Jag föredrar naiv.

Nästa vecka kommer Djoko till hooden och han har med sig en present till mig från Tyskland har han sagt! Han är förövrigt deprimerad för att Tyskland åkte ut ur fotbollsVM så jag fick trösta honom lite idag när han ringde mig på jobbet. Hans syster hade börjat gråta när Tyskland åkte bangbang. Det gjorde mig fnittrig. Inte för att jag gillar när flickor gråter, men jag tycker att det är intressant med engagemang i saker som jag själv inte är överdrivet engagerad i. Djokan den gamle räven blev mycket upprörd när jag fnittrade. Han blev först tyst en lång stund. Sedan sa han saker som "jävla Tysklandshatare" och "känslokall". Det fick mig att fnittra ännu mer. Men han kommer hit i alla fall, efter att han har spelat på Arvika. Då ska vi köpa skivor.

Det är konstigt att sakna människor, och hur man kan glömma personer som man inte träffar. Det finns flera dudes som jag hängde järnet med på gymnasiet som jag i princip aldrig lägger någon tankeenergi på överhuvudtaget. Till exempel Byggan, den jättelockiga Marimbaspelaren som tydligen sysslar mest med TV-spel nuförtiden. Han och jag hängde ofta. I lekparker. Har inte sett honom på två år. Men det spelar inte så stor roll. Jag gillar honom, han är rolig och lagom dryg, men jag sörjer honom inte. Annat är det med Djokan. Jag saknar honom jämt. Det är nog honom jag saknar mest av alla sen jag flyttade. Mer än både RONZO (hunden) och MAMA (mamma). Mer än alla. Därför: engagemang!

Jag gillar verkligen mina roomies också. Brillan och Grizzlan, mina två rymdcowgirls i världsalltet.

Jag spanade in Brillan när hon var typ femton och hade lila hår i en intressant tappning. Jag bestämde mig för att jag skulle plocka henne. Jag har aldrig misslyckats med att plocka någon. Men Brillan var en klurig räv. Jag tvingade henne helt sonika att hänga med mig några gånger och lyssna på mina fantastiska historier och tvinga henne att berätta sina egna för mig. Jag skulle bli hennes bästis, hennes genom-eld-och-allt-som-finns, hennes pelare i entrén. (öööh). Sen blev jag det. Tror jag. Det hela gick till och med så långt att jag flyttade in i hennes vardagsrum trots att jag hade sagt att "jag bara ska bo här tills jag hittar något eget". Så blev det ju inte riktigt, till allas förskräckelse/förtjusning.


Jag förförde Brillan en mörk natt på en rökig scen, sen dess är hon min.

En av de bästa grejerna med flytten förutom Brillan, var naturligtvis Grizzlan. Sminkräkan. Hennes fick jag på köpet. Som en omedveten bonus. Och nu känns det som att jag alltid har känt henne och alltid vill känna henne tills jag tappar tänderna och inte kan säga "cigarett" längre. Eller vad fan, jag vill känna henne tills jag dör.

Slutsats: Är det min strategi? Att tvinga mig på folk eftersom jag har bestämt mig för att jag ska bli deras allt-i-allo? Plocka folk?

Jag brukar ha rätt schysst intuition för det där. Människor intresserar mig sällan nämnvärt. Men ibland känner jag den där plocka-mig-vibben.

Fast det var nog Djokan som plockade mig ändå. Då var jag jävligt ledsen, så det var nog bra att han besätmde sig för att vi skulle börja hänga. Det går inte att må dåligt om man hänger med Djoko. Han är nog den enda människa jag vet som inte har ett enda jävla fel. Han är typ Jesus.

Värst vad det här blev ett smörigt inlägg. Kanske borde jag klaga lite mer på samhället och på människor på gatan. Men jag gjorde ju det för ett tag sen. Det där om äcklet för människor och så. Men det har gått över tror jag.

Jag har insett att jag är jävligt naiv. Jag svarar alltid på folk som vill stanna och prata på gatan. Folk tror att jag faller för inledningsfraser som "Schyssta glajjer!" när det i själva verket är så att jag inte hörde vad de sa och säger "Öh?" (mitt mest använda ord i kommunikationssammanhang".) Jag ger bort mit telefonnummer och får sedan ångra mig bittert när psykon ringer och vill ta promenader GÄRNA I NÅGOT AVSKILT OMRÅDE NÄRA EN SKOGSSJÖ ELLER EN BUNKER. Typ.

Pratade förövrigt med Jesper om det där igår.

Jag: Men jag vill ju tycka om människor och prata med dem. Jag gillar människor!
Hon: Men det funkar inte så. Du kommer att bli dödad.
Jag: Men jag vill inte att alla ska gå omkring och vara rädda för varandra och vara otrevliga.
Hon: En kille försökte stanna mig i stan med "Eyy bruden, vart ska du?" Jag svarade inte ens.
Jag: Men vaddåååå? Hur ska man någonsin lära känna människor om man inte pratar ?
Hon: Det funkar inte så.
Jag: Men!

Om det här var en film skulle jag vara den dumma tjejen som mördas i anslaget. Om det här var en film skulle Jesper vara tjejen som överlevde. Men jag skulle i alla fall kunna leva efter min illusion om att alla människor är snälla och fina.

Jag har alltid haft massor av kompisar. Jag är en spontan person. Naiv, men jag har överlevt. Jag skulle aldrig ha lärt känna så många fledglings om jag inte hade varit så spontan och börjat prata med babes & brides överallt. Sen kan det ju hända att det är onödigt att jag ger bort mitt nummer till okända personer på gatan bara för att de är trevliga och för att de är klassiskt skolade i akustisk gitarr. (Jag ska sluta med det). Det kan ju hända att det är dumt att jag vill bjuda hem folk på té på fyllan. Typ hiphopbruden i Alvik när jag badade i tequila. Men jag har lärt känna folk som jag tycker är helt underbara genom att fråga om de vill plocka hallon på söndag. Trots att jag inte känner dem. Jag bjöd hem min första stora förälskelse genom att skicka ett mejl till honom där jag beskrev första gången jag såg honom och hur det kändes. Stjärnor och allt det där ni vet, hoppas jag.

Jag är väl romantisk töntig, jag erkänner. Och det betyder tydligen "naiv" i den här världen som mest består av asfalt och såpa. Jag borde vara reserverad, förnuftig. Jag borde ha fötterna på jorden. Men jag föredrar att vara naiv.

/lou