fragment av disk i diskhon i datorn

Idag har jag fått nya bekantskaper som frågar om jag vill följa med och käka, dricka kaffe & ta en cigg. Det är trevligt. Det är ännu trevligare att en av dom är mystiskt intresserad av växtfärgning och då i synnerhet färgning med timjan. Härmed har jag slutit mig till sällskapet som kommer sent tillbaka efter rasterna och stör alla de andra. Killen bredvid mig (tillhör inte gänget) sneglade dessutom hela tiden på mina anteckningar idag när vi hade föreläsning så jag kanske inte är så lost som jag känner mig ändå.

Jag diskdefragmenterar min dator. Först tyckte jag att det var spännande och jag väntade på omedelbara resultat. Men det var inte häftigare än mina planteringar i våras. Det vill säga inte så hett.

Btw. Min lärare verkar vara ganska välutrustad. Mentalt menar jag då förstås. Eller?

/a

pengar kommer, pengar går... mest går

Här kommer en knepig liten fråga. Det är 1 X 2 som gäller och frågan lyder såldedes: Du har 1500 kr kvar på kontot. Det är början av terminen så böcker måste inhandlas. Dessutom ligger en telefonräkning och skräpar någonstans. Vad gör du med dina finanser?

1. Betalar räkningen först för att slippa anmärkningar, letar sedan upp de nödvändigaste böckerna billigt. Sedan är det snåla resten av månaden som gäller.
X. Du härdar ut och köper inget tills studielånet kommer.
2. Du köper inte böcker, du betalar inte räkning men däremot åker du in till stan och känner dig lite glad för att det fortfarande är soligt och mörkret alltså inte är över oss riktigt ännu. För att fira köper du snajdiga högklackade stövletter (läppspräckar-chansen på dessa är stor), mascara och fruktigt läppglans (man fick nya numret av glamour på köpet! Jag ville läsa glamour, den kostar typ 30 kr men nu betalade jag ju runt 200 och fick glamour plus smink som jag inte behöver, underbart erbjudande!), massa underkläder, strumpbyxor med spexig söm på baksidan, halsband, hårfärg samt går och klipper dig. Du toppar det med flådig sushilunch. Kvarvarande ynkendom till konto super du upp i helgen.

Man jaaa, naturligtvis gör jag alternativ 2 där. Usch, jag är så brudigt sex and the city-indoktrinerad att jag blir less. Tror att jag kan leva på att försöka vara söt i nya skor varje dag. Och jag faller alltid, alltid för reapriser, två för en, få x på köpet om du köper y. Nu då? Pappa betalar? Näe, det gör han ju inte, fan också.

Det roligaste var när Birtha spanade in mina köp. Jag showade off underkläderna och hon sa "jaa... det är ju fin färg i alla fall". Underkläder bestående av mycket spets och lite snöre är inte hennes grej. Naturligtvis är det min.

/j

försvarstal

Hej koncentration och höstlöv. Hej äntligen slipper vi kisa mot ljuset och visst blir det skönt. Hej karlavagnen och hej universitetet. Hej vetenskapsteori och hej nya vänner att dricka kaffe med på tiorasten. Hej blod som faktiskt rör sig genom artärerna. Hej Riga vi ska ligga med varandra varje dag. Hej Aristoteles och hej fenicier. Hej Ludwig Wittgenstein och hälsa din bildteori. Hej fokus och skärpa. Hej fotografiskt minne och hej post its. Hej kvällsbio och sköljd frostluft. Hej andning. Hej snygga cigarettröksformationer. Hej halsduk. Hej vantar i år ska jag inte tappa er. Hej nya lärare. Hej skolbiblioteket som jag kommer att gå vilse i. Hej prettoskallar ni har ingenting mot mig. Hej efterlängtade helg. Hej måndagmorgon det är bara att bita ihop och du älskar det. Hej kärlek. Hej kyssar i nacken. Hej nattklubb. Hej indiedans. Hej rökruta. Hej dj. Hej gitarrplock och hej ackordföljd. Hej piano. Hej Pathétique. Hej förälskelse jag vill ringa dig hela tiden men jag försöker hålla mig lugn. Hej skolkorridor. Hej seminarium du gör mig nervös. Hej stjärnklart. Hej busshållplats. Hej vi ses god natt.

/a

So long, farewell, auf weidersehen, goodbye

Mina vänner, kära fåtal bloggläsare, kära okända googlare som letar efter gummistövelporr, nu är det officiellt över. Nu är mörkret över oss. Så hejdå lata dagar på diverse klippbad, hejdå öl på uteserveringar och vila i frid ändlösa svala sommarnätter. Adjö tvåtimmarspromenader i eftermiddagens solgass, hejdå rosévin på filt i tanto, på återseende halvhjärtat fotbollsspelande på långholmen. Och hejdå mangosorbet på lunchrasten, bara fötter på gröna gräsmattor och skavsår från de nya pyttiga sandaletterna. Hejdå korta shortsen och lilla linnet, bikinimärken, solsvedda axlar, solnedgångar över hornstull, hemgång när solen går upp igen och slöa bakismornar på trappa ut mot gatan med kaffe i handen. Jag hoppas vi ses igen nästa år. Ni kommer vara evinnerligt saknade. Hejdå sommaren.

Så hej och välkommen bister kyla, röda löv och regnvåt asfalt. Hej tidiga mornar, hej sömnbrist, huvudvärk, stickade bylsiga tröjor, halsdukar och paraplyer. Tjena mörkare dagar, deppigare humör och snorigare näsa. Hej nezeril, ipren, bafucin, rinexin, penicillin, kortison och kbt. Hejsan långtråkiga föreläsningar, stiftpennor som alltid tar slut mitt i en mening, snabbcigg på korta raster, miljoner papper och pärmar och böcker. Hej studielån, pluggstress och tentor. Välkommen vindar som viner ända in i märgen, snöslask och hagel. Hej bita-i-mattkanterna-och-slita-håret-ångesten som kommer av det alltmer tilltagande mörkret både inuti och utanför. Jag ser inte fram emot att möta er och jag har inte saknat er ett dugg. Hej hösten.

/jess

universitetet i feberdimma

JOJO! Nu är det nya saker under tapeten gott folk.

1. Fixat internet (nyss!!!)
2. Kämpar mot två illasinnade, envisa och MYCKET ALLVARLIGA (enligt mitt tydligen inte så jävla stabila virusskydd) virus som försöker göra datorn mer förkyld än sin ägare.
3. Börjat universitetet
4. Blivit sjuk
5. Kommit hem från Småland

I måndags hade jag min livs första universitetsföreläsning. Jag var naturligtvis asnervös för att inte hitta, komma sent och göra bort mig men jag klarade det galant. Dock irrade jag runt ett tag med febern drypandes ur huvudet och försökte se världsvan ut och skrocka för mig själv "OJ HOPPSAN NU RÅKADE JAG VISST GÅ FEL DET KAN HÄNDE DEN BÄSTE JAG ÄR LITE SJUK IDAG TRO INTE ATT JAG ÄR NÅN JÄVLA FÄRSKING GOTT FOLK JAG BARA GICK OCH TÄNKTE PÅ ALLA FILOSOFISKA PROBLEM JAG MÅSTE REDA UT TILL MIN VIKTIGA LEKTION I EN SAL SOM JAG SJÄLVFALLET INTE BEHÖVER LETA EFTER DET HÄR STÄLLET HITTAR JAG LIKA BRA PÅ SOM I MIN EGEN FICKA!". Jag lurade alla, jag lovar.

Dock hade det ju inte så stor betydelse att jag hittade salen för jag hade ändå tappat min hjärna på vägen dit. Det kändes under hela föreläsningen som att jag hela tiden hade missat någonting som förklarade lärarens mystiska formuleringar. Bland annat förklarade han något om en jävel som heter Peter och som äger en Ford. Problemet var bara det att det tydligen skulle vara så att Peter äger en Ford eller Ivar är i Kairo. Jag fattar för det första inte varken vem Ivar eller Peter är, och för det andra varför en FORD? Hur som helst. Om det är en inklusiv disjunktion kan gamle Ivr mycket väl vara i Kairo trots att Peter äger en Ford vilket jag starkt betvivlar att han faktiskt gör. Nu råkade fallet vara så att vi skulle invända mot den klassiska kunskapsdefinitionen och Peter den jäveln hade bara lånat Forden och Ivar visade sig ha flytt till Kairo.

Jajemen.

Ett tag där var det lite jobbigt. Men jag fokuserade mig och tänkte att jag borde köpa boken och sen fatta allting. Så efter dagens slut svettades jag vidare till Akademiebokhandeln, köpte boken (Argumentationsteori, språk och vetenskapsfilosofi) och kom hem för att lättad sätta mig ner och läsa mig till det jag inte hade förstått. Den riktiga paniken infann sig dock när jag läste samma sida om och om igen och fortfarande inte fattade förklaringen till problemet. Jag blev uppgiven och skrek några slagord men då sa Brill att det nog var nyttigt att vänta ett tag och sedan läsa det igen för att hjärnan skulle få träna upp sig från att bara använda sig av information som "hur man dricker en öl och sedan sover på saken" till "filosofi och annat som bara blir värre och värre desto mer man sysslar med det". Jag sa till henne att det inte skulle bli bättre. Jag har aldrig varit med om att inte fatta något trots att jag försöker förut. Aldrig. Helt sjukt ovan känsla. Hon hävdade dock att det säkert skulle funka. Jag muttrade något och somnade och sov i några timmar. När jag vaknade var febern lite bättre och jag stirrade argt på boken. Djoko & Limpan kom förbi och frågade om jag 1) ville ta en öl eller tre 2) om jag ville följa med och spela någonstans. Jag tackade nej till båda eftersom jag var sjuk. Sen plockade jag upp boken och fattade typ allt. Lättnad.

Jag har varit på idéhistoria också. Till skillnad från filosofin där ett antal prettoskallar ställer frågor hela tiden som inte går ut på att de vill ha svar på något utan på att de vill hävda att de VET en massa saker som är helt irrelevanta så är idéhistorian ett riktigt chillpill bestående av en massa pensionärer som inte suttit i skolbänken på trettio år och högljutt fnissar om det mellan stolsraderna. Syjunta typ.

På filosofin känner jag mig som en dum liten brud som inte fattar et skit och oroar mig mest över att min mage ska knorra för att jag glömde att äta frukost. På idéhistorian somnade jag nästan eftersom det mesta han sa var saker jag redan visste. Men det blir nog en hel del att läsa där också.

Jag var också orolig för att jag skulle virra omkring där på universitetet och känna mig utanför. Me så blev det inte. Jag har hittat två dudes som verkar schyssta. Den första började jag prata med för att han hade en jazztröja på sig. Säkert kort. Den andra vet jag inte hur men han och jag hängde runt hela dagen och försökte begripa saker som biblioteket, studentkonto och andra basics som alla andra verkar veta redan utan att jag fattar hur (om de är rookies altså). Jag är ovan vid att folk vill hänga med mig, det brukar oftast vara jag som tvingar mig på folk för att jag inte känner någon och är liten och rädd. Så känns det inte alls nu. Jag känner mig chill som Brill. Trots att filosofin är läskig. Och den där jävla Peter och hans jävla fordjävel.

Sen är det ju val också? Och jag har ont i huvudet.

/andrea

this is for all you testlovers out there

En av de stora fördelarna med internet enligt mig är inte möjligheten att ladda ner oändligt mycket film/musik, msn, bloggar eller tillgång all porr du någonsin kunde önska dig. Nej, det är möjligheten att göra tester. Jag kan spendera timmar, dagar med att göra tester. Puritytester och vilken-film-är-du-tester och personlighetstester och politiktester. I love them all.

Kolla vilken nivå i helvetet du är dömd till i Dantes Inferno testet:

The Dante's Inferno Test has banished you to the Seventh Level of Hell!
Here is how you matched up against all the levels:

Level	Score
Purgatory (Repenting Believers)	Very Low
Level 1 - Limbo (Virtuous Non-Believers)	Low
Level 2 (Lustful)	Very High
Level 3 (Gluttonous)	Low
Level 4 (Prodigal and Avaricious)	Moderate
Level 5 (Wrathful and Gloomy)	High
Level 6 - The City of Dis (Heretics)	Very High
Level 7 (Violent)	Extreme
Level 8- the Malebolge (Fraudulent, Malicious, Panderers)	High
Level 9 - Cocytus (Treacherous)	High

Take the Dante's Divine Comedy Inferno Test

Woho, bättre pinup hade jag inte kunnat önska mig:

You are Marilyn Monroe

A classic tortured beauty You're the dream girl of many men Yet they never seem to treat you right

What Famous Pinup Are You?

Ok, bring on the filth och gör det här puritytestet. Ju lägre procent du får, desto snuskigare är du.

Sen så har vi ju vilken personlighetsstörning har du?-testet men här liksom ovan tänker jag inte redovisa mitt resultat, haha. I am one sick puppy tydligen.

/j

Lägerminnen

Still going strong i Småland. Vaknade i morse klockan 08.00 av att jag hade vält ut allting på en meters avstånd inklusive min öppna vattenflaska, mina örhängen från Nice, ett tiotal papper, två böcker och min mobiltelefon. Jag hade svaga minnen av att jag under natten tillbringat ganska mycket tid till att hitta väggen bredvid sängen utan att fatta var jag var och hur jag nu hade hamnat där. Det var konstigt.

Mitt hurra till maten på det här stället är öronbedövande. Eller bildligt högt i alla fall. Goesta blev också rätt förtjust och sa "Jag tänker ta pinsamt mycket gelé" när han tog mat. Jag lovar att han gömde en liter eller två i gipset. Det ligger han säkert och smaskar på nu eftersom han skyndsamt sa "Nu ska jag gå och vila. I en halvtimme. Timme". Han är rolig den filuren.

Min klassisar verka skriva bra, av det lilla jag har hört. Till och med tjejen som fortfarande låter som att hon ska börja grina hela tiden. Jag försöker att ta det lugnt och att inte kasta saker. Jag har redan gjort bort mig och berättat för en som heter Björn att jag rammade en vägg en gång när jag körde lastbil (jag kan tydligen inte låta bli att tala om det för allt och alla). Snart berättar jag väl att jag har ätit en daggmask också. Skulle inte förvåna mig. Då kommer alla att minnas mig som "Hon som käkade mask" på samma sätt som de kommer att minnas G som "Han med armen". Hellre armen. Mask är ju asäckligt. Jag vet.

Jag längtar hem. Men jag klarar mig. När jag var liten och var på läger mådde jag alltid asdåligt och försökte på alla sätt att undvika att följa med. Jag är som sagt bra på att ljuga. Mina lärare genom åren måste tro att jag inte har några släktingar kvar eftersom jag alltid skulle på begravning precis när det var läger och sånt.

På mitt första läger var jag 6 år gammal och hade precis börjat första klass. Vi var i Kusträsk (ja det är ett roligt namn) i några gamla militärbaracker och jag hade med mitt favoritgossedjur Vitnos (en häst, jag gillade hästar). Jag vaknade morgonen efter av att jag var ensam i min barack och att mina sängkläder hängde utanför på en gran. Stackars Vitnos hade någon lärare hängt upp med en klänypa i en glömd stump taggtråd. Jag hade tydligen kräkts hela natten. I sängen. På golvet. På Vitnos. Stort trauma. Helt sjukt att jag fick några vänner överhuvudtaget.

Så här i efterhand ser jag tillbaka på det lägret med skräck. Pratade med min kära mor om det där för några dagar sen av en slump. Jag sa att jag hade varit så rädd eftersom bullien Niklas hade hotat med att spränga baracken som jag bodde i med en handgranat som han hade hittat i skogen. Mamma sa att det var för att jag hade ätit för mycket godis! Det var alltså inte ångest utan ett jävla frosseri som orsakade mitt pinsamma beteende. Jag fattar inte vad hon snackar om. Jag har aldrig gillat godis. Eller?

Om en halvtimme ska jag G & S ta en taxi till Nässjö centrum och äta något och dricka öl. Jag är rätt pepp fast trött av att ha letat efter väggen hela natten.

/ruby

beslutsångest

Pratade just med pojkvän i telefon och vi kom in på politik. Det får mig alltid att känna mig så osäker. Mest för att jag är så mesig. Jag vill ha ha väl underbyggda argument om något ska diskuteras och i dagsläget har jag sorgligt lite koll. Jag kan, och tycker tom. att det kan vara kul, att argumentera för en sak men då ska jag banne mig ha så väl underbyggda åsikter att de är som ett ointagligt jävla fort. Då kan jag vara fierce. Ibland. Så vi kommer in på något med hyresrätter och bostadsrätter, och alltså, jag vet inte. Hyresrätter, ja det är ju nice om man inte har råd att köpa bostadsrätt och det är ju trist om ett hyreshus omvandlas till bostadsrätter och folk måste köpa ut sina lägenheter och de kanske inte har råd och då blir det ju jobbigt för dem... och jag hör ju själv hur svävande det här låter. Räddas av att stygnen i munnen plötsligt lossnar från sitt fäste och draperar sig över tungan istället. Tillfällig respit, nu ska jag läsa på.

Fast, läste dns partibilaga imorse och blev inte mycket klokare av det. Vänsterpartiet, ok, visst om det inte hade en sunkig odör av kommunist javisst. Sossarna, sure, de har sina poänger men liksom gråsosse, stor tung trög klump som bara sitter kvar och sitter kvar, behövs det inte lite fräsht blod? Folkpartiet gillade jag bättre förr eller i alla fall idén om någon slags socialliberalism, live and let live liksom, nu har de kommit igen med en uppdaterad air av att nu minsann åker silkesvantarna av och vi ska språktesta varenda jävel och uppfostra vartenda klottraryngel. Moderaterna - sänk sjukersättningen, rucka lite på anställningstryggheten... svält ut dem bara? Centern tänker jag inte ens fundera över, goddamn bönder och vadå lättare att avskeda undomar. Porque? De ungdomar jag känner (alltså, eh, alla som jag känner i stort sett) vill ju ha ett fast jobb så att hyran ska kunna betalas och maten inhandlas och vill inte hanka sig fram på något osäkert jobb där ett avsked skulle innebära att flytta hem till mor o far och gå i barndom. Så återstår miljöpartiet, som jag brukade retas med pappa över att han röstade på, min far som stenhårt var inne på linje 3 när det gällde kärnkraften och fortfarande är det, min far som sopsorterar allt som jag, mor och systrar någonsin slängt och kör miljöbil och lyssnar på progg och pyskedelisk Beatles. Är det där jag har hamnat? Jag tycker fortfarande att Mp är smått naiva, att det är lite "låt oss alla kompostera mera så ordnar sig resten" men det är ju en attityd som är så väldigt emotionellt och fördomsfullt färgad för jag vet ju inte mycket, egentligen. Och sen kan jag tycka att det viktigaste, viktigaste av allt är just miljön för utan andningsbar luft och drickbart vatten så spelar det ingen roll och högt eller lågt skattetrycket är eller huruvida vården ska privatiseras eller ej. Det är ju faktiskt det mest grundläggande av allt, det som ger förutsättningarna för allt det andra.

Och nu tycker jag att vi alla fattar varandras händer och sätter oss ner framför lägerelden som jag har fixat av organiskt miljövänligt biobränse här, seså, stäm gitarren av rättvisemärkt, kravodlat trä och så stämmer vi upp i kumbayah.

/j

Småland?

Happ. De senaste dagarna har kajalkatten befunnit sig på resande fot och har nu landat i Småland över helgen. Jag har installerats i ett rum i något slags sektliknande område kallat Sörängens Folkhögskola och idag har jag lunchat bredvid Johanna Thydell. Mittemot mig satt mitt trevlige resesällskap Goesta & hans arm (som härmed är döpt Lenny den arme [haha]) och var förtjust i det tysta över en tartexmacka.

Dagen inleddes med att jag vaknade 04.48 efter två timmars orolig sömn bredvid en välformad gosse som jag störde natten igenom genom att väcka honom och fråga "Är du SÄKER på att frysväckarklockan inte stör dig? Är du SÄKER?" Jag stegade upp från min soffa och vacklade in i duschen.

Jag är fantastiskt bra på att stiga upp tidigt. Jag är disciplinerad som fan och snoozar aldrig. Jag hatar att snooza. Jag är för logisk. Visst, schysst att somna om men det är bättre med ostörd sömn. Jag vet hur man gör när man vaknar. (Jag är jävligt bra på att somna också, men det är en annan historia. Eller vad fan. Under gymnasiet hade jag militär disciplin på att somna när jag kom hem från skolan för att sedan orka spela, plugga, dricka mig full whatever resten av dagen. Jag kunde somna hur fort som helst. Jag tog en powernap på min studentdag. Try me.)

Jag och G tog i alla fall tunnelbanan till tåget och jag upptäckte till min stora förskräckelse att jag inte hade fått in min lön vilket jag hade räknat med eftersom jag kvällen innan festat upp mina sista pix på chips och en hyrd DVD med Spiderman. Stor chock. Obetalda tågbiljetter. Jobbigt. Inte ens råd att köpa cigg. Upptäckte att jag hade glömt tandborsten vilket förvärrade grejen.

Det hela löste sig lyckligtvis så fort jag satte mig på X2000. Stora fordon fascinerar mig omåttligt. Jag är asstolt över att jag hade kört lätt sjusitsig flaklastbil med ett ton glasrutor på i rallytempo tävlandes med en amerikansk jeep (som förövrigt hade en stor röd knapp i mitten som var märkt med "Don't press the button". Gissa om jag var sugen?) som nästan krockade med ett rådjur. I alla fall. Jag blev naturligtvis exalterad och glömde att jag var pank och försökte tvinga G att fråga konduktören hur fort tåget gick om om de kunde pressa det till max eller i alla fall till halvmax. Han vägrade. Trots att jag hade med mig en MATSÄCK som jag bjöd friskt av. Jag och G var trötta men fördrev tiden med att prata om vilka vi var kära i på lekis. Jag berättade om Per som jag var kär i och G berättade om att han hade tvingat den tjocka tjejen att spela Chewbacca när han spelade Han Solo och den snygga tjejen spelade Leia. (Om jag hade varit med hade jag antagligen fått spela Jabba da Hutt) Jävla fascist.

Vi kommer fram. Jag märker att jag har fått in min lön. Genast festar jag till det med en tandborste och en tandkräm som jag fortfarande inte har lyckats öppna. Taxi till skolan. G frågar taxichauffören hur många som bor i Nässjö. Jag frågar vad det finns för uteställen och känner ALLTFÖR väl igen mig i: "Jaa... det finns tre BRA ställen. D bar, Hotellet & O'learys. Eller, det är det som finns".

Introduktion och en jävla massa fikapauser. Träffar nya klassisar. De verkar schyssta fast jag stör mig redan på en tjej som låter som att hon ska börja grina hela tiden. Författarbesök som nästan får Mig att börja gråta. Johanna Thydell. Signerad bok som G får låna ut pengar till mig för att jag ska ha råd med och svingod vegansk mat som jag naturligtvis berömde matsalspersonalen för.

Jävligt trött. Så jävla mycket getingar här, jag vaknade en gång av att en flög omkring en decimeter ovanför mitt huvud och nu har jag lämnat rummet med fönstrena öppna!??! OMG!!! Jaja. Jag är inte rädd för insekter. I alla fall inte indiesekter (randiga kryp alltså).

Jag ringde förövrigt Linda, som gått på introduktionen till grundkursen i teoretisk Filosofi som jag ska gå. Hon berättade att alla verkade vara värsta prettonördarna och läraren hade skrivit upp A B A på tavlan och frågat hur många bokstäver det var. En svarade två. En annan svarade tre. Läraren svarade: "DET BEROR PÅ HUR MAN SER DET!" Värsta flum. Fixar jag det här? Har jag framfötter till det? Jag är skakis. Hellre isolerar jag mig och skriver ihjäl mig. Fast det känns kul också. Filosofin alltså. Hmhm.

Mitt studiesug är rätt fett just nu. Plöjde halva första kurslitteraturboken i idéhistoria i Bodentown. ANTIKENS KOMMUNIKATIONSVÄGAR. Jag tyckte att det var lajbans. Ibland var det teckningar. Då blev jag uppspelt.

Imorgon ska jag börja klockan nio. Får se vad som händer. Jag hoppas verkligen att vi inte ska SKRIVA något för jag har fan ingen lust.

/lou

fashion statement: spräckt läpp

Var på avslutningsfesten för modeveckan igår. Jag kände mig jävligt fashion, lilla svarta på och jättefina, verkligen sjukt snygga, nya skor. Höga klackar, så klart. Anläder således till pojkvän med en flarra vitt i näven, partysugen som alltid. Erbjuder folk att ta av mitt vin, "jag kan ju inte dricka upp allt det här själv". Ha. Haha. Klart jag kunde. Dessutom kunde jag lägga min sista hundralapp på öl när vi väl var där, i den stora betonglokalen som mest av allt påminde om nåt 90-tals rave. Så, öl, vin, rund under de höga klackarna. Lite vingligt är det nog. Lite för vingligt, för jag snubblar till och trillar på ett högst oelegant sätt rakt ner i golvet. Yes, ansikte mötte betonggolv med förödande kraft och läppen spricker. Jag fattar ingenting, det känns knappt men fruktansvärt snäll flicka som råkar vara sjuksköterska stoppar in toapapper i munnen på mig (toapapper i munnen är det nya svart, jag är fashion as always) och påpekar att det där borde sys. Fruktansvärt snäll pojkvän placerar oss i taxi och det bär iväg till sös. Får en spruta i läppen och fjollar mig som inget annat, typ hyperventilerar och kramar sönder pojkväns hand. Är ett riktigt våp med andra ord. Läppen sys och jag tycker synd om den stackars läkaren som får gräva runt i min vinmarinerade mun.

Idag har jag ont i läpp och panna där en bula i storlek mindre horn har placerat sig. Ont i näsan också. Och framtänderna. Herregud, jag måste verkligen ha landat rätt på ansiktet. Så väldigt, väldigt pinsamt. Tro mig, du har inte känt bakfylleångest för ens du har ramlat på ansiktet och spräckt läppen på väldigt flashig modefest.

Fast egentligen så var det ju varken vinet eller klackarnas fel. Jag dök nämligen gladeligen i golvet för att jag ville vara solidarisk med Goesta och hans skadade arm. Nu matchar vi.

/j

hjältar, del 1

Den som knäcker flest av dessa lieblings namn UTAN att fuska får nästa veckans roggie.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

/lou

ingen poäng alls

Upprop på universitetet idag. Jag är, hör och häpna, i tid. En kvart i tid, faktiskt. Står där utanför salen med en massa flickor i min ålder och väntar. Smått nervöst. Fipplar med mobilen. Huvudvärkskänningar. Borta från lilla, trygga jmk och helt på egen hand i stora, läskiga universitetet. Men det går bra. Vid kursgenomgången får vi veta att det handlar om hur språket konstruerar ideologier och identitet, kommunikation i samhället, olika tilltal till olika grupper samt en liten 5-poängare i pr. Det här kan jag ju, jag är home safe.

Åker hem till mamma och pappa efteråt. Deras ena katt står utanför porten, dyngsur, förbannad och djupt förorättad som bara våta katter kan vara. MJÄÄÄÄÄÄÄÄÄK skriker kattan. Hejhej, säger jag.
- MJÄÄÄÄÄÄÄK MJÄÄÄÄÄK MJUUUU! (meddelar katt)
- MJÄJJJÄÄJÄÄÄÄK ja det är ju så synd om dig, så synd om dig FETTO! (svarar jag)
- MJAAAAAAOOOUUUUU! (katten fräser tillbaks)
- MJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄUUUUUAAAAAAAOOOOWWW! (jag kan bättre)
- JAOOOUU!
- MJÄMJÄMJÄMJÄMJAOOOOÖÖÖ!

Så står vi där i duggregnet och har någon slags duell i vem som kan jama fulast och högst, tills jag ser att grannen tittar ut genom fönstret med konfunderad min. Så in med mig och katt i lägenhet, in med fryst konsumpizza i ugn och in med meningslöst blogginlägg på blogger.com.

Konstigt väder nowadays, jävla monsunregn som slår upp hål i odenplan. Imorse stod jag och Birtha och kikade genom fönstret på mördarregnet, förundrade. Jag håller fast vid min teori om att det är domedagen som är nära. Jag kommer bli fanatiker, stå i gathörn med plakat, invirad i ett lakan och hugga tag i vettskrämda förbipasserande för att predika.

Ikväll blir det fest, woho!

/grizzly

msn

"häng med till japan i vår"

Jaha. Så var jag rastlös igen.

/lou

yoko is the babe

Jag hittade en gammal kartong med serier från när jag var liten. Jag genomskådade mig själv direkt. Jag vet vem min största idol är och det är inte Billy Corgan vilket jag hävdar. Det är Yoko Tsuno. Hon är så jävla ball.



/lou

Back in Boden, baby.

Igår klättrade jag och Mouse upp på ett berg och låg och tittade på stjärnorna.



Mouse: Åh, en stjärna faller. Vad fint.
(sekunders tystnad och betraktelse)
Jag: Men va fan, den slutar ju inte falla.
Mouse: Den blinkar också. Diskostjärna.
Jag: Det är ju en satellit.
Mouse: Synd. Häftigare med stjärnor.

Sen exploderade himlen i norrsken och jag kände mig fastnaglad i marken trots att min image lyser av "vadå norrsken, det ser jag jämt". Kanske är det Stockholm. Kanske något annat.

Sen blev det kallt så Mouse skjutsade mig på sin cykel hem till mig och vi lyssnade på Jesus & marychain hela natten till han skulle åka och jobba.

Idag var jag en sväng på stan. Jag blir konstig och nostalgisk av att hänga här i Boden. Jag säger samma sak till mamma som min pappa brukade säga till mig när han skjutsade hem oss från våra varannanhelgbesök: "Åh, vi kör genom stan så att jag får e om det har hänt något nytt". Då skrattade jag och sa "Men pappa.. det här är ju BODEN, inget händer." Nu när mamma skrattar och säger att inget har hänt säger jag "JOHO DE HAR FAKTISKT MÅLAT OM HUSET VID OKQ8-RONDELLEN!!!!".

På Coop har killarna som var aspoppis när jag i sjuan och de i nian blivit chefer och går och slänger med sina nycklar och försöker se viktiga ut trots att de innerst inne känner att det var någonting som försvann på vägen. Kanske de själva. Min barndomskamrat som var jättekär i mig när vi åkte på klassresa till Göteborg med tåg stack ut huvudet ur en bil och skrek HEJ när jag skulle korsa Garnisionsgatan. Han hade skaffat ett förskräckligt skägg som liksom började under hakan. Jätteskumt.

Och nu kommer Mille uppför trappan och säger: "Snäääääääääääälla moster kan vi spela PIKMIN nu? Snälla snälla snälla snälla!!"

Ska jag ge efter ?

/lou

Vaddå snygga japaner?

När jag sökte med en bild på Grizzlan på myheritage.com fick jag upp det här. Enjoy.



/lou

living on the dancefloor

Första gången jag var på disco var jag 10 år. Jag hade min posse av förtrogna väninnor och tillsammans nästlade vi in oss på ett mellanstadiedisco. Det var i skolans kombinerade aula och matsal som terminens höjdpunkt skulle äga rum. Den hade natten till ära hade fått en makeover i crepepapper, girlanger och plakat som ulovade godisregn. Outfiten for the night var en vit ribbad polotröja, blåa jeans som kanske till och med var levis, lackskor och rött läppstift. Det var hett, tro mig, grabbar som var typ 13 vände sig om. Aulan var mörk, discobollen i taket kastade ljusfläckar över späda ansikten och rökmaskinen bolmade. Jag föll handlöst. Pojkar som i matsalen bara var alldagliga eller på sin höjd matkastande och pinsamma var här oändligt mycket intressantare. Musiken var så hög så vi behövde inte bekymra oss om att prata, lättnaden! Det var blickar och nickningar och dans, dans, dans som gällde. Pandora och Rednex fick fönstrena att skallra och jag vann danstävlingen, fick en t-shirt med en stor anka på. Den var ful och jag var överlycklig. När klockan började närma sig läggdags, alltså runt tio, startade tryckarna. Jag blev uppbjuden av en pojke i femman, han luktade starkt av aftershave och placerade efter halva låten händerna över min spinkiga bak. Hans kompisar som hängde runt väggarna jublade och jag kände mig vuxen och lite stolt. När mamma kom och hämtade mig så ville jag inte alls gå hem. Jag ville stanna kvar där i mörkret och röken och svettiga dansen hela natten och för alltid.

Nu är jag 21 och jag kan fortfarna känna den där förtjusningen, förälskelsen i att gå ut. Jag säger inte nej till en fest, en utgång, ett smockfullt dansgolv. Oh no, never. Nästan never då. Det kanske har hänt, en gång eller två. Troligtvis hade jag över 40 grader i feber eller liknande. Jag är på, även om det är arla uppgång till jobb nästa dag, även om det är tenta nästa dag damn it. Vissa kan tycka att det är lite... fel. Lite desperat, på något sätt. Och jag har slingrat mig. När jag hade långt förhållande var det för att jag måste ju komma ut och träffa tjejkompisarna. När det tog slut så var det ju för att hög, hög musik och kopiösa mängder alkohol var det enda som tillfälligt dövade det där mantrat av misslyckande som satt på ständig repeat i huvudet. Nu är det för att alla jag känner går ut mycket och det är ett sådant ypperligt tillfälle att kunna samla bekanta, halvbekanta, vänner, pojkvänner och flickvänner på samma plats under otvungna former. Men det är inte hela sanningen.

Det är inte bara vännerna som drar, det är inte bara dansgolvet, det är inte bara baren eller spriten eller fylleintimiteten eller galenskaperna som den initierar. Det är inte bara för att jag verkligen älskar att klä upp mig, på gränsen till att klä ut mig, även om det nog står för en stor del av min faiblesse för utelivet. Jag är fåfäng som få och visst bor det en exhibitionist i mig. En jävligt timid sådan, men ändå. Men som sagt, det är inte det. Det kanske är allt det där sammantaget, men jag har fortfarande kvar den där fascinationen som jag hade när jag var 10. Den där känslan av att det är lite overkligt, lite på låtsas och att anything goes. Om den känslan håller i sig så kommer jag stolpa runt på dansgolven år 2046 som en övervintrad Alice Timander och fortfarande tycka att det är det roligaste jag kan tänka mig att göra där man ändå är något sånär påklädd och/eller laglig.





/j

prick

Jag har på mig en prickig klänning som tydligen är en succé eftersom jag inom loppet av tio minuter har blivit antastad av två killar. Den första kom fram när jag pratade i mobiltelefon med min syrra och han sa "Tjeeena tjejen" och jag svarade "Jag pratar i telefon" som om jag aldrig gjort annat. Den andre försökte bjuda mig på Milky Way. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Hur som helst. Jag har typ fixat internet nu. Eller, vi får det om några veckor. Jag försöker hålla ut. Fast nu ljög jag. Jag har inte fixat någonting. Jag har ringt min syster och sagt HJÄÄÄÄLP och sen har hon fixat det åt mig. Typ. Jag är så vuxen.

/lou med kinasko

btw. jag är också sugen på att göra det där vilken-kändis-är-du-lik men jag vågar inte. Tänk om det blir Kevin bacon? Allt annat än Christina Ricci och Helena Bonham Carter är dåligt. Trist.

/lou igen

japanen i mig

Ibland undrar folk vart jag kommer ifrån, om det är Spanien eller Italien eller någonstans i sydamerika. Men nej, det är ju uppenbart att jag är japan, det tycker myheritage.com iaf. Samma tjej på båda bilderna också, jag har ingen aning om vem hon är.

veckans roggie?

Men vad hände med veckans roggie? Kära medbloggare pushade ju för det som fan, men nu tycks hon ha glömt. Jag tycker stenhårt att den som vet varifrån citatet under rubriken ovan kommer ifrån ska få den! Och det får inte vara någon som vet det för att jag har sagt det till dem, det är fusk och leder till omedelbar diskvalificering.

Fast Andy har börjat med en ny grej i stället. Hon har skrivit upp svåra ord i ett block. Tydligen tycker hon att vi behöver bilda oss eftersom vi bara "pratar om bajs och röv hela tiden". Nu kan vi prata om exkrementer och gluteus maximus istället, och det känns ju bra. Gårdagens ord var eufoni. Jag sa att mina sambos röster var som en välljudande eufoni. Andy sa att man inte fick använda orden på ett sånt uppenbart ansträngt sätt. Sen sa hon också att man inte fick vara besserwisser och säga "men åååh vad lätt, det där kan jag ju, det är ju asenkelt". Hon spände ögonen i mig när hon sa det. Jag försökte försvara mig med att Birtha lika gärna kunde säga sånt, varför kollar du sådär på mig?! De höll inte med, och det gjorde väl inte jag heller. Jag kan vara en redig besserwisser. Jag spelar TP på liv och död.

Nu ska jag fraternisera med diverse dalahästar och pippidockor på Andys jobb. Hon kallar, jag kommer. Jag är hennes bitch.

/j

whiny beatch

Slå mig och säg till mig att växa upp. Kom igen, jag vänder andra kinden till, en rejäl hurring bara. Jag är ju som ett jävla barn, kan inte klara mig själv. Jag kan inte laga mat, inte koppla in sladdar och sånt, inte betala räkningar i tid. Om jag bodde själv och inte med kära sambos (och Roggie) skulle jag sitta där och se rätt koncentrationslägerchic ut, inte ha någon tv eller högtalare samt bli vräkt efter någon månad pga. utebliven hyra. Mina systrar kanske hade rätt när det gäller det där med barn, jag är inte fit for motherhood, det vore ett hån mot barndom om jag satte igång med att försöka befolka världen. Eller nej, jag är bakfyllegnällig bara, jag ber om ursäkt. Det finns saker jag är bra på. Vuxna saker. Som att läsa och dricka jävligt snabbt. Det kan jag göra mig en karriär på. Som en enkvinnas freakshow! Ett litet tält med långt ringlade kö utanför. Inuti jag som plöjer böcker och öl i frenetiskt expressfart. Vem skulle inte vilja betala för att se det? Jag kommer bli rik.

Igår drack jag jävligt snabbt innan och på Trädgården och en fernet ovanpå det. Jag hoppas medföljande pojkvän (eller ok, strängt taget var det jag som var medföljande, som den desperata lilla partysnyltare jag är) känner aversion mot att hänga med en kvinna som aldrig någonsin skulle komma på tanken att spotta i ferneten eller beställa Virgin Marys istället för blodiga sådana. Jag gör det dock i en välklädd förpackning, då kan jag inbilla mig att det i alla fall är lite charmigt. Skabbig man i baren sa till pojkvän att hans tjej var het. Jag hatar sånt. Din jacka är skitsnygg. Vilken fin hund du har. Stilig bil, är den ny? Din tjej är söt. Tack, tack. Jag hittade henne på rea. Utsidan är det inget fel på men insidan är tyvärr lite defekt. Man får ta det onda med det goda hehe. Sa han inte. Tackolov.

Såg en av exets bästa kompisar. Hon som presenterade oss för första gången på den där festen då jag var 16. Satt mitt emot henne, in fact. Surrealistiskt. En glimt ur det där det där andra, gamla livet då jag var hemma hos henne ofta och det var kräftskivor och golf och fiske i egen båt som gällde. Hon frågade hur det var med mig. Bra, sa jag. Hur är det själv? Det var bra med henne också och det var det. Sen gick vi.

Idag skulle jag sett på Gabys nya baby, en Jack Russelterrier, men jag blev sen så det gick inte. Alltid sen. Åkte hem till mor o far som det barn jag är och lät mor förfäras och göda mig. Går in i soprummet som numera är gästrummet men som ändå kallas soprummet för att läsa nya Illustrerad Vetenskap. Svarar argt "NEJ" på alla försök till kommunikation från systrars och moders sida. Sover länge på soffan. Och nu vet jag inte vad som ska göras. Eller jo, jo jag vet vad jag vill göra, det gör man väl alltid nästan. Frågan är vad som är lämpligt att göra. Vad som passar sig. Ut och svira igen? Grannarna här fyller 20, de är tvillingar och ska ha fest på baksidan. Eller Mango med Andy? Fast egentligen vill jag inte ut och dricka och dansa alls. Men det brukar ju ge sig efter en shot eller sju. Man får övertala kroppen helt enkelt. Supa ner den tills den är villig och går med på det mesta. Eh, vad äckligt, som om jag försöker daterape min egen kropp. Jag svamlar. Men jag tror inte att jag känner för att dra på mig partykostymen och misshandla levern än mer. Den stackarn har redan få så mycket mer än den förtjänar.


/j

How to become a nottbottning.

Regel nummer ett: Språket.

Det finns vissa uttryck som bör användas av alla er wannabes där ute. Eftersom jag inte står ut med att se någon lida så hjälper jag er med en liten ordlista som säkerligen kommer att uppdateras eftersom.

Bänglig: Problematisk, jobbig

Exempel: Gud vad du bänglar, SITT STILL!

Gruva sig: Ha ångest inför något.

Exempel: ÅÅÅÅH vad jag gruvar mig inför jobbet imorgon!

Idas: Orka

Exempel: Jag ids inte laga mat, jag köper pizza!

Något för er att öva på tills nästa lektion.

/lou

I'M BACK (jag är rygg)

Här är jag igen, fresh as ever.

Idag har jag gjort vuxensaker. Ringt samtal som jag har skjutit upp. Kollat upp grejer. Planerat. Tänkt på min Framtid.

Egentligen har jag inte så mycket att säga. Vi har kopplat in frysen. Det är ju kul. Jag har alltid tänkt på frysens inkopplande som en lycklig stund. Glass. Pommes frites. Mer glass. Och så. Tyvärr visade frysen sig vara en vitvara from hell då den förgyller får tillvaro at Roggie's med okvädningsljud som låter ungefär så här BEE BEE BEE BEE BEE. Tänk er väckarklocka. Tänk er en i samma storlek som en frys. Och sen kan ni ju gissa vem som sover i samma rum som Den Vita Förbannelsen. Naturligtvis. Jag, så klart.

Sensommaren är alltid komplex för min del. Det är alltid en hel kluns med folk som vill prata om sin Känslor med mig. Minnas. Bli Sentimentala. Och javisst. I love good old times. Men ibland blir det jobbigt. Till exempel messade Martin mig i lördagsnatt vid halvfyrasnåret när jag naturligtvis sov eftersom jag naturligtvis skulle jobba dagen efter men naturligtvis vaknade jag av smset ändå. Jag gör alltid det trots att det inte är någon smssignal. Det ni. Han skrev i alla fall något i stil med: "kan inte sluta tänka på dig jag blir galen blablabla". Jag blev ställd och som alltid när jag blir ställd så börjar jag skratta högt så här HÄHÄHÄ. Sen ringer han och jag fattar ingenting.

Tilläggas bör att jag och M var tillsammans för en herrans massa år sedan när jag var sexton år och alldeles vild. Jag var fruktansvärt förälskad på det där sättet som man vågade vara när man inte hade hunnit bli dumpad tillräckligt många gånger för att fatta att det kan vara farligt att bli kär and so on and so forth. Hur som helst. Vi var tillsammans i sju månader och sen när det tog slut slutade jag äta var nästan helt död i flera månader. Långt outro dessutom. Poesi, hemliga meddelanden, skivor, brev, haket.com. Vi hånglade och flyttade nästan ihop förra sommaren men det gick fel. Har inte snackat med honom sen i julas. Och så ringer han. Jag vet inte om ni får situationen. I en timme efter att vi hade lagt på kände jag mig beredd på vad som helst. Kasta allt jag äger i havet. Sen gick det över. Jävligt skönt.

Jag och min arbetskamrat E "tog en öl" i söndags. Eftersom jag inte kan "ta en öl" utan att "ta en till" så drack vi oss fulla och snackade skit om vår chef och berättade våra livs historier för varandra. Sen ville en man ligga med oss för 10 000 kronor. Jag blev så chockad att jag började skratta och E blev rädd.

E: Vilket jävla äckel!
A (full): OROA DIG INTE BABY! JAG KAN KICKA NER HONOM NÄRSOMHELST JAG HAR GÅTT I ASHIHARA KARATE SERRU! JAG VAR KLUBBENS FASA!

Jag har sju jobbdagar kvar. Sen är jag friiii..

Appropå att bryta armar och ben så kan jag ta och berätta att jag faktiskt har bryta en och annan tå ett par tre gånger. Tyvärr är det inte lika mäktigt som att bryta en arm eller vad det nu var Goesta gjorde (underarmsbenet omlott med vaddå?). Och inte får jag skriva på gipset heller. Nästa gång jag bryter en tå ska då inte G få skriva på mitt gips. MOHAH.

Igår var jag, Brill och Radar på Tangoföreställning i Vitabergsparken. Det var inte så dramatiskt som jag hade önskat. Jag och Brillan har dansat en tango en gång på en konsert. Jag hade på mig en svart kritstreckrandig kostym och hatt och hon en röd kjol. Jag sjöng en spansk frihetssång till tangon och hon spelade klarinett. Det var underbart. Men hur som helst. Jag ville genast ligga med en av dansarna. Hon var jävligt het och smidig. Men eftersom jag hade en så tajt kjol på mig hade jag inte en chans. Jag skulle aldrig ha hunnit ikapp henne.

Såg förövrigt min gamla flamma Kavajen rusa omkring där i Vitan. Han såg ut som att han letade efter sin förlorade son, men han är väl inte förälder vad jag vet. Kanske hade han tappat sin cykel.

Sen blev jag förstås full på en halv flaska bubbel och jag och Radar sjöng en instrumental tangoduett när vi tågade därifrån och jag gillar verkligen att hänga med honom. Sen hyrde vi Mean Girls (!)och jag åt vegetarisk sushi och björnbärsmarmelad. Fast inte samtidigt.

Öh, jag hade visst en del att säga ändå.

/lou med sko

kom och ta mig långt härifrån

Vaknar och möts av den här synen, typ:



Helt strålande vackert väder och jag ska sitta instängd i den där mörka hålan till jobb. Usch, i say, usch!


/j

babylove, my babylove

Min kusin har fått barn och för någon vecka sen begav vi (familjen) oss ut i upplands vildmarker för att beskåda det lilla underverket. Resan dit var en pärs, som vanligt när bilåkning med familj är inblandat. Mellansyster kör och mamma tjatar om att jag också borde försöka ta körtkort. Jag kontrar med att jag är halvblind, i total avsaknad av lokalsinne, lätt hispig, alltid bakfull och dessutom inte kan skilja på höger och vänster. Allt detta sammantaget tyder utan tvekan på att jag som bilförare är så olämpligt att det borde vara kriminellt men mor vägrar inse sanningen. Jag låtsas sova för att undkomma ytterligare körkortspåtryckningar men det är svårt eftersom far envisas med att recitera reklamfilmer oavbrutet med världens mest irriterande röst samtidgt som yngsta syster petar på mig och flåsande viskar "bajs... bajs... bajs" i mitt öra. Men vi kommer fram utan att något mord begåtts och jag är helt uppspelt vid tanken på att få se en helt ny människa. Det är ju inte ofta jag har chansen att se någon som bara funnits irl i en månad.

Han ligger sovande där i sin vagn, den nyfödda Sebastian, och är så liten att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det är som att se ett sällsynt djur, något från en annan planet nästan. Att den här lilla ska växa upp och bli en man verkar helt otroligt. Så liten, så små fingrar med världens minsta pyttigaste naglar. Han sparkar med benen i sömnen och hans fötter är så små och bedårande att jag måste pussa hans släta fotsulor igen och igen och igen. Vi ska fika men när vi sitter där på verandan blir jag så orolig för babyn, ensam kvar i vardagsrummet som han är. Tänk om något händer, om han vaknar, han är ju så liten! Min kusin skrattar och säger att han är en bäbis och inte gjord av porslin och om han vaknar och vill något så kommer vi säkerligen att få höra det. Jag är inte övertygad utan går in och står över hans vagn, fascinerad. Glor som ett fån. Och då vaknar han, hans ögon är gråblå som babyögon är. Han ser upp i taket och verkar nästan gammal, en liten gubbe i allvarlig begrundan. Men så blir hans genomskinliga hud plötsligt röd, hans lilla ansikte skrynkar ihop sig och han skriker. Jag klappar lite tafatt på honom, försöker gunga vagnen men får kapitulera och hämta min kusin. Hon hivar upp honom, lägger honom över axeln och skumpar runt tills han blir tyst. Sedan frågar hon om jag vill hålla. Om jag vill! Men hur gör man? Jag kanske råkar tappa honom! Så jag får sitta i soffan och hon placerar honom resolut i min famn. Han ligger där och blunar länge och är så söt att jag inte kan sluta titta. Så börjar han hugga med munnen, gnyr och vänder ansiktet inåt mot mig. Hans våta mun mot min tröja. Mamma säger att han är hungrig och hos mig har han ju inget att hämta. Men att han tror att jag kan ge honom mat, att jag kanske någon dag kommer amma ett barn gör mig nästan vimmelkantig.

När vi åker hem så frågar jag mina systrar vem av oss de tror kommer få barn först. De tror båda att Emmy, den yngsta, kommer blir den första att kunna titulera sig mamma. Jag blir stött. Hallå, jag är ju äldst, klart att jag kommer få barn först, om Empan ska skaffa kottar före mig kommer jag ju vara en gammal nucka innan jag får komma till skott. De skrattar rått och säger att jag inte kommer få barn. Om jag skaffade barn så kommer jag tydligen råka trampa på dem och glömma dem på tunnelbanan. Sedan kommer mina barn få gå i terapi i resten av sitt liv. Även jag har varit övertygad om att jag inte är modersmaterial, men när det sa sådär blev jag faktiskt sur på riktigt. Jag har kommit in i nån slags babynojja. Ser gravida magar överallt och vill bara gå fram och liksom känna på dem. Skumt.



Jag och nyfödda Sebastian.


/jess

gårdagens bravader

Alltså, jag kan blogga utan att vara aprak, även om de senaste inläggen inte tyder på det. Men eftersom apraka nätter brukar sluta hos pojkvän och han har internet blir det allt som oftast framför datorn jag hamnar. Social och fin flickvän jag är, som ett dygrakt as kastar jag mig mot datorn och sitter där och fyllestirrar medan han får kolla på Heja Björn mol allena i vardagsrummet. Dessutom så kräver jag honom på te hela tiden.

En kort sammanfattning av igår skulle kunna vara: Åker mycket försenad till Eriks och Andreas inflyttningsfest, travar runt i hägerstensåsen på killer heels medan pojkvän försöker guida mig på telefon. Det går inte bra, jag går vilse, jag är inte förvånad. De får komma och hämta mig istället. Anländer till hemmet, det var fint, Andreas är i sitt esse och levererar verbala käftsmällar non stop. Har mycket trevligt, häver vin som om det vore en sport och jag dess blivande världsmästarinna. Sedan rätt tidig hemgång, looping när jag ska sova, foten i marken funkar aldrig. Däckar. Okristligt tidigt ska Eric upp och spela fotboll, jag ligger kvar och vet att jag är ett vinstinkande vider. Tänker att jag också borde gå upp. Däckar. Sover till två. Vaknar när någon tittar in i sovrummet och säger hej. Eftersom jag inte har linser och är blind as a bat utan dem ser jag inte vem det är men känner mig lätt förnedrad för jag är näst intill näck med ett skatbo på huvudet. Kravlar mig upp och försöker återfå min anständighet. Det går inte bra och i badrummet står tre pojkar samlade. Jag avkräver dem identitet eftersom jag inte riktigt ser vilka de är. Får veta att det är Erik, Aaron och Sebastian. Mumlar något osammanhängande och försvinner tillbaks till sovrummet. Att göra ett sansat och respektabelt intryck är något av en specialitet jag har.

Får veta att Erics ihärdiga fotbollsspelande ledde till att han brutit armen. Usch, stackars, hoppas att han inte har för ont. Jag sitter här och försöker förtrycka impulsen att bete mig som en stor hönsmamma.

/jess