Nödvändigheten i att läsa

Åh, vilken rubrik, vilken besserwisser jag är men där fick jag allt till det. Kerstin Thorvall är en av mina favoritförfattare. Jag hade en period förra sommaren då jag gick till biblioteket och lånade allt de hade av henne. Jag slukade det och var var full av beundran och igenkännande. Tror ta mig fan att jag till och med skrev ett mail till henne som i stort sett gick ut på att jag tyckte hon var the shit. Smörigt, kanske vissa invänder men jag håller hårt på att om man tycker att någon gör någonting bra, säg det! Säg det alltid. Magaret Atwood är en annan favoritförfattare. Har just läst ut Kattöga och den var så bra så bra så bra. Ååh ge Atwood nobelpriset i litteratur, just do it!

Jag hade glömt lite hur det kändes, att bara läsa en hel dag. Att blir så inne i en bok att allt annat blir sekundärt, bakgrundsbrus. Det var mitt största nöje när jag var yngre. När jag var 10 läste jag Narniaböckerna, grottade in mig i mitt rum i en vecka och bara plöjde. Klassisk musik i bakgrunden, kan fortfarande inte lyssna på Chopin utan att se framför mig hur de där syskonen åker båt över stormande hav, Aslan och prins Caspian. Nu skulle jag säkert inte tycka att böckerna var så fantastiska, jag skulle se illa dold kristendomspropaganda och unkna könsroller. Men då var det magiskt. Eller på lekis, när min bästa vän som råkade vara pojke kom på att han inte kunde leka med flickor längre. Jag läste istället Mio min Mio och Ronja Rövardotter och när mamma kom för att hämta mig blev jag så irriterad. Hon fick vänta i kapprummet och prata med fröknarna tills jag fick reda på om Ronja kunde hoppa över helvetesgapet. Sådant som utespelades i böckerna blev så verkligt, det var som om jag var där och upplevde det. Detta kunde dock få lite obehagliga konsekvenser, som julen då jag var 15 och fick American Psycho av någon välmenande släkting. Jag läste och började skrika och skrika och kastade boken i väggen och grät tills mamma och pappa gömde undan den. Jag hittade den naturligtvis ändå. Jag hittade alltid de böcker som jag inte borde hitta, när jag lärde mig läsa lärde jag mig också att raida mina föräldrars bokhyllor. Till slut fick jag en nästan övernaturlig intuition för vilka böcker det kunde finnas sex i. Jag hittade Hästarnas dal och Grottbjörnens folk av Jean M Auel, Fanny och Rädd att flyga av Erica Jong. Jag hittade Casanova med väldigt explicita etsningar... Läste dem när jag var ensam hemma, ihopkrupen bakom bokhyllorna, med lika delar upphetsning och äckel och ena örat spetsat för att höra om en nyckel sattes i låset. Jag satte små hundöron vid de snuskigaste avsnitten och när Tamre kom och hälsade på läste jag upp dem för henne. Men jag förstod ju inte allt, jag var för ung för att greppa olika referenser eller nyanser. Ofta var böckerna ganska förvirrande, lösryckta antydningar som jag tydligen föväntades förstå men inte gjorde. När jag läste Egalias Döttrar hemma hos farmor fick jag för mig att det var en snuskig bok det med och gömde den under kudden när farmor kom in. Hon hittade den och frågade varför den låg där och jag höll på att rodna ihjäl mig. Hon förstod inte varför jag var så skamsen, det var väl bra att jag var feministiskt medveten vid så unga år.

Det är väl därför som jag är så full av beundran för folk som kan skriva. Att de kan ge mig alla de där upplevelserna (inte bara upplevelser av det snuskigare slaget, jag snöade in lite på det ovan ser jag) det är fantastiskt. Och det är därför som jag fortfarande är så konfunderad över att de som skriver bäst av dem jag känner, Andrea och Goesta, inte är några extrema bokslukare. Jag har alltid trott att för att vara bra på att skriva, måste man läsa mycket. Fast det stämmer ju inte. Då hade jag varit en sjärnförfattare vid det här laget och det är jag ju inte. Men oh så jag älskar böcker! Inte någon speciell genre, inte någon speciell stil, böcker överlag. Historier, deckare och lögnaktiga skrönor, rå socialrealism eller biografier, jag omfamnar varmt dem alla. Och jag blir så fruktansvärt provocerad av folk som stoltserar med att de knappt läst en bok i hela sitt liv. Det är väl fan inget att stoltsera över, det är ju djupt sorgligt, de missar så mycket! Min yngsta syster tycker inte om att läsa alls, för henne är böcker ett nödvändigt ont som förknippas med skolan och hon blir galen på mig när jag nästan försöker tvinga henne att läsa. Men jag vill bara att hon ska få uppleva det som jag gjorde, att hon ska få ta del av det, att hon också ska få känna den där magin. Men man kan ju inte tvinga folk att läsa. Eller? Om jag kunde tvinga mig igenom matten så kan hon väl tvinga sig igenom Bara sedan solen sjunkit av Johanna Sinisalo eller åtminstone Juliane och jag av Inger Edelfeldt. Fast jag vill ju inte att hon ska känna samma aversion mot läsande som jag gör mot matten. Jag vill helt enkelt att hon ska älska det för att det gett mig så mycket och jag vill att det ska ge henne mycket också.

Näe, nu ska jag börja på Stig Larssons Nyår i min trevliga lilla läshörna som jag gjort i ordning i fönstret. Här sitter jag och läser och röker och känner mig patetiskt filmisk. Tills jag glömmer bort att jag faktiskt gör en sån klyshig grej som att sitta i ett fönser, röka och läsa för att jag förlorar mig i boken.



/jess