missförstå mig inte, jag älskar att ha nära vänner, sådana man känt år ut och år in och som man kan hänga med helt ordlöst. Inte heller är jag hatisk mot nya människor. Det är bara just den där typ halvårslånga lära-känna-fasen som är en enda lång pärs. Man är överdrivet artig, man söker efter (ursäkta den enorma "jag pluggar media-klyshan") en gemensam våglängd att kommunicera på och tills man hittat den är det upplagt för missförstånd och pinsamma tystnader. Men sen, när man kämpat sig igenom pärsen, då är det all good. När jag känner att den här personen kommer stanna, det kommer inte rinna ut i sanden, då kan jag luta mig tillbaks och börja tycka att vänskapen eller vilken relationsform det nu är känns enbart bra. För jag tycker om att veta vad som ska hända. Alltså, jag tycker VERKLIGEN om att veta vad som ska hända. Om jag kunde skulle jag planera varje dag timme för timme och tycka att det bara var skönt.

Så jag läser gärna slutet på böcker först och sen börjar jag läsa den från början. Då kan jag koncentrera mig på handlingen och inte nojja över hur det här ska sluta. Samma sak med filmer. Om någon råkar avslöja handligen i förväg blir andra besvikna och tycker att de spoilar. Jag känner tacksamhet. Alltså är jag är nog inte den mest avslappnade att kolla film med, frågar konstant "kommer han dö?", "vad ska hända nu?", "vart är de på väg?" etc etc ect in absurdum. Det gäller småsaker, som när jag kanske kollar på tv och sitter där och har ställt in mig på att kolla på tv även om det bara är crap på varenda kanal. Då kanske Andy kommer och frågar om vi ska ta en cigg. Den omedelbara reaktionen är då "nääeee jag kollar ju på Tv vaddå cigg jag sitter ju här ju och slökollar helt oengagerat på ordjakten" och sen efter några minuter, när tanken har planterats, så känner jag att cigg skulle vara gott. Om folk säger att de ska ringa senare vill jag veta på exakt vilket klockslag och exakt vad de tänker föreslå att vi ska göra så jag kan förbereda mig.

Det gäller stora saker, som förhållanden. Mitt förra förhållande tog slut på ett väldigt, väldigt långdraget sätt. Vi gjorde slut och blev ihop, gjorde slut och blev ihop, gjorde slut och blev ihop. Sista gången vi blev ihop så visste jag ju att det i praktiken var som att försöka med konstgjord andning på något jävla roadkill som redan börjat ruttna men jag hade ju ställt in mig på att det skulle vara vi för alltid och då ska det banne mig vara så också även om det kommer innebära att vi slår ihjäl varandra på kuppen. Eller som med utbildning, det jag pluggar brinner jag knappast för men vaddå nu har jag ju 60 poäng i mediekommunikation nu kan jag ju lika gärna forstsätta tills jag doktorerar and beyond fatta vad jobbigt att börja en nu kurs eller ny skola, då måste jag ju lägga om hela PLANEN usch näe det här är liksom safe, jag kan det, hellre en fågel i handen än tio i skogen, better the devil you know...

Min syster Josse och Andy tycks vara överens om att jag är såhär för att jag har en "trög hjärna". Men det har jag ju inte. Det är snarare så att jag är en mental pensionär, en jävla stofil. Eller så kan man se det postitivt och säga att allt som jag gör, går jag in i med ett långsiktigt perspektiv. Bättre så.

/jess