jajo

Ígår träffade jag mina saknade klasskamrater på en fördänga i Solna. Det var trevligt. Jag hade på mig för små solglasögon och en ryggsäck som var en hund. Deras granne är galen och skriker genom väggen. (Jag är omringad av typ tretusen människor som lyssna rpå arabisk musik, pratar arabiska och tittar på mig varannan sekund för att se om jag reagerar. Jag är oerhört bra på att inte reagera när människor vill att jag ska reagera. De kollar på mina ben också och jag blir förbannad. Men jag tänker fan inte gå härifrån nu när jag har betalat för den här JÄVLA datorn. Men fy fan vad jag stör mig på dem.)

Idag tog jag, E och M en bakisfika på söder. Det var swift. Jag drog skämt, tror jag. Ikväll ska jag och Ino dricka vin i en park. Det blir trevligt. Sen ska jag jobba hur många dagar som helst i rad. Det känns okej. Sen börjar min skola. Jag är pepp. Jag ska inte göra någonting annat än att plugga dygnet runt. Jag vill bara begrava mig i böcker. (tyvärr berättade E för mig igår att min kurslitteratur kommer att innefatta 13 bäcker för typ 500 pix styck. Jag är fortfarande i chock. Jag som trodde stenhårt att jag skulle leva som en snirp när jag fick ta studielån.)

Äntligen fick jag sa min älskade Lost World också. Jag dissade Trädgården för att jag skulle vara hemma och se den. Jag dissade Jesper och hennes kompisar för att jag skulle vara hemma och se den. Jag dissade hela världen och det var fan värt det. Jag älskar dinosaurier. Jag skulle inte ha något emot att återfödas som en velociraptor. Swift.

Det jobbiga är dock att:

1. Min luftmadrass har gått sönder. Jag måste till IKEA men ingen vill följa med och bära.

2. Jag har fått smak på att ha ett eget rum nu när Brill var på Korsika och jag lånade hennes. Hur ska jag kunna plugga 250% i vardagsrummet när Jesper ser på Outsiders?

3. Jag känner allt oftare för att flytta till någon annan stad, något annat land.

4. Jag är less på popstilen. Men jag vill fan inte få några "Äntligen!"-kommentarer.

Det bra är dock att:

1. Jag har börjat skriva igen. Vilken fruktansvärd lättnad. Jag trodde att Riga var död men han lever och andas mig i nacken så påtagligt att jag funderar på att resa dit med färjan i några timmar.

2. Jag mår rätt bra.

3. Jag längtar till hösten och varma tröjor och att promenera när det är lite småkallt och mörkt ute. Fast det är ju alltid mörkt här på kvällarna. Jag glömde visst det.

Häromdagen när jag arbetade invaderades butiken av FLICKSCOUTER. Det var hur häftigt som helst. Jag bara gapade. Engelska flickor i 13-årsåldern med skjortor och scarfs. jag ville att de skulle sjunga ramsor men de ville inte. Varför var inte jag scout när jag var liten? Varför är jag det inte nu? Det känns som dagens musketörer, lite "en för alla.."grejen. Jag gillar det. Det känns som meningen med livet att ha kanottävlingar och knyta knutar och äta granbarr. Fast joförsig gjorde jag typ allt det där när jag var liten. Eller, jag åt myror också. Och en daggmask. En gång. Säg det inte till någon.

/lou

don´t ya wish your girlfriend smelled of beer like me

well, don´t ya? Åh, fylleblogg 4 life. Njae men vi har inte så mycket internet för tillfället. Vår granne har tröttnat att vi snyltar på hans/hennes nätverk. Men, ikväll, ute med kära sambo, Ewonne, hennes kära sambo Maria, Sabina, Hanni och Elin. Nu, hemma hos pojkvän. Jag skulle kunna stympa mig för en kopp gott te. Typ jasmine pearl eller lung ching. Usch, min dumma fyllehjärna är inställd på te. Ibland vaknar jag på nätterna och bara "ASSAM! DARJEELING! GE MIG!".

Jag bestämmer musik nu. Elvis. Känns som hemma, liksom. Well, so long, blogg. Vi återkommer, snarast, med intelligentare tankar än dessa.

/j

Drinkpinne, I hate thee

Jag tar över här, med mina öleskapader. Igår hade jag nöjet att smaka på en "drink" som bestod av öl, vodka och tabasco. Stylish och elegant som alltid greppade jag entusiastiskt drinkpinnen och försökte via den suga i mig den grumliga blandningen. Det funkade inte. Jag hatar drinkpinnar, tror alltid att de är sugrör och då ser jag ju så dum ut. Så om du råkar vara ute på något ställe, flashigt eller sunkigt, på söder eller öster, jag har inga preferenser, och ser en överklädd ung dam som gör ett tappert försök att se nykter ut medan hon ivrigt kämpar med att suga ur innanmätet i en drinkpinne, säg hej. Bjud mig på en drinkpinnefri öl.

Öl/vodka/tabascoblandningen då? Den smakade ungefär som du tror att det ska smaka, rätt jävligt med andra ord. Men den visste vart den satt och herregud vad seg jag är idag. Det enda jag orkar göra är sitta här och göra diverse puritytests och längta efter cigg men vara för lat för att klä på mig. Gå till ica i rosa fleecemorgonrock med en härlig odör av tabascoöl, funkar det?

Förresten, hur kommer man snyggt undan när man tror att någon raggar på en och den personen undrar om man kan ses igen? Jag säger "ehh öhh jag har pojkvän vet inte eh alltså så nja eller va?" och han kontrar med "jamen, jag menade ju inte SÅ, att vi ska ses igen hela gänget liksom" och då framtstår jag som det paranoida aset med storhetsvansinne som tror att alla raggar på mig och måste flagga med att jag är upptagen hela tiden. Men snyggt jobbat av honom, istället för att skämmas över att han får dissen vänder han på situationen bara så där. Beundransvärt.

/j

im going in!

Az är ju på tivoli! Bartendern på tivoli älskar mig! Han ger mig gratis vin jämt! Jag har växt upp på tivoli, jag lärde mig gå där. Ok Rocks är inte all that men beggars can´t be choosers och ikväll är jag beggar. Vore det b om jag drack den här ölen på tvärbanan? Skulle det se dumt ut? Jag har en jättefin strikt svart klänning och högklackade sandaler, jag är elegant. Skulle en röd burk dansk fadöl förstärka elegansen? Jag tror att den skulle det. Rött och svart går bra ihop.

Jag vill att min syster ska skjutsa mig, hon har bilen här. Mamma tjatar jämt om att jag måste ta körkort, men kom igen, jag hatar att köra bil. HATAR! Om syster har körkort kan ju hon skjutsa mig, jag tycker det är utmärkt. Min syster är en pålitlig bilförare, kolla bara:



Skulle inte du låta den här kvinnan skjutsa dig var som helst?

Syster och sambo kollar på dansar med vargar och säger att de vill lägra en indian. Jag har aldrig tänkt på det. De är så långhåriga och så, jag har aldrig gillat män med långt hår.

/jess

jag vill bada i black balsam

Det är lustigt hur man vänjer sig vid att sova ensam, trots att man trodde att man aldrig skulle klara av det. Det är lustigt hur man återigen vänjer sig vid att sova med någon, vilja sova med någon, tycka om någon så. Att sova med någon är bland det mest intima jag kan tänka mig, intimare än det som kan föregå sovandet. Man är så oskyddad, så sårbar. Jag sover aldrig på flyplan och tåg, inte så att någon kan se. När jag vaknade imorse var han inte där och jag går upp och irrar runt och är alldeles sådär förvirrad, känner mig som ett barn. Ömkar, vill bli omhändertagen, omkramad. Sedan fixar jag linserna och ritar dit ansiktet och är är mitt behärskade jag igen.

Jag har haft en enorm rastlöshet i mig idag, den ligger i bröstet i höjd med hjärtat och pirrar. Åker hem till mor och far för att äta och läsa tidningar, skumläser, snabbäter. Pappa bjuder på sprit från Riga, den hette Black Balsam. Smakade ungefär som Fernet. Onekligen balsam för rastlöstheten. Men jag skulle behöva halva flaskan för att bota detta.

Az ringde och var inne i stan, ute på äventyr. Hon undrade vad jag gjorde, vart jag var ute. Jag sa att jag inte var ute utan hemma och kollade på tv. Bittert. Kanske ska jag dra på mig någon klänning, spackla på läppstiftet och bege mig. Jag vill träffa folk, bli full, dansa, inte sova ensam. Same old alltså. Men det är ju fakstiskt en möjlighet, jag skulle kunna om jag ville, det kanske räcker så.

/j

jagjagjaglista

1 Jag är ensam hemma.
2 Jag tycker inte om att vara ensam.
3 Jag har inget att göra och ska skriva en sån här lista trots att jag sa till Andy igår att det var ego. Jag är ego. Blogg är ego.
4 Ikväll har jag vart på Anchor för att se Brittas band spela.
5 Skinnvästarna var kanske inte idealpubliken.
6 Det har tillkommit en ny medlem i Brittas band.
7 Det innebär att jag har haft relationer med två av dessa bandmedlemmar.
8 De är dessutom bästa vänner.
9 Det visste jag ju inte när det begav sig.
10 Jag har fruktansvärt svårt för att vara naturlig med folk man en gång haft någon slags intimare relation med. Det blir typ "hej hur är det med dig nu för tiden? (du har berättat det mest personliga saker för mig, jag vet hur du vill ligga) "Jodå, det är bra med mig, jobbar och så" (du sa att du ville vara mer än vänner, jag svarade inte. Jag tog den fega vägen ut och slutade höra av mig. Du måste tycka att jag är ett as.) "jorosåatt nu måste jag nog leta reda på mina kompisar. Kul att se dig!" (nej, det är jobbigt som fan).
11 Nu är jag ju inne på relationer, det är ett fruktbart ämne, jag fortsätter.
12 Jag har haft ett förhållande som varade i fyra år.
13 Jag trodde verkligen att det skulle vara för evigt.
14 Igår bestämde jag mig för att aldrig mer prata med mitt ex. Han har, utan tvekan, gjort mig ledsnare än någon annan. Han gjorde mig också lyckligare, en gång i tiden.
15 Jag har en ny pojkvän, jag har ännu inte greppat det.
16 Jag tycker om honom mycket och vill lära känna honom bättre.
17 Jag har inte druckit något ikväll.
18 Det hör till ovanligheterna.
19 Idag är jag bakis och deppig.
20 Det hör till vanligheterna.
22 Jag har alltid gått ut sjukt mycket. Det är min största hobby.
23 Är nästan alltid överklädd när jag går ut och trivs mycket bra med det.
24 Jag tycker att jag har väldigt snygg stil.
25 Det dyraste plagg jag köpt är min korsett, den kostade 1500.
26 Köper enbart billiga kläder på HM och second hand. Att få billiga kläder att se heta ut är min area of expertise.
27 Jag blandar in engelska hela tiden när jag pratar och skriver. Det är lite töntigt.
28 Jag svär mycket och kan vara väldigt ful i mun.
29 Har pluggat antik grekiska.
30 Har skrivit en c-uppsats i kommunikationsvetenskap. Jag är lite stolt men tror inte att jag kommer ha någon som helst nytta av den.
31 Har lätt för att plugga. Kommer fortsätta plugga i evigheter bara för att jag kan och är van vid det.
32 Gillar saker som jag är van vid. Hatar nya situationer och miljöer.
33 Jag var fruktansvärt olycklig under hela min tonårstid.
34 Jag har gått hos psykolog.
35 Det gav mig inget.
36 Skulla vilja vara gladare, lättare till sinnet.
37 När jag nollades i gymnasiet hamnade jag till slut på Maria Pol.
38 Där bondade jag med Gabi som fixade mig mitt nuvarande jobb, så något gott förde det med sig. Tack, vodkablandad apelsinjuice.
39 Under mitt något sånär vuxna liv har jag aldrig haft ett one night stand.
40 Jag har många ärr.
41 Men inga tatueringar eller piercingar, men ett tag när jag var yngre var jag väldigt inne på att pierca tungan.
42 Min kompis satt i mitt knä när hon piercade tungan hos nån skum snubbe som hade en piercingstudo i källaren. Hon ryckte till i hela kroppen när nålen trycktes igenom.
42 När hennes piercing hade läkt hånglade vi. Det var intressant.
43 Jag har hånglat med många flickor.
44 Men nu för tiden känner jag mig väldigt hetro.
45 Jag tror inte att sexualiteten är antingen eller, homo eller hetero. Ser det mer som en glidande skala.
46 Jag bor med Britta och Andrea. (och roggie)
47 Jag har två yngre systrar, de är 19 och 16. Jag har två föräldrar också, en mor och en far som är gifta.
48 Jag älskar dem allihopa men har aldrig sagt det.
49 Jag har aldrig sagt "jag älskar dig" till någon först.
50 Personliga grejer och sådant som är jobbigt att prata om håller jag gärna för mig själv och förtrycker så gott det går. Kanske berättar om det ett bra tag senare till vänners förvånan/förskräckelse.
51 Jag har inga killkompisar. Inga nära i alla fall.
52 Förra valet röstade jag på folkpartiet. Nu vet jag inte varför och jag har ingen aning om vad jag ska rösta på i detta val.
53 Jag kallar mig vegetarian men äter fisk. Jag fuskar.
54 Egentligen tycker jag att veganism är det enda rätta.
55 Är för yttrandefrihet till allt, rakt av, även om det innebär att nazister och homofober och antisemiter och anti allt annat får komma till tals. Hellre öppen debatt än censur. Hellre råsexistisk reklam än förbud mot det också, förresten.
56 Tycker att det borde finnas någon slags kravmärkning på porr. Det låter dumt, som om porr var typ... bananer.
57 Har sett mycket av de vidrigheter som döljs där ute på internet. Har aktivt letat upp det.
58 Jag trodde att alla tvättade håret varje dag, att det var normalt. Föst nu har jag fått veta att så inte är fallet. Det är som om alla haft en dold överenskommelse som jag inte varit med på.
59 Har inte sett min egen hårfärg sen jag var 12. Färgar jämt. Tror jag är någon slags ljusbrun.
60 Har haft jättekort hår, bara några cm. Det var när jag var 15, jag gick till frisören och sa att han fick göra precis vad han ville, och det gjorde han.
61 Har även haft mörklila hår, buffaloskor och en enorm dunjacka med nikemärke på ryggen. Efter det så prydde jag mig med nätstrumpbyxor, nitbälten och massor av svart kajal. Sedan blonderade jag mig och använde mycket rosa kashmir.
62 Jag ser yngre ut än vad jag är.
63 Är 160 lång och väger runt 46, kanske därför. Jävla spinkig barnkropp jag har.
64 Skulle vilja vara längre och kurvigare och ha kortare näsa.
65 Jag är enormt fåfäng, går inte ens till ICA utan åtminstone läppstift.
66 Jag är alltid sen och det beror ofta på att jag är just så fåfäng.
67 Tänker ofta i termer av "manligt" och "kvinnligt. Är fast i könsrollstänkande men vill inte vara det.
68 Läser ungefär två böcker i veckan, mest på tunnelbanan.
69 Det här talet får mig att tänka på just det. Jag har one track mind.
70 Lyssnar gärna på gammal jazz och gladsynth. Annars inte så intresserad av musik. Gillar okritiskt det mesta. Försöker dock odla upp ett intresse.
71 Om jag var tvungen att ha ett handikapp skulle jag välja att vara stum.
72 Tappar rösten varje vinter och det är rätt skönt.
73 Är ganska fåordig överlag ändå.
74 Pratar för mig själv och sjunger högt när jag är ensam hemma. Som nu.
75 Min första kyss var när jag var 5 bakom en buske på gården. Jag var fruktansvärt kär och lovade mig själv då att aldrig tänka att barn inte kan bli kära.
76 Min andra kyss var när jag var 14 på Pite dansar och ler. Han kom från Haparanda och hade en fet prilla under läppen. Han bjöd mig på en åktur i flygande mattan, sen kysste han mig ordentligt. Jag sa till min kompis att vi nästan hade haft sex.
77 Jag var väldigt fjortis när jag var fjortis.
78 Är mycket höjdrädd, och rädd för djupa vatten.
79 Också rädd för glasspinnar och äggkartonger. De får mig att skrika rätt ut helt paniskt. Eller nej, men tänk att dra dem mot tänderna, det där torra gnissliga ljudet UÄÄÄÄÄÄ RYSA!
80 Tycker inte att hemmafru verkar vara så dumt.
81 Vill bli beskyddad.
82 Är övertygad om att alla som tycker att Paulo Coelho säger Stora och Viktiga saker om livet har... väldigt fel.
83 När jag var riktigt liten ville jag bli forskare. Sedan ville jag stenhårt bli journalist, ända tills nu. Nu vet jag inte, något med kaffe och te kanske.
84 Åh te, jag älskar te, på riktigt, med passion. Ska gå och göra mig en kopp genmai cha snart.
85 Är väldigt närsynt och ser inte alls skillnad på folk om jag inte har linser.
86 Kan uppfattas som dryg och snobbig.
87 Jag är bara blyg.
88 Har ont i huvudet flera gånger i veckan men det var värre när jag var yngre, då kunde det vara så illa att jag fick ligga med en påse is över ögonen och kräkas ibland.
89 Kräks aldrig på fyllan.
90 Däremot på bakfyllan.
91 Jag var fruktansvärt lillgammal som barn.
92 Jag är aldrig riktigt nöjd med mig själv.
93 Vill gå till Debonair och gillar verkligen den här burleskvågen, eller vad man nu ska kalla det. Vill gå till Hootchy Kootchy club också. Vill dansa swing.
94 Skulle aldrig ha på mig trasiga jeans eller skor med jättespetsig tå. Inte heller mjukisbyxor offentligt.
95 Älskar L-word och fattar inte varför det senareläggs hela tiden. vadå dåliga tittarsiffror, det är ju underbart. Shane är het.
96 Jag är fortfarande ensam hemma och min säng känns väldigt stor och tom.
97 Imorgon är jag ledig och vet inte vad jag ska göra.
98 Jag tror nästan alltid på allt folk säger.
99 Jag är egentligen romantisk som satan, om jag bara slutade vara så hämmad och livrädd.
100 Min favoritårstid är tidig höst, när det är soligt men luften börjar bli lite kylig, när den är hög och klar. Löven är gula och orangeröda, träden ser ut att brinna och himlen är skärande blå. Det är väldigt vemodigt också, man vet att varma lata sommaren är slut och snart börjar vinterhelvetet. Det är liksom bara en liten paus innan det barkar in i mörkret.

/jess

come pick me up (steal my records)

Den här morgonen har jag mest hängt med den här killen och rullat runt i linne och underkläder. Sen hade jag en romans med G men då blev R irriterad så jag fortsatte att hänga med honom istället.



/lou

tidtidtidlösheten

Jag längtar absurt mycket efter att börja plugga. Jag vill begrava mig och inte ha tid för någonting annat. Jag vill bli engagerad. Jag vill skynda mig till bussen. Jag vill inte ha tid att äta. Jag vill inte ha tid att sova. Jag vill ha stressen i håret. Jag vill inte ha tid att vika alla kläder i min garderob. Jag vill inte ha tid att ta hand om några jävla blommor.

/lou

nattkonster

Jag inatt



fast imorgon



/l

she's got a brother in the blues but he doesn't know the blues at all

Kajalkatten har dragit på sig pennkjolen redo för en kväll in the wild wild west. Nu har hon luggen i sidled igen, känner sig hemma och är beredd på det mesta. Kanske ses ni ikväll.

/lou

mitt talproblem

Är jag sjukt otrevlig i telefon? För det första så drar jag mig in i det längsta för att ringa folk, mitt måtto back in the days var "jag ringer inte" (alltså när det gällde dudes, inte vänner, de ringer jag rätt ohämmat, sambos ringer jag totalt jävla ohämmat och gnäller för att vi inte har tv längre. Fast det var bara sladden som var ur.) När folk ringer mig svarar jag med ett korthugget, högljutt "HALLÅ?!" och sen är jag tyst i långa stunder eller faller in i någon slags glättig proffstrevlighet. Alternativt så pepprar jag mitt offer med korsförhör av tredje graden-frågor likt en verbal kulspruta, för att undvika tystnad. Jag avslutar med ett abrupt "ja, ok, HEJDÅ". Avslut i telefon är krångliga. En bekant brukade dra ut på det in i det längsta med "ha det bra", "vi hörs snart, "ha de så bra nu", "jag ringer sen", "ja och ha de bra nu". Jag löste det genom att bara klippa rakt av med "yes vi hörs ok hejrå *klick*". Det kändes otrevligt men var alla gånger att föredra framför ha-det-så-bra-tortyren. Jag ska ha det bra okej, sluta tjata liksom.

Stackars mor får dra det tygsta lasset. Kanske mest för att hon envisas att ringa tre gånger om dagen för att berätta att det typ var ett rådjur på baksidan eller att katten har lärt sig jonglera eller någon annan sorts husliga företeelser. Samtal med mamma brukar låta såhär från min sida, med stegrad irritation för varje ord: Hej. Mm. Ja. Jaså. Mmmmm. Ok. Ok. Ja. Mmmmmm. Hmm. Yes. Hej. Hejdå. Hejhej. JA HEJDÅ DÅ HEJ! Jag älskar mamma och har inget emot att prata med henne egentligen, men vi kan väl prata när vi ses, vi ska ju till Tallin tillsammans snart, då finns det oändliga chanser till prat. Vi kan ju knipa tills dess.

När man var yngre var det ju rätt vanligt att ens tjejkompisar anammade vanan att prata i TIMMAR. Till slut låg de bara och lyssnade på varandras andning eller kollade på samma tv-program. Jag förstod aldrig varför, vad de fick ut av det. Telefonen är ett nödvändigt ont, ett kommunikationsmedel som man måste ta till i brist på att träffas, eller för att bestämma att man ska träffas. Man säger det man ska och bestämmer något, sen är det gjort. Uppenbarligen är jag mental stofil även när det gäller telefonprat.

Ska försöka slipa på mina telefonpratarskills. Jag har ju ändå jobbat som telefonförsäljare i mer än ett år. Jag ska börja med att gå efter manus.

/j

Oanständigt.

Jag sitter utanför min port och röker en cigg och dricker kaffe. En kille går förbi. Han frågar om han kan få en cigg.

Jag: Men jag tog bara med en ut.
Han: Får jag följa med in?

För att inte tala om de två killarna på ICA.

Vad är det med folk nuförtiden?

/lou

turistlist

Jag kravlar mig upp ur Jespers rosa enorma säng och går ut i köket. Ingen är hemma. Jag har på mig en röd t-shirt med dalahästar på. Jobb. Men inte idag. Jag är så ledig jag kan bli. Men var är livet? Nu när jag har det i händerna ser jag det inte. Kankse borde jag äta frukost.

Igår ville en berusad fransman berätta för mig om sina barn så jag lurade honom att köpa t-shirts till dem för 700 kr.

Jesper är bra på téer och kaffesorter. Jag är bra på turister. Det är min specalité. Vad de gör. Vad de köper. Hur de flirtar. Nedan följer en liten turistlista. Efter mina erfarenheter.

Amerikaner: Väldigt trevliga. Drar gärna skämt. Kallar mig saker som "young lady". Ofta tjocka och skojar om det. "We eat well in America. Too well". Om de vill flirta satsar de på närkontakt, vilket inte är så svårt eftersom de flesta är tjocka och min butik jävligt liten. Jag gömmer mig bakom disken. De kommer närmare. De yngre versionerna av amerikaner säger "See ya" istället. Det är trevligare.

Ryssar: Tystlåtna. Glider in i affären och tittar på grejer. Männen stöter på mig bakom sina fruars ryggar genom att ge mig lååååånga djuuuuupa blickar och långsamt föra huvudet fram och tillbaka sidledes. (skumt eller hur?)

Italienare: Hetsiga. Vill ha all information på en gång trots att den står rakt framför näsan på dem. Ofta samlas de i en klump framför disken. Inget kösystem här inte. Gärna skriker de och viftar omkring sig. Samtidigt. Dessutom är de värsta strandkillarna. Uppknäppta skjortor, mörka ögon och nu kommer ett HÄRLIGT ord: vinnarleende. De tror på sig själva. Och ler. Och dansar säkert gärna på bardisken, men de får de inte göra på min disk eftersom jag skulle få kicken om något gick sönder.

Fransmän: Timida. I looooove the accent. Applåderar när jag säger saker på franska. Jag gillar applåder så jag säger franska grejer hela tiden. Oftast jävligt heta också. Långa och smala och mörka.

Japaner: Tysta och vill sällan ha hjälp. Jättesöta. Jättesöta barn. Ler mycket. Otroligt artiga. Pratar japanska med mig. Jag pratar en blandning av franska/tyska/svenska/engelska/kroppsspåket tillbaka. Då ler de ännu mer. Säger att de gillar mitt hår "Wanna copy hairstyle! Wanna copy hairstyle! Turn around! Turn around!" Och jag snurrar.

Svenskar: Reserverade tills jag drar mina oemotståndliga skämt. Då tinar de up. Alltid.

Tyskar: Nästan lika trevliga som amerikanerna fast på ett ärligare sätt. Blir nästan lika glada som fransmännen när jag pratar tyska med dem, men de applåderar inte. (Därför pratar jag mer franska). Jag gillar tyskar. Det var lite jobbigt där ett tag när de alltid hade som motargument, oavsett vad det gällde att "Sverige åkte i alla fall ut ur fotbolls-VM". Det kostar ändå 569,50, säger jag.

/lou

a hard days work

En man kommer in på mitt jobb. Ser sig förvirrat runt. Dyker in i affären bredvid. Kommer tillbaks.
- Hej, jag skulle vilja ha lite sånt där rökt te. Formosa oolong.
- Vi har formosa oolong, men det är inte rökt. Formosa lapsang är rökt.
- Men då tar jag lite såndär oolong.
- Fast det är inte rökt.
- Är det inte? Nähä, nähä... Men sån där formosa då?
- Formosa lapsang?
- Ja, oolong.
- Lapsang menar du?
- Vad är det då?
- Rökt.
- Och oolong?
- Halvgrönt. Alla oolong är halvgröna. Och inte rökta.
- Är de rökta?
- Nej, INTE rökta. Orökta. Har aldrig vart i närheten av rök.
- Jaså jag vill ju ha rökt.
- Ja, då ska du ta formosa lapsang.
- Formosa oolong?
- L-A-P-S-A-N-G
- oolang?
- (väldigt sakta nu) L A P S A N G.
- Och det är rökt?
- Så rökt som det kan bli.
- Och oolong är inte det?
- Nej, det är halvgrönt.
- Fast det kanske var darjeeling jag skulle ha. Är det rökt?
- Nej, det vore ju helgerån.
- Är det grönt då?
- Nope. Inte grönt, inte rökt.
- Jamen då var det nog formosa oolong.
- Som är halvgrönt och inte rökt alltså.
(mannen blir alldeles konfys, kliar sig i huvudet, börjar rafsa i fickorna.)
- Jag ska ha en lapp här någonstans... det står ju formosa oolong... Här. Då ska vi se. Ja, formosa lapsang. Två hekto tack.

Fast den där konversationen var bra mycket längre och jag fick ta fram både lapsangen och oolongen så att han skulle kunna lukta, men han var ändå inte säker. Det var rent kafkaliknande. Hoppas han fick vad han ville ha ändå. Det är rätt många... orginal som handlar av mig. Som Biffen, han är absurt jävla deffad, det ser ut som om han skulle bryta sig ur kläderna på hulkliknande manér när som helst. Ett halvkilo etiopisk mocca för honom. Eller den superglammiga tjejen med rysk accent och enorma solglasögon som hon aldrig tar av sig. En kvart franskt, mokamalet. Den äldre farbrorn som med sina svarta hornbågade glasögon liknar Sartre. Han är hemskt butter, beställer alltid extra franskt och mina försök att redan ha det klart när han kommer till kassan har ännu inte belönats med ett leende. Han snappar bara åt sig det, lägger pengar på disken och hasar iväg. En annan ser ut som en enorm baby, fast i 50-års åldern, i trånga khakishorts. Jag misstänker att han inte har alla hästar hemma och han handlar alltid kokmalen mellanrost åt sin mamma.

Ibland slutar folk att komma. Som den där lilla indiepoptjejen med svart hår, hon verkade så blyg, hon viskade fram sina beställningar med blicket stint fästad på skorna. Vad blev det av henne? Jag tror jag såg henne inne i stan för några veckor sedan, men det vore väl konstigt att hälsa. Fråga om hon köper sitt kaffe någon annanstans nu för tiden. Hon skulle kanske säga "det är inte ditt kaffe, det var jag som behövde nytt kaffe, prova på något annat ett tag" och så skulle det bli helt stel stämning och vi hastar iväg åt varsitt håll med nån lam ursäkt och undviker varandra om vi skulle ses igen.

Nu ska Birtha köpa veganska hamburgare åt oss. Fiesta!

/j

Att flyga en drake.

Igår flög jag en drake på en stor grön plats på Djurgården. Det var fint. Fast det blåste nästan ingenting så jag är inte helt tillfredsställd. Det varasmånga svinläskiga gäss överallt på marken och R matade dem med couscous. Sen träffade jag en trevlig nyckelpiga. Och, äntligen, har jag sett Me, you & everyone we know.

Lill-G är lagad och har fått en ny, mäktig klang som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag tittar på honom. Han tittar på mig.

Fick antagningsbeskeden från universitetet och Södertörn idag. Jag kom in på allt. Filosofi till hösten då? Eller?

Igår när Jesper var bakfull som en halvdöd häst sjöng jag svensktoppshits för henne på tunnelbanan. "DU EEEEE MIN MAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN". Bland annat. Hon uppskattade det trots att hon förnekade det. Jag gillar när människor förnekar saker och har fel. Det är bra för mitt ego.

Idag började två män slåss på tunnelbanan helt utan anledning. Det tyckte jag var spännande. I Boden slåss minsann ingen på tunnelbanan.

/lou

ååååååååhngest

Alltså, bakfylla. Gotta love it. Eller inte. Idag är jag så vek att jag får enorma nicokickar när jag röker. Igår gjorde jag min specialitet, jag kallar den "suprisefyllan". Detta för att den kommer som en glad överraskning för alla närvarande inklusive mig. Det är en fylla som slår till snabbt och obarmhärtigt. Jösses, så obarmhärtigt och sen barkar det iväg med ljusets hastighet. Jag kan nämligen simulera en viss nykterhet ganska länge, tills jag ställer mig upp och det säger poff och plötsligt är jag nere på neanderthalarnivå.

Jag avundas folk som inte blir bakfulla något så in i. Jag skulle offra mycket för att slippa bli så bakfull som jag blir. (men uppenbarligen inte vinet) Mina bakfyllor är rent vidriga. Inte så mycket för att jag är darrhänt och mår illa, det kan jag leva med, men ångesten! Mentalt mörbultad och övertygad om att alla hatar mig genomlider jag mina söndagar. Jag vet att det bara är kemisk ångest men inte fan hjälper det, det KÄNNS ju som riktig vrålmongoångest. Jag hade en gång en bekant som berättade om sin vän som också alltid ångestade på bakfyllan. När festen närmade sig sitt slut brukade de lägga lappar i hans jackfickor där det stod "du är en fin och bra människa". Jag tycker att det är en jättebra idé. Jag vill ha sådana lappar idag. Stackars pojkvän som fick släpa hem det vacklande, packade as som var jag igår. Uuuuuuurrrsssss. Av någon anledning har han lyckats vara närvarande de gånger då jag blir aprak. Inte för att jag någonsin har spottat i glaset, oh no, men jag kan ju faktiskt gå ut utan att bli som igår. Förra helgen var jag fin och sansad, men då var han ju inte där. Jag är bättre än sådär, vill jag säga till honom, och jag hoppas att det är sant.

När jag lyckats kräla mig ut ur mitt rum vid halv fyra på dagen så hade Birtha städat hela lägenheten jättefint. Hon sa att hon hade dammsugit upp minst fem larver. Så ja, städningen behövdes. Jag tackade henne genom att ligga draperad över sängen och bräka "Biiirthhaaa jag mår illlaaaaaa" en gång i minuten. Jag är en sån härlig sambo och flickvän. Gotta love me. Eller inte.

Åkte hem till föräldrar för att få lite moderlig omsorg. Mamma sa att jag mår som jag förtjänar. Ja men tack, jag vet, gnid in det bara, gör det. Den lilla fördelen med bakfyllorna från helvetet är väl kanske att alkogenen som grasserat fritt i släkten inte kommer att bita på mig. När jag mår såhär vill jag ju inte ens tänka på sprit på minst en vecka. Eller? Shit nu får jag ännu mer ångest. Det finns så mycket att ångesta över idag. Jag ska riktigt grotta in mig i ångest. Se den i vitögat. Det är aldrig så illa som jag tror, jag vet, men det känns inte som så.

/jess

dj

Tävlingen är avgjord. Veckans Roggie går utan större konkurrens till Djoko eftersom han idag ska ta med Lill-göran till sjukhuset. Han ska ta ut mitt gitarrfodral ur frysen och lägga lillan i det och sedan gå för att få honom botad. Igår när jag skulle stränga om honom (lill-göran alltså inte djoko) blev han så förskräckt att han försökte ta livet av sig själv. Han ville tappa sina tänder, hugga av sina armar. Och nu är en stämskruv lös. Jag gråter och DJoko svär. Som ett gammalt par. Lill-G är tyst som en död flundra. Han kanske är deprimerad? Jag måste muntra upp honom så fort han är botad.

Jag och DJoko är som syskon. Vi bråkar, nyps, slåss och tävlar i att göra så äckliga saker som möjligt på kortast möjliga tid. Vi sover över hos varandra. Vi lånar varandras kläder. Vi ger varandra presenter. Vi grinar tillsammans. Vi spelar fotboll mitt i natten och bor hos varandra i veckor. VI ligger uppe och pratar hela nätterna. Han köper skivor åt mig för att jag ska hänga med. Jag beställer flygbiljetter åt honom och städar hans hus när hans föräldrar är i Tyskland i två veckor. Sen gnäller jag förstås och kastar saker på honom.

När det är jul tar det dubbelt så lång tid att fixa en present till honom som till alla andra. En gång fick han en cellostråke som jag prutade ner tills jag var blå i ansiktet, bara för att han skulle kunna spela Sigur Rós på sin gitarr med mycket reverb och distortion.

Vi gör låtar tillsammans. Sen skrattar vi och säöger att det låter som The Corrs. Men vi gillar det. Jag ringer honom mitt i natten och frågar saker som "hur tar man ett F#m7/D#?" Sen säger han åt mig att prova något annat. Och jag skrattar och tvingar honom att lyssna på mitt senaste underverk en halvtimme tills jag hör att han har somnat i telefonen.

Jag är barnslig och pubertal. Jag häller min läsk över honom.

Men när mamma var sjuk var det till Djoko jag åkte och grät hela nätterna. Det var han som pratade med mina lärare när jag slutade äta eftersom hon inte kunde. Det var han som höll i skyddsnäten. Satte mig på bussen hem när jag vägrade komma ut ur pianosalen eftersom jag hade sparkat sönder en stol där inne när allting var omöjligt.

Jag lärde honom Matematik B på två veckor och hela 1700-talets konsthistoria på några timmar. Han sa åt mig att sluta svära över GehörBkursen och att jag skulle ta det lugnt. Fast det gjorde jag inte förstås.

Sen har jag varit elak också.
Men det är bättre nu.

/lou

Ska jag sätta på lite kaffe?

Alltså hur ska jag klara det här med att bli vuxen om heltidsjobb gör mig så här otroligt slut? Allt jag klarar när jag kommer hem är att släpa mina värkande fötter längs golvet och plantera mig i soffan och vegetera där resten av kvällen. Socialt på min ära. Ikväll skulle jag vilja dra på svängig klänning och dricka drinkar på uteservering och hångla upp pojkvän (woha, så ovant att skriva) riktigt ordentligt men alltså, jag orkar inte. Och det funkar ju inte så att om jessica inte vill komma till uteservering får uteservering komma till jessica. I helgen, då jävlar. Jag får köra den här hårt-arbetande-svenne-grejen och svina loss riktigt ordentligt fredag och lördag.

Men jag jag gillar ju mitt jobb, verkligen. Kaffe och te är bland det bästa jag vet och jag kan prata om det hur mycket som helst. När jag tog lite sporadiska körlektioner var jag så nervös över att köra bil att jag var en ren dödsfälla. Körlärare försökte lugna mig med att hon en gång kört på en hund men att den överlevde. Det funkade inte. Jag spattade runt ännu mer likt en speedad höna tills hon kom på att om jag pratade om något som jag gillade att prata om gick körningen lite smidigare. Så jag körde runt där i Danderyds villakvarter och snackade loss om skillnaden på darjeling first och second flush. Fast inte tog jag körkort för det, men det beror nog mer på att jag inte kan skilja på höger och vänster.

För några månader sen skrev jag ett långt inlägg om te. Mitt hjärta ligger hos te. Te är tröst, te är det du ger till en ledsen vän, te hemtrevligt och tryggt. Alltså te, åååh, I LOVE! Om jag känner mig lite nere sådär så luktar jag på mina teer och väljer ut ett, brygger det och så känns det lite, lite bättre. Kaffe är annorlunda. Kaffe är effektivt, kaffe är en kick, det är inte liksa smeksamt och tröstande som te. Kaffe är officiellt, det du bjuder på om du har främmande, på släktmiddagen, det du får på jobbintervjuer. För mig alltså. Men nu har jag börjat lära mig om kaffe, och visst är det intressant. Så spännande att bönor som alla är arabica kan ha så vitt skilda karaktärer beroende på vart de odlats. Som de mjuka, kolaaktiga Colombia, Costa Rica och Guatemala. Som Javabönornas lätta kakaoton, eller syrligheten och brödigheten i bönor från Kenya och Tanzania. Det finns robustabönor också, och liberica. De är inte lika bra, de är plattare och mer metalliska i smaken och de brukar användas för att blanda upp crappiga billighetsblandningar man kan köpa på stormarknaden. Robusta har dock fördelen att en spetsning av den ger bättre crema på espresson, men det skulle väl vara det enda. Eller tja, den har dubbelt så hög koffeinhalt också så natten innan en tenta är robusta the shit.

Vill du pröva lite bra kaffen? Pröva:

Frukost: Blanda lite mellanroster som balanserar varandra, typ santos från Brasilien, något afrikanskt som Tanzania och en bra bas, kanske Colombia. Om du är sjukt trött på morgonen och behöver en veritabel omgång stryk av ditt kaffe, välj extra franskrostat.
För espresso: italienskrost spetsad med robusta. Typ 1/4 robusta, väl blandat.
Efter middagen: en blandning av mellanrost och mörkrost (vilka du vill) med lite malda kardemummakärnor i.
Till vanlig brygg eller press: Min nya specialblandning som jag kom på idag, den är jättgod och luktar lita kakao! En fin mellanrost från Guatemala blandad med italiensk mörkrost. Lite mer mellanrost än mörkrost, ta det på en höft.
Bara för att prova på: Monsoon Malabar från Indien, gärna mörkrost. Bönorna får ligga utomhus men under tak, så monsunen blåser igenom och ger dem en speciell lite jordig, nötig smak. Jättegott! Eller stora maragogypebönor från Mexico, de kallas även elefantbönor för de är rätt enorma. Ganska mild, rund smak (jag känner mig alltid som vinprovarsnobb när jag ska beskriva kaffen för kunder, typ "en mild, fyllig och rund smak med undertoner av hö och bränd häst".) Och old brown java som har lagrats i minst tre år för den där äkta, 1600-talsaktiga smaken av bönor som skeppats av slavar över indiska oceanen i år och dar. De gillade sånt back in the days.

Ja, nu var temabloggen över för den här gången. Nästa gång ska jag kanske skriva om choklad. Beware!

/jess

usch.

Saker jag vill elliminera:

1. Män som stirrar på mig på tunnelbanan aslänge tills deras hjärnor exploderar och kletar ner väggarna.

2. Kött i alla jävla former. När jag måste ta i kött. När föräldrar tvingar sina barn att äta kött. Människor som äter kött utan att torka sig om munnen. Männskor som äter på ett äckligt sätt. Mäniskor som stirrar på mig när de äter slamsor. Människor som har djur och äter kött. Varför käkar de inte sina jävla djur då? ÄT MER HUSDJUR säger jag.

3. Porr och porrindustrin och äckliga meningar om analsex och någon liten brud som blir utnyttjad i en källarlokal någonstans samtidigt som svettiga tonårspojken onanerar framför datorn och säger att "de har ju valt det själv".

4. Äckliga lukter som man inte vet var de kommer ifrån på till exempel tunnelbanestationer. Kommer aldrig att glömma det Jake Gyllenhaal säger när han spelar Donnie Darko. Det där om molekyler.

5. Människor som säger saker som är könsstereotypt, t.ex. "Spela som en kärring"

6. Människor som blir helt jävla bängväck på fyllan och inte fattar någonting och skriker "dra åt helvete" åt sin pojkvän/flickvän för att sedan gråta och spy och försöka be om ursäkt och antagligen också ligger med någon annan bara för att pojkvännen/flickvännen lät lite "sur"

7. Människor som kallar mig "sur". Det måste vara det värsta ord jag vet. Jag är fan Aldrig sur. Jag är asjävlaförbannad eller ledsen. Eller besviken. Det är oftast värst.

8. Människor som har för lite kläder på sig och visar hela sin 1. urringning 2. hela sin röv

9. När människor med för mycket bar hud tar i mig och är svettiga eller håriga eller både och typ på stan eller var som helst och de bara MÅSTE PRESSA SIG FÖRBI JUST NÄR JAG ÄR DÄR

10. På badhuset när äldre herrar har yfront som är för säckig så att saker hänger ut.

11. När äldre herrar med tidigare nämnda yfrontsproblem kliver ner i samma pool som mig.

12. När äldre herrar med tidigare nämnda yfrontproblem sätter sig bredvid mig

Nu ska jag piska mig själv med björkris tills min ande är ren efter att ha låtit dessa jobbiga tankar passera min hjärna.

Och ja, jag gör antagligen allting själv. Inklusive yfronten. You don't get me on that, suckers!

/lou

Pepp.

Snart ska jag hänga med min fledgling som kommer direkt från Arvika. Jag är pepp.


Djoko

Idag mår jag bra.

/lou

sen sist

Det är mycket skumt folk ute och vandrar these days, gott folk. Bland annat kom det in en underlig man på jobbet igår som ville köpa hundratals t-shirts för att sälja dem på en båt i Afrika (?). Han började prata om kemin mellan män och kvinnor och han frågade hur många barn jag ville ha. Sen sa han att jag skulle välja en "drömprins" som var mörkhyad eftersom det är bra att blanda för att barnen ska bli så vackra som möjligt. (Han var mörk). Sen ville han veta när jag jobbar nästa gång. Jag ljög och sa att jag inte visste. Han sa att han skulle kolla upp det eftersom han ville bjuda mig på "fransk svartvit film".

Det är min hemliga dröm att någon ska vilja se fransk svartvit film med mig. Synd bara att det var han som frågade. Jag blev lite skraj. Sen ringde mamma och jag min idiot berättade om mannen. Mamma blev orolig och började prata vilt om alla psykopn som jag skulle passa mig för i storstaden. Jag var måttligt road. Sen dissade mamma mig eftersom "Allsång på Skansen" började. Så mycketför den oron.

Igår hade jag nattpicknick på en äng. Jag slutade jobbet klockan tio, var i Alvik kvart i elva och hann på 35 minuter:

1. handla
2. duscha
3. förvandla mig från arbetare till picknickbabe
4. göra picknickmaten
5. packa väskan

Vi var båda snygga, han i slips och jag i kortkort. Han gav mig en egenplockad bukett och jag hade med mig bubbel. Faktiskt otroligt fin bukett. Jag får sällan blommor av pojkar så jag visste inte hur jag skulle bete mig. Men jag blev väldigt glad. Sen tände vi ljusen som jag hade med eftersom det var mitt i natten och vi åt vindruvor. Jättefint.

Sen när jag gick till tunnelbanan hittade jag en massa sedlar utspridda på marken. Jag tänkte först att jag drömde (jag brukar drömma att jag hittar stora summor med pengar), sen tänkte jag att det antagligen var någon fucker som försökte lura mig. Jag plockade i alla fall upp sedlarna. Det var utländska pengar. Olika sorters dollar bland annat. Eftersom jag jobbar med att växla pengar såg jag direkt att det inte var tal om leksakspengar. På fredag ska jag kolla om de är äkta. Helt sjukt faktiskt.

/lou

nu nu nu

Nu har jag knappt sovit på två nätter, jag är trött som något halvvägs ner i graven. Det gör inget. Det känns knappt. Imorse hälsade jag på jobbarkompis Gabi med att hoppsa fram. Hon trodde jag var hög. Det gör inget. Idag har jag rullat fram över kaffebönorna och skrattat åt allt. Kunderna undrar. Det gör inget. Det känns bra. Nu för tiden lyssnar jag på samma skiva på repeat hela tiden. Det känns också bra. Sambos blir galna. Det gör inte heller något. Idag är jag stissig och uppe i det blå fast ändå förankrad, sådär. Som jag inte varit på länge. Ikväll ska jag diska megadisken. Det känns ta mig fan bra. Imorgon hoppas jag på att få gå upp tidigt till jobbet, det känns bra, så länge jag får lämna sötaste pojken i min säng igen. Han som numera kan tituleras pojkvän. Oj. Alltså inte oj utan OJ! Hjälp! Ovant onekligen. Det gör inget. Det känns bara bra. Om jag var lite vigare och lite spexigare skulle jag i detta nu göra en saltomortal ut i köket till diskmonstret, men det är jag ju inte, så jag nöjer mig med att fortsätta fånle såhär.

/jess

BOOOOOOOOOOORING

Bara som en liten parentes efter en hård dags arbete: Sydeuropéer flirtar mycket mer än svenskar. Varför det? För att det är så kallt här i Sverige att ögonlocken har frusit fast? Men när det är sommar då? Jag fattar inte. Kultur? Uppfostran? Fotboll? Falafel?

Dessutom hela den här indiegrejen. Jag har aldrig sett en indiespanjor. Jag har aldrig sett en gothryss. Jag har inte ens sett en popgrek. Lyssnar de bara på hulahula i typ hela Europa eller?

Jag ska sluta ljuga kanske.

Okej, nu måste jag förklara mig. Jag vill inte att en massa babes & brides ska gå runt och tro att jag sprider lögner omkring mig. Jag ljuger ibland, visst. Men aldrig för någon som jag bryr mig om. Eller, det händer att jag ljuger för dem också. Men då säger jag efter ett tag att jag ljög. Right? Till exempel så ljög jag för Jesper i lördags att jag hade varit bängväck natten innan när hon kom hem och själv var bänngväck. Jag nämnde saker som en flaska sprit, tunnelbanan, en kille med huvudvärk, ett fönster och så vidare.

Jag hade tråkigt.

Jag har tråkigt nu med. Varför vill ingen göra något? Brillan sover, Jesper dippar, Fredde är i hooden, Ino renoverar, Radhuset ritar, Dj är flera mil bort, Westbang & Bosse likaså, mina miljoner systrar lär ju typ vara fulla framförallt Maria hon är 6 bast.

Jag måste hitta en ny hobby. Mina plantor kan dö, jag bryr mig inte.

/lou

Working class sugar dADDY LOSER!

Jag vill inte vara en sån där som "jobbar hela tiden". Men om jag ska kunna vara sugardaddy åt alla omkring mig måste jag ju jobba? Jesper igår när hon hälsade på mig på jobbet: "Ge mig en tjuga, jag har inte ätit något idag". Klart tjejen ska ha en husvagn liksom.

Jag har planerat en picknick imorgon vid midnatt. Jag hoppas att det inte regnar eftersom inomhuspicknickar oftast bara slutar med att endel ser på TV och endel börjar kasta saker. I know that.

När jag var ung brukade jag ha ensampicknick på vårt vardagsrumsgolv. Jag drack o'boy ur min lillasjöjungfruntermos. Det var kul.

Igår ljög jag och både jag och han som jag ljög för visste att jag ljög eftersom han är den enda jag inte kan ljuga för. Ändå ljög jag. Och han blev ledsen. Och jag blev ledsen. Det var dumt. Jag ångrar det. Just att han inte sa: "Andysan, du ljuger". Utan bara "Okej, jag fattar". Det var värst. Han visste at jag visste att han visste att jag ljög. (Hängde ni med där?). Jag är ett as.

Och nu ska jag jobba. Jag hoppas att det komme några roliga dudes som vill prata eller spela för mig så att min tid går lite fortare.

Min nästa inlägg ska handla om tiden tror jag. Tills dess, so long!

(Jag har namnsdag idag btw, fick sms från en som jag aldrig snackar med nowadays. Kul att han engagerade sig höhö)

/lou

skäms på mig

Jag är på väg hem till Gabi. Slinkiga sommarklänningen och höga klackarna är på. När jag går av pendeln hänger ett gäng killar vid godisautomaten. De är högljudda, de skränar och röker. De är sådana som alltid säger någonting, skriker någonting. Jag tittar ner i marken och koncentrerar mig på att klappra förbi fort som fan. De kommer vissla eller kommentera min rumpa. Nära nu, snart. Jag känner hur de tittar på mig, deras blickar får mig att bli så medveten om urringningen, hur det skumpar där vid varje steg. Inte rodna inte snubbla gå på bara.

- Ey du, tjejen, säger han den längsta och jag ger honom ett snabbt ögonkast. Nu kommer det.
- Vad elegant du är! De ler allihopa.

Åh, så glad jag blev! Fast samtidigt kände jag mig som ett as. Men ändå, they made my day.

/jess

buy me a river

Efter att ha hjälpt en ukrainare att hitta till brevlådan och pratat modern konst med en fransk amerikan (?) sattes planen i verket. Inget nytt under solen men ändå, jag tänkte bli full. SÅ jag drog hem och blev full. Det var kul. Jag satt i fönstret och freestylade (som jag alltid gör när jag är on board) nya låtar om mina roomies som var måttligt roade. Brillan umgicks med vattenpipan och blev rökfull (jag blev avundsjuk) och Jesper "klädde på sig" hur länge som helst. Något måste jag ju göra för att roa mig själv. Jag har ju dessutom min "Karaoke Deluxe" som jag kunde sjunga i. Det gjorde jag. Fast jag lekte mest FBI-agent eftersom den är så distad.

Sen hamnade där vi ofta brukar: ingenstans. Eller vi drack ju öl och så och jag blev förbannad när bartendern försökte ge bort mitt kort till nän jävla snubbe som definitivt inte var jag.

Sen när jag somnade drömde jag att mina tänder lossnade. Jag tror att jag skrek.

Om jag har en pinne skulle jag slå mig själv på fingrarna med den. Nu är det ju inte så jävla kul. Working class hero ska jobba till tio ikväll. Working class hero är inte specielt pepp på det.

Förövrigt, jag har jävligt svårt att verkligen tro på att det var jag som i skrek "WAVE IT DADDY!" på tunnelbanan när vi återvände till Roggie.

På tal om Roggie: Tävlingen om nästa Veckans Roggie tätnar. Flera har anmält sitt intresse (de flesta anonymt och det förstår jag eftersom priset är så MÄKTIGT att alla vill vara hemliga för att sedan "knipa" det.). Till och med jag som är domare i tävlingen om nästa Veckans ROggie är lite spänd inför hur det hela ska sluta. Roggie är förväntansfull i alla fall. Han hoppar nästan.

/lou.

cry me a river

Jag har 300 kr på kontot och det är jag glad över. Det känns underbart. På allvar. För jag har tappat bort mitt kort. Ringde och spärrade det. Han som tog sig an mitt ärende var en ung kille som pratade skånska. Jag sa att jag tappat bort mitt kort. Han undrade hur det gick till, han fyllde i något formulär. Jag sa att jag nog tappat det i baren och han fnissade till och knappade in "tappat i baren". Fan också. Det händer alltid crap när jag går ut känns det som. Ändå tänker jag kliva på igen, ikväll. Jag har inget bättre för mig och Slick får bli mitt substitut för att sitta i soffan, se på film från tidigt 80-tal, sluka chips och ha någons arm om mig. För så skulle jag mycket hellre ha det. Alla par som gnäller över sambokilon, som saknar utelivet, som tror att det är så jävla nice, käften på er. Jag vill ha det ni har. Ikväll vill jag ha det NU. Jag är så trött på uteliv på fylla och alkohol, på cigbrännmärken i klänningen, på att vakna och se ut och må som något som katten inte bara släpat in utan också tumlat, knuffat, spottat på och dragit genom tjära och fjädrar. Och jag är ensam och gnällig och bitter med gråten i halsen och det är bara bara bara kemisk ångest, bara bakfylla som snarast ska botas.

/j

Veckans Roggie

Från och med IDAG ska jag börja dela ut pris. I brist på gå-bort-presenter (som jag har tjatat om) så ska jag varje vecka dela ut en Veckans Roggie!

Veckans Roggie går till:

MIG SJÄLV!!!

Motivering: Eftersom jag kom på hela grejen med att dela ut en Veckans Roggie.

Det är oliiiidligt spännande inför nästa vecka, vem kan då ha hunnit göra sig förtjänt av Veckans Roggie? Show me your money, gott folk.

/lou

Jag föredrar naiv.

Nästa vecka kommer Djoko till hooden och han har med sig en present till mig från Tyskland har han sagt! Han är förövrigt deprimerad för att Tyskland åkte ut ur fotbollsVM så jag fick trösta honom lite idag när han ringde mig på jobbet. Hans syster hade börjat gråta när Tyskland åkte bangbang. Det gjorde mig fnittrig. Inte för att jag gillar när flickor gråter, men jag tycker att det är intressant med engagemang i saker som jag själv inte är överdrivet engagerad i. Djokan den gamle räven blev mycket upprörd när jag fnittrade. Han blev först tyst en lång stund. Sedan sa han saker som "jävla Tysklandshatare" och "känslokall". Det fick mig att fnittra ännu mer. Men han kommer hit i alla fall, efter att han har spelat på Arvika. Då ska vi köpa skivor.

Det är konstigt att sakna människor, och hur man kan glömma personer som man inte träffar. Det finns flera dudes som jag hängde järnet med på gymnasiet som jag i princip aldrig lägger någon tankeenergi på överhuvudtaget. Till exempel Byggan, den jättelockiga Marimbaspelaren som tydligen sysslar mest med TV-spel nuförtiden. Han och jag hängde ofta. I lekparker. Har inte sett honom på två år. Men det spelar inte så stor roll. Jag gillar honom, han är rolig och lagom dryg, men jag sörjer honom inte. Annat är det med Djokan. Jag saknar honom jämt. Det är nog honom jag saknar mest av alla sen jag flyttade. Mer än både RONZO (hunden) och MAMA (mamma). Mer än alla. Därför: engagemang!

Jag gillar verkligen mina roomies också. Brillan och Grizzlan, mina två rymdcowgirls i världsalltet.

Jag spanade in Brillan när hon var typ femton och hade lila hår i en intressant tappning. Jag bestämde mig för att jag skulle plocka henne. Jag har aldrig misslyckats med att plocka någon. Men Brillan var en klurig räv. Jag tvingade henne helt sonika att hänga med mig några gånger och lyssna på mina fantastiska historier och tvinga henne att berätta sina egna för mig. Jag skulle bli hennes bästis, hennes genom-eld-och-allt-som-finns, hennes pelare i entrén. (öööh). Sen blev jag det. Tror jag. Det hela gick till och med så långt att jag flyttade in i hennes vardagsrum trots att jag hade sagt att "jag bara ska bo här tills jag hittar något eget". Så blev det ju inte riktigt, till allas förskräckelse/förtjusning.


Jag förförde Brillan en mörk natt på en rökig scen, sen dess är hon min.

En av de bästa grejerna med flytten förutom Brillan, var naturligtvis Grizzlan. Sminkräkan. Hennes fick jag på köpet. Som en omedveten bonus. Och nu känns det som att jag alltid har känt henne och alltid vill känna henne tills jag tappar tänderna och inte kan säga "cigarett" längre. Eller vad fan, jag vill känna henne tills jag dör.

Slutsats: Är det min strategi? Att tvinga mig på folk eftersom jag har bestämt mig för att jag ska bli deras allt-i-allo? Plocka folk?

Jag brukar ha rätt schysst intuition för det där. Människor intresserar mig sällan nämnvärt. Men ibland känner jag den där plocka-mig-vibben.

Fast det var nog Djokan som plockade mig ändå. Då var jag jävligt ledsen, så det var nog bra att han besätmde sig för att vi skulle börja hänga. Det går inte att må dåligt om man hänger med Djoko. Han är nog den enda människa jag vet som inte har ett enda jävla fel. Han är typ Jesus.

Värst vad det här blev ett smörigt inlägg. Kanske borde jag klaga lite mer på samhället och på människor på gatan. Men jag gjorde ju det för ett tag sen. Det där om äcklet för människor och så. Men det har gått över tror jag.

Jag har insett att jag är jävligt naiv. Jag svarar alltid på folk som vill stanna och prata på gatan. Folk tror att jag faller för inledningsfraser som "Schyssta glajjer!" när det i själva verket är så att jag inte hörde vad de sa och säger "Öh?" (mitt mest använda ord i kommunikationssammanhang".) Jag ger bort mit telefonnummer och får sedan ångra mig bittert när psykon ringer och vill ta promenader GÄRNA I NÅGOT AVSKILT OMRÅDE NÄRA EN SKOGSSJÖ ELLER EN BUNKER. Typ.

Pratade förövrigt med Jesper om det där igår.

Jag: Men jag vill ju tycka om människor och prata med dem. Jag gillar människor!
Hon: Men det funkar inte så. Du kommer att bli dödad.
Jag: Men jag vill inte att alla ska gå omkring och vara rädda för varandra och vara otrevliga.
Hon: En kille försökte stanna mig i stan med "Eyy bruden, vart ska du?" Jag svarade inte ens.
Jag: Men vaddåååå? Hur ska man någonsin lära känna människor om man inte pratar ?
Hon: Det funkar inte så.
Jag: Men!

Om det här var en film skulle jag vara den dumma tjejen som mördas i anslaget. Om det här var en film skulle Jesper vara tjejen som överlevde. Men jag skulle i alla fall kunna leva efter min illusion om att alla människor är snälla och fina.

Jag har alltid haft massor av kompisar. Jag är en spontan person. Naiv, men jag har överlevt. Jag skulle aldrig ha lärt känna så många fledglings om jag inte hade varit så spontan och börjat prata med babes & brides överallt. Sen kan det ju hända att det är onödigt att jag ger bort mitt nummer till okända personer på gatan bara för att de är trevliga och för att de är klassiskt skolade i akustisk gitarr. (Jag ska sluta med det). Det kan ju hända att det är dumt att jag vill bjuda hem folk på té på fyllan. Typ hiphopbruden i Alvik när jag badade i tequila. Men jag har lärt känna folk som jag tycker är helt underbara genom att fråga om de vill plocka hallon på söndag. Trots att jag inte känner dem. Jag bjöd hem min första stora förälskelse genom att skicka ett mejl till honom där jag beskrev första gången jag såg honom och hur det kändes. Stjärnor och allt det där ni vet, hoppas jag.

Jag är väl romantisk töntig, jag erkänner. Och det betyder tydligen "naiv" i den här världen som mest består av asfalt och såpa. Jag borde vara reserverad, förnuftig. Jag borde ha fötterna på jorden. Men jag föredrar att vara naiv.

/lou

Nödvändigheten i att läsa

Åh, vilken rubrik, vilken besserwisser jag är men där fick jag allt till det. Kerstin Thorvall är en av mina favoritförfattare. Jag hade en period förra sommaren då jag gick till biblioteket och lånade allt de hade av henne. Jag slukade det och var var full av beundran och igenkännande. Tror ta mig fan att jag till och med skrev ett mail till henne som i stort sett gick ut på att jag tyckte hon var the shit. Smörigt, kanske vissa invänder men jag håller hårt på att om man tycker att någon gör någonting bra, säg det! Säg det alltid. Magaret Atwood är en annan favoritförfattare. Har just läst ut Kattöga och den var så bra så bra så bra. Ååh ge Atwood nobelpriset i litteratur, just do it!

Jag hade glömt lite hur det kändes, att bara läsa en hel dag. Att blir så inne i en bok att allt annat blir sekundärt, bakgrundsbrus. Det var mitt största nöje när jag var yngre. När jag var 10 läste jag Narniaböckerna, grottade in mig i mitt rum i en vecka och bara plöjde. Klassisk musik i bakgrunden, kan fortfarande inte lyssna på Chopin utan att se framför mig hur de där syskonen åker båt över stormande hav, Aslan och prins Caspian. Nu skulle jag säkert inte tycka att böckerna var så fantastiska, jag skulle se illa dold kristendomspropaganda och unkna könsroller. Men då var det magiskt. Eller på lekis, när min bästa vän som råkade vara pojke kom på att han inte kunde leka med flickor längre. Jag läste istället Mio min Mio och Ronja Rövardotter och när mamma kom för att hämta mig blev jag så irriterad. Hon fick vänta i kapprummet och prata med fröknarna tills jag fick reda på om Ronja kunde hoppa över helvetesgapet. Sådant som utespelades i böckerna blev så verkligt, det var som om jag var där och upplevde det. Detta kunde dock få lite obehagliga konsekvenser, som julen då jag var 15 och fick American Psycho av någon välmenande släkting. Jag läste och började skrika och skrika och kastade boken i väggen och grät tills mamma och pappa gömde undan den. Jag hittade den naturligtvis ändå. Jag hittade alltid de böcker som jag inte borde hitta, när jag lärde mig läsa lärde jag mig också att raida mina föräldrars bokhyllor. Till slut fick jag en nästan övernaturlig intuition för vilka böcker det kunde finnas sex i. Jag hittade Hästarnas dal och Grottbjörnens folk av Jean M Auel, Fanny och Rädd att flyga av Erica Jong. Jag hittade Casanova med väldigt explicita etsningar... Läste dem när jag var ensam hemma, ihopkrupen bakom bokhyllorna, med lika delar upphetsning och äckel och ena örat spetsat för att höra om en nyckel sattes i låset. Jag satte små hundöron vid de snuskigaste avsnitten och när Tamre kom och hälsade på läste jag upp dem för henne. Men jag förstod ju inte allt, jag var för ung för att greppa olika referenser eller nyanser. Ofta var böckerna ganska förvirrande, lösryckta antydningar som jag tydligen föväntades förstå men inte gjorde. När jag läste Egalias Döttrar hemma hos farmor fick jag för mig att det var en snuskig bok det med och gömde den under kudden när farmor kom in. Hon hittade den och frågade varför den låg där och jag höll på att rodna ihjäl mig. Hon förstod inte varför jag var så skamsen, det var väl bra att jag var feministiskt medveten vid så unga år.

Det är väl därför som jag är så full av beundran för folk som kan skriva. Att de kan ge mig alla de där upplevelserna (inte bara upplevelser av det snuskigare slaget, jag snöade in lite på det ovan ser jag) det är fantastiskt. Och det är därför som jag fortfarande är så konfunderad över att de som skriver bäst av dem jag känner, Andrea och Goesta, inte är några extrema bokslukare. Jag har alltid trott att för att vara bra på att skriva, måste man läsa mycket. Fast det stämmer ju inte. Då hade jag varit en sjärnförfattare vid det här laget och det är jag ju inte. Men oh så jag älskar böcker! Inte någon speciell genre, inte någon speciell stil, böcker överlag. Historier, deckare och lögnaktiga skrönor, rå socialrealism eller biografier, jag omfamnar varmt dem alla. Och jag blir så fruktansvärt provocerad av folk som stoltserar med att de knappt läst en bok i hela sitt liv. Det är väl fan inget att stoltsera över, det är ju djupt sorgligt, de missar så mycket! Min yngsta syster tycker inte om att läsa alls, för henne är böcker ett nödvändigt ont som förknippas med skolan och hon blir galen på mig när jag nästan försöker tvinga henne att läsa. Men jag vill bara att hon ska få uppleva det som jag gjorde, att hon ska få ta del av det, att hon också ska få känna den där magin. Men man kan ju inte tvinga folk att läsa. Eller? Om jag kunde tvinga mig igenom matten så kan hon väl tvinga sig igenom Bara sedan solen sjunkit av Johanna Sinisalo eller åtminstone Juliane och jag av Inger Edelfeldt. Fast jag vill ju inte att hon ska känna samma aversion mot läsande som jag gör mot matten. Jag vill helt enkelt att hon ska älska det för att det gett mig så mycket och jag vill att det ska ge henne mycket också.

Näe, nu ska jag börja på Stig Larssons Nyår i min trevliga lilla läshörna som jag gjort i ordning i fönstret. Här sitter jag och läser och röker och känner mig patetiskt filmisk. Tills jag glömmer bort att jag faktiskt gör en sån klyshig grej som att sitta i ett fönser, röka och läsa för att jag förlorar mig i boken.



/jess

Lita aldrig på någon som väcker dig mitt i natten

Någon gång tidigt i morse väckte en kvinna mig och sa att allting kommer att ordna sig. Hon stod böjd över mig som någon jävligt kristen typ, antagligen var det Moder Teresa. Jag svarade det jag alltid svarar om någon väcker mig när min kropp inte vill vakna: "öh". Sen somnade jag om.

Nästa gång jag vaknade tyckte jag att det var lite märkligt att jag hade blivit väckt av Moder Teresa (eller vem det nu var) trots att jag inte sov i en park utan i vår lägenhet. Jag antog att det hade varit en dröm?

Kommer allting att ordna sig? Var det Moder Teresa? Hur tog hon sig in? Är hon fortfarande kvar i lägenheten? Borde jag leta?

Jag har övertalat Jesper att komma och hälsa på mig på jobbet idag. Jag hoppas att hon tar med sig kaffe.


/lou

nattsudd

Till min stora förskräckelse upptäckte jag att en dude som har googlat på "gummistövlar + porr" har hittat till vår blogg. Härligt. Jag behöver väl inte ens nämna vem av oss som har behandlat detta ämne? Jesper förstås. Också en som hittat hit efter att ha googlat "Marina Sweden + porr". Naturligtvis Jesper igen. Hur kan jag ställa upp på det här? Det är bara pervon som läser den här skiten.

/lou

Detaljer

Jag är så ombytlig. Jag vet alltid vad jag vill och jag ångrar mig nästan aldrig. Men jag tröttnar och blir rastlös och måste därifrån. Jag är dålig på att vänta. Tålamod har aldrig varit min grej och kanske borde jag öva på det men bara tanken på det får mig att vilja göra något annat. Dricka mig full. Se en fransk svartvit film om omöjlig kärlek. Lägga på telefonen och gå till ICA.

Jag vill alldeles för många saker. Till slut samlas alla punkterna på min to-do-list i en hög och jag får panik och gör ingenting istället. Det ger mig ännu mer panik. Som det här året som jag har bott i Stockholm. Jag tog min väska och flyttade in i vardagsrummet hemma hos Roggie (fast Roggie hade inte flyttat in då, han kom i september). Kanske var hela grejen med att flytta till en ny (större) stad som också var den första nya stad jag bodde i, nog för mig. Desutom började jag en ny skola och hade inga vänner (förutom underbara Brillan) och visste inte ens var Bondegatan låg. Det kanske tog energi. Energi som jag brukade lägga på ekvationer, kvintcirklar, mixerbord, tematiska konklusioner och så vidare i all oändlighet. Kanske var jag bara van vid att det var sån kunskap och sådana erfarenheter som var nyttiga just då. Kanske är det bra att flytta till nya städer också. Men jag blev rastlös. Allting gick i en cirkel med alla grejer som jag borde göra som hamnade på en hög. Och här sitter jag nu, och gör ingenting. Har inte gjort någonting heller, känns det som. Ett år av ingenting. Fast jag har ju gjort saker, lärt mig nytt, träffat, sett, hört, känt. Jag vet det men jag kan inte se det. Jag är skadad av en röd markeringspenna som har förföljt mig så länge jag kunnat minnas. En penna som har skrivit "Strålande!" "Utmärkt!" "Mycket bra!" längst ner på mina fyllda pappersark. Nu har jag ingen penna längre och måste skriva det röda själv. Men jag fixar det inte. Och förblir rastlös.

Det här är ett utdrag från när jag var sexton bast och mitt uppe i allt. Och jag saknar det.

"Jag har den där äckliga känslan i magen igen, jag kommer inte klara det (NÅGONTING). Jag är inte helt säker på att jag kommer bli bra igen. Jag har tappat någon slags kontroll som jag behöver. Jag avskyr det här. Imorgon blir en jobbig dag. Jag kommer må dåligt kvart i tio tror jag, och det kommer hålla i sig i några dagar.

Jag har skrivit en lista som ska bota sådana här känslor. Men jag tillämpar den sällan. (JAG HAR INTE TID ELLER LUST) Jag borde ta tag i mig. Det tänker jag varje dag. Jag borde ta tag i mig, bjuda hem honom, sluta tänka så här, skärpa mig, rycka upp mig, rycka ner mig, gå på bio (KOPPLA AV). Jag kan inte lugna ner mig så länge som någonting kan gå dåligt. (ALLTING GÅR DÅLIGT)

Vad gör jag av min tid? Jag ställer varje kväll min mobil på 06.50 (om jag inte glömt den på nedervåningen då ställer jag en gul väckerklocka med en avskyvärd ringsignal på någonstans-kring-sju). När klockan ringer på morgonen sätter jag mig upp väldigt häftigt och blir i regel yr. Detta är en vanlig start på dagen för en stressad individ.

Morgonvanor följer, jag halvspringer eller går fort till bussen. Nästan alltid med täckbyxor, blåa. Jag åker bussen till gamla sjukhuset, och tänker att jag ska lyssna på freestyle, men kommer på att det är för kallt för att mina sladdar ska må riktigt bra.

Inne i skolan. Tar av mig skorna. Kränger av mig jackan och skyfflar in väskan i skåpet. Hälsar. Går till schemat, trots att jag vet vad jag har. (Jag har hela schemat i huvudet förstås).
Sen kollar jag mitt fack, gör en tjurrusning mot soffan och går sedan till lektionen.

Jag får dagligen en konstig känsla i magen varje gång jag inser att jag har saker att göra och att jag antagligen inte kommer hinna läsa ikväll. Jag skriver upp saker i min svarta bok. Jag går till matsalen och frågar snällt efter veganmat och får ibland bråka lite men oftast går det fort. Jag äter. Fortare än alla. Jag går ut ur matsalen.

Eftermiddagen är oftast ett töcken. Jag vet att jag ibland går till fem, mer töcken. Ändå är jag glad, oftast, för jag tycker att livet är intressant. Det finns alltid något att titta på. Jag tittar mycket. Har jag tur hittar jag någon som vill diskutera. Har jag otur blir jag inslängd i en skåpdörr med kommentaren ”klipp dig”. Det händer ganska ofta. Fast för några dagar sen fick jag en souvenir från Indien. Jag blev road.

Bussen hem, byter buss, går från busshållplatsen till mitt hus. Läser tidningen, lagar mat, spelar piano. Spelar piano igen, varvat med internet och eventuellt, ganska sällan, skolgrejer. Jag fattar inte hur jag klarar av att undvika läxor som jag gör. Jag gör alla jag har, mer eller mindre bra, men jag kan inte minnas sist jag gjorde en efter skolan. Ändå har jag läxor hela tiden. Jag tror att jag gör allting på helgen.

Sen sover jag. Helst en knapp timme, sover jag för länge så kan jag inte sova sen.

Om kvällen som kommer sen ska bli dålig så ser jag på teve när jag vaknar. Om den blir bra gör jag något annat.

Imorgon: Städa huset för syster fyller år, laga mat, plugga sh, matte, försöka börja med rapporten, läsa,läsa,läsa…"

Sen det här med människor. Och hur jag kan tröttna på dem. Och hur jag ibland inte gör det. Och hur jag plötsligt inte längre vet någonting men trivs med det eftersom det här med kontrollen ändå aldrig har lett till någonting annat än att han har gråtit och jag har suckat. Då förblir jag hellre okontrollerad, kontrollös. Jag kommer ihåg att P gav mig nya kontroller till mitt Playstation ungefär samtidigt som han tappade kontrollen. Så kan det gå.

Jag gillar det här med detaljer. Det är en av de få saker som kan få mig att bli lugn och sitta kvar. Kanske är det därför jag gillar ord och att plugga eftersom det är så många små saker man måste komma ihåg. Att koncentrera sig så hårt att man glömmer allting annat. Eller som någon riktigt belevad skulle uttrycka sig "ha många JÄRN i elden". Det är min grej. Jag skulle gärna elda upp hela mig, bara för att ha någonting att göra.

Appropå det där utdraget från när jag var ung, så levde jag efter något som jag sett i en film någongång. Det är två människor som springer, de är jagade tror jag och den ena skriker att hon inte orkar springa längre och den andra skriker tillbaka att människan minsann bara använder 7% av sin kapacitet och att allting egentligen bara är inbillning. Det vill säga, vi klarar så mycket mer än vi tror. Jag klarar så mycket mer än jag tror och jag är inte nöjd förrän jag är där. Just nu är jag uttråkad och jävligt onöjd. Men jag sitter kvar.

Då är detaljer bra, för de lugnar blodet som bara vill långt bort och iväg. Detaljer som ett sms från Djoko när han nämner våra nattliga fotbollsmatcher på planen bakom hans hus förra sommaren när den stora staden kändes oändligt långt borta. Jag hade precis gått ut skolan och var helt ny i allt jag gjorde. Detaljer som när jag och Jessica går under Tranebergsbron på kvällen och jag känner mig barnslig och vill kasta stenar och se dem plaska när de når vattenytan. Detaljer som ett ackord som plötsligt tar över hela rummet trots att man tagit det tusentals gånger förut bara aldrig i just den kombinationen, det tillfället. Detljer som när jag går från jobbet, sent en kväll och röker en cigarett, vetande att jag är ledig i två dagar och kan göra vad jag vill. Detaljer som när han tar tag i min hand på ett försiktigt sätt och jag plötsligt inte kan tänka på någonting annat. Detaljer som ikväll till exempel när jag, Jess och Radhuset åkte linbana i Alvik.


Jessica har farten


Och jag har hänget.

Det är väl detaljerna jag kommer ligga och tänka på när jag om några år har inlett en långsam och plågsam vandring mot de sälla jaktmarkerna på grund av mitt rökande. Gud så deprimerande.

/lou

tjejtidningar

Läste Veckorevyn igår när jag, Tamre och Milla låg och stekte oss på klipporna vid Kristineberg. Har inte läst VR på evigheter och den ingav mig en lätt obehaglig känsla. Den inledande krönikan är en enda lång diss av Linda Bengtzing där Ebba tycker att den där Linda fläker ut sitt privatliv för mycket, hela Linda tycks bara vara FÖR MYCKET, kvinnan borde väl kunna hålla sig sval och sluta vädra sitt privatliv i media på det där vulgära sättet och herregud, åtminstone göra något åt den där horribla klädsmaken. Typ så. Att hon ens bryr sig, att skriva en lång diss om en annan tjej i en tidning som läses av tusentals unga tjejer tycker jag inte är helt ok. Vad uppnår man med det, vad vill man uppnå? Varför är det relevant att publicera? Så att läsarna kan få lära sig vad som är okej och inte, vad som är Stil och God Smak (vita linnen, att inte röka samt leopardfärgade ballerinas som även funkar i höst) och vad som är billigt och vulgo (för mycket hud, för mycket privatliv, för lite hämningar)? Sedan finns det en massa småtaskiga kommentarer om kändisar, och visst kan sådant vara roligt om det ändå någonstans görs med hjärta, som SOLO gjorde förr, men har tycks det bara vara trist och taskigt. Och så det där eviga antiröknings tjatet, i någon kyss-special får man veta att den ideala kyssen inte kan ske med en rökare. Ok, rökning är skadligt, vi VET men att det måste bankas in så hela tiden, det är så uppfostrande. Det får mig bara att vilja blossa ihjäl mig på ren trots. Dessutom så stämmer det inte. Jag har inget emot att kyssa en rökare (ja, en rökare, i bestämd form.) Insändarsidan svämmar över av hyllningar till Ebba. Gör slag i saken och döp om tidningen till Ebba, rakt av bara.

Veckorevyn är bitvis som den där överlägsna, välklädda, proffstrevliga tjejen som som står på skolgården omgiven av sin beundrande posse och som under trevligheterna delar ut svidande pikar. Som tycker att de där tjejerna som är lite för lättklädda, lite för pojktokiga, lite för parfymerade faktsikt är lite horiga, även om hon aldrig skulle ta ordet "hora" i sin mun. Det vore ju smaklöst.

Fan Darling, varför la ni ner? Kom tillbaks, vi behöver er.

/j

en packad julängels bekännelser

Jag älskar att säga saker som "det är lungt, jag bjuder dig på en utekväll" det får mig att känna mig så generös och härlig. Med Tamre får jag ofta känna mig generös och härlig. Hon är en så kallad "idisslare". Det var vad vi kallade henne i matsalen på högstadiet. Hon äter, och dricker, sjukt långsamt. Detta i kombination med hennes ytterst måttliga alkoholintag innebär att jag lätt kan bjuda henne på utekvällar efter som det i praktiken innebär att jag bjuder på en cider eller två. Så sitter hon där och suger på sin cider medan jag hinner häva i mig en triljon öl vilket får till följd att jag känner mig ännu mer generös och härlig. Det blir som en god cirkel.

Vi har känt varandra så länge. Det är skönt, så avslappnat, ibland när vi träffas sitter vi bara i varsitt hörn av soffan och läser Cosmopolitans och hummar för oss själva. Det dåliga är att hon minns vilken störig liten skitunge jag har varit. Hon minns sånt som jag har helt glömt, eller förträngt och hon berättar det gärna. Det känns ändå bra, att det finns någon som vet vem jag varit för så länge sen även fast den jag var ibland tydligen var en riktig odåga. Hoppas jag bättrat mig nu för tiden. Jag går i all fall inte och skryter med hur många jag dansat tryckare med på senaste skoldicot eller försöker få henne att springa naken genom källargångarna. Eller?!

Igår satt vi dock inte och läste Cosmo, vi skulle gå ut för det var evigheter sen vi gick ut tillsammans. Senaste gången var nog i vintras, då jag till hennes oförställda och aldrig sinande glädje ramlade ut ur taxin. Inte helt nykter nej. Jag gav taxichauffören pengar, öppnade dörren och liksom välte ut. Har av förklarliga skäl svaga minnen av detta, men jag minns att jag låg på rygg i snön, såg upp mot sjärnorna, kände mig lätt förnedrad och avlägset hörde Tamre säga att jag såg ut som en packad julängel. Detta skedde efter att vi varit på Debaser, och därför var jag ju tvungen att kliva upp i sadeln igen och gå till Debaser även denna gång. Väl där blev vi fruktansvärt pubertala och gick runt och bitchade över att medelåldern var typ 30. Tamre ville ha ungt pop-pojke lammkött men det fanns inte på Debaser att finna. Däremot sa en trevlig dam att min klänning var snygg och undrade var jag köpt den. Den är väldigt fin och jag har fått den av min mor som var slankare någon gång på 70-talet.

Jakten på späda pop-pojkar drev oss mot slussen och vi hamnade på Indigo. Där var det dock halvtomt och jag klöv mitt vin i rasande fart medan Tamre försökte få mig att avslöja något raggningsknep. Jag har inga raggningsknep. Mitt bästa raggningstips skulle väl helt enkelt vara: existera (gärna efter en triljon öl). Sedan Balthazar eller vad det nu heter, in och vände. Jag fick den strålande idén att vi skulle gå till nåt sunkställe som Skeppsbar eller After... och dansa. Vinglade tillbaka och ut på skeppsbron. Antingen var ställena stängda, tomma eller så hittade jag dem inte. Till slut försökte jag i ren desperation nästla oss in på Zum Franziskaner men till och med i mitt uppsluppna tillstånd insåg jag att det faktiskt var långt under värdighetsgränsen. Så vi begav oss hemåt och Tamre sa åt mig att gå på en rak linje. Jag kontrande med att jag gick på flera raka linjer men att de olyckligtvis korsade varandra hela tiden.

Idag har jag inget att göra. Jag har så tråkigt att jag tänkte klämma mig in som ett femte hjul mellan Andy och Seb när de badar. Mina naglar gick av igår. Inte alla, men nu måste jag ju klippa av dem. Det känns som självstympning.

/jess

Du kände dig inte ens stressad.

Och sen helt plötsligt kommer en sån där dag igen när du bara vaknar och trots din huvudvärk, dina febervarningar, dina minnesbilder av mardrömmarna du genomlevde/överlevde känner du att du kommer att strunta i det.

Du sätter dig upp, med håret som en atombomb runt huvudet och tittar på klockan. Halv åtta. Du känner att du borde försöka somna om, men just den här dagen gör du inte det. Du kliver upp, vinglar in i köket och sliter upp skåpluckorna. Hittar rosenrot, esberitox, mitt val vegetarian, c-vitamin i brustablettsform, linfröoljekapslar och huvudvärkstabletter. Du tar en av varje förutom brustabletterna som du tar två av. Din syster sa en gång för länge sedan att det minsann skulle "göra susen".

Sen tar du på dig hatten som ramlat ner från hatthyllan, kanske känner den att den inte hör hemma där bland halsdukar och vantar i singular. Du går till ICA och handlar frukost, på vägen ger du pengar till en kvinna som säger att hon inte har råd med bussen. Du vet att hon ljuger men ger henne ändå. Sen kommer du hem. Du visslar. Du gör en playlist med morgonmusik. Velvet Underground. Yann Tiersen. Coldplay. Madrugada. Air. Belle & Sebastian. Final Fantasy. Och så vidare. Du diskar, städar, tvättar. Du har ont i huvudet men du bryr dig inte. Du vet att det kommer att gå över, just idag kommer det att gå över. Du har inga ångestlistor att skriva ner, inga tolv punkter som måste avklaras. Du vaknade inte och kände dig äcklig och dum. Du vaknade inte ens och kände dig stressad.

Sen somnar du om ändå, med fönstret öppet. Morgontrafiken utanför. Människor ska till jobbet, stressen, bussen, livet. Själv ska du ingenstans. Inte än. Och därför somnar du, med tvätten i torktumlaren. Men du är inte stressad över det heller. Du har tvättid hela dagen. Men du ska inte använda den. Du ska nämligen iväg.

Du vaknar igen. Ringer, skrattar, säger "vi ses". Sen ses ni. Du i din röda prickiga och han i sina rödvitrandiga och förträffliga rosa. Ni solar badar solar. Du är i en luftväv, du andas fritt. Du kan tänka hur du vill idag. Utan att huvudet fastnar på vägen i något klibbigt svart. Sen åker ni vidare. Du håller honom i handen ofta och du gillar det. Du skrattar också. Jag gillar när du skrattar sådär. Jag gillar dig när du skrattar. Det är bättre än sängen natten mörkret när du känner dig långt från hemma och allt och inte kan sova utan skriver punkt efter punkt på dina listor som du sedan gömmer överallt för att förhoppningsvis glömma det du skrivit ner. Nu skriver du inga listor. Du håller honom i handen och ditt hår ser fortfarande ut som en atombomb men han säger att det inte gör någonting och det gör det inte. Inte idag. Ni handlar mat och äter den och du tittar på honom jämt.

Senare på en kaj med varsin latte i handen röker du en cigarett och blåser ut röken över båtarna. Omkring dig: cyklar, människor med hundar, taxibilar. Omkring dig: luftväven. Och du fortsätter att andas fritt. Fortfarande bryr du dig inte om allt du inte har lärt dig idag, allt du borde ha gjort, alla ord du borde ha behandlat/förvandlat, alla människor du borde ha ringt, alla låtar du borde ha skrivit, alla problem du borde ha tagit itu med.

När du kommer hem, fyra timmar senare, mår du fortfarande bra. Du är inte förundrad. Det känns plötsligt så självklart. Du vet inte varför. Du vet sällan varför men är bra på att fråga det. Imorgon ska du köpa nya strängar till gitarren. Du hoppas på luftväven, att den ska fortsätta att vrida sig omkring dig. Du trivs med att andas fritt.

/lou

lite förfest

Jag och Tamre, min vän sedan typ 20 år, sitter här och inmundigar lite öl respektive cider. Sen tar vi kort på oss. Såhär blir det:


Tamre umgås med Batman


jag hänger med densamme



då blir vi skeptiska



eller lite bimbo, efter all öl



denna vetskap gör oss skräckslagna!



eller lite.... eh.. kåta. Det var iaf intentionen.



till slut gör vi Paris Hilton-posen och nu drar vi till Debaser!

/grizzlygirl

köp aldrig bandspelare på rea

Working class hero har återvänt hem till Roggie efter ännu en hård och tärande arbetsdag i Gamla stan aka området med en massa maniacs som frågar saker som "varför är du inte blond om du är svensk?" (jo för att det finns WELLA i SVERIGE OCKSÅ JÄVLA LOSER!!!!) Väl hemma omsluten av Roggies föga imponerande omfamning upptäckte wch att ingen var hemma och blev besviken. Var är alla?

I morse hittade jag en demo som jag och bandet spelade in när jag var sexton oskyldiga pling. Jag lyssnade på det. Det var roligt. Jag låter som en bäbis. Fast det gör jag joförsig fortfarande. Mitt mobilsvar får folk att känna sig som pedofiler.

Hur som helst. Jag är fett ledig imorgon och på torsdag och det skall minsann firas! Trodde jag. Inte en jävel hemma. Jag får fira själv. Jag ska fylla lill-göran med öl och låtsas som att jag är under vattnet.

På jobber roar jag mig med att sno vykort. Jag vet inte vad det säger om min karaktär eller om den där imagen som jag tydligen har glömt bort totalt.

Jag märker att Grizzlan fortsätter att kämpa med att skriva om något Relevant eller rentav "behandla ett ämne enligt tre enkla steg som hon lärt sig på journaliiiiiiiiiiiiiistskolan". Jag är imponerad men inte avundsjuk. Själv har jag börjat få ångest när jag läser vilken tidning som helst, typ City, eftersom det är ord överallt som någon har skrivit och eftersom jag själv inte skriver ett jota längre. Och varför det? Ja, varför det? Jag är så gott som död. Joförsig skrev jag en grej på en papperspåse på jobbet idag men det var så PUBERTALT att jag blev förbannad. Men jag kan inte slänga saker jag har skrivit oavsett om det är en packningslista eller en ny bibel, eftersom jag läste en gång något som jag tror Tranströmer hade sagt om skrivande. Jag tänker inte gå in på detaljer men han poängterade i alla fall vikten av att SPARASPARASPARA. Jag tror på Tranströmer. Han är en hjälte. Han har skrivit en bra dikt om hästar.

Jag har köpt en ny klänning också. Fuck. Kuk. Jag fattar inte varför jag inte kan hålla kortet i styr. Därför ska jag straffa mig själv med att inte äta middag. (Jag kan ju försöka låta häftig men sanningen är att vi inte har någon mat och ICA har stängt så whattodo?)


Min bandspelare med karaokekvalitéer som jag lovordade tidigare är en jävla plastfejkrövmaskin. Den käkar batterier och om den inte får nya var tjugonde minut försöker den göra mig tokig genom att få all musik att låta som smurfarna. Jag pallar inte det här. Jag måste köpa en ny. Jag måste döda någon.

Hej hopp.

/lou

navelskåderi de luxe

Det är lite bloggtorka hemma hos Roggie. Detta beror på att närverket som vi brukar snylta på har lagt ner, eller nåt. Vi kan inte koppla upp oss mot det. Snåla as som vi är har vi nämligen inget eget internet. Det har kännts onödigt när vi kunnat sno trådlöst nätverk från någon intet ont anande granne, men nu börjar det nog bli på tiden att skaffa eget. Växa upp liksom.

Han som jag träffar nu och då och titt som tätt sa en kväll att jag verkade svår att lära känna. Eller en sån som det tar tid att lära känna. Det är precis vad jag alltid har anat och jag har alltid varit lite avundsjuk på folk som bondar och skaffar nya vänner hur lätt som helst. Jag frågade Andy om det stämde, och hon sa att det tog längre tid för henne att lära känna mig än vad det har gjort med andra, och då är Andy ändå jätteöppen och frejdig och dessutom så bodde (och bor) vi tillsammans. Det är alltså jag som är sluten och på defensiven. Härligt. Att vara på sin vakt och fåordig och sådär sluten är ju bara charmigt om man är nån skogshuggargubbe från nåt träsk uppe i norr, inte om man är 21 och ser ut som en jävla inkarnation av sex and the city.

Orsaken till detta är nog att jag tycker att det här med att lära känna folk, det är egentligen bara ett nödvändigt ont. Missförstå mig inte, jag älskar att ha nära vänner, sådana man känt år ut och år in och som man kan hänga med helt ordlöst. Inte heller är jag hatisk mot nya människor. Det är bara just den där typ halvårslånga lära-känna-fasen som är en enda lång pärs. Man är överdrivet artig, man söker efter (ursäkta den enorma "jag pluggar media-klyshan") en gemensam våglängd att kommunicera på och tills man hittat den är det upplagt för missförstånd och pinsamma tystnader. Men sen, när man kämpat sig igenom pärsen, då är det all good. När jag känner att den här personen kommer stanna, det kommer inte rinna ut i sanden, då kan jag luta mig tillbaks och börja tycka att vänskapen eller vilken relationsform det nu är känns enbart bra. För jag tycker om att veta vad som ska hända. Alltså, jag tycker VERKLIGEN om att veta vad som ska hända. Om jag kunde skulle jag planera varje dag timme för timme och tycka att det bara var skönt.

Så jag läser gärna slutet på böcker först och sen börjar jag läsa den från början. Då kan jag koncentrera mig på handlingen och inte nojja över hur det här ska sluta. Samma sak med filmer. Om någon råkar avslöja handligen i förväg blir andra besvikna och tycker att de spoilar. Jag känner tacksamhet. Alltså är jag är nog inte den mest avslappnade att kolla film med, frågar konstant "kommer han dö?", "vad ska hända nu?", "vart är de på väg?" etc etc ect in absurdum. Det gäller småsaker, som när jag kanske kollar på tv och sitter där och har ställt in mig på att kolla på tv även om det bara är crap på varenda kanal. Då kanske Andy kommer och frågar om vi ska ta en cigg. Den omedelbara reaktionen är då "nääeee jag kollar ju på Tv vaddå cigg jag sitter ju här ju och slökollar helt oengagerat på ordjakten" och sen efter några minuter, när tanken har planterats, så känner jag att cigg skulle vara gott. Om folk säger att de ska ringa senare vill jag veta på exakt vilket klockslag och exakt vad de tänker föreslå att vi ska göra så jag kan förbereda mig.

Det gäller stora saker, som förhållanden. Mitt förra förhållande tog slut på ett väldigt, väldigt långdraget sätt. Vi gjorde slut och blev ihop, gjorde slut och blev ihop, gjorde slut och blev ihop. Sista gången vi blev ihop så visste jag ju att det i praktiken var som att försöka med konstgjord andning på något jävla roadkill som redan börjat ruttna men jag hade ju ställt in mig på att det skulle vara vi för alltid och då ska det banne mig vara så också även om det kommer innebära att vi slår ihjäl varandra på kuppen. Eller som med utbildning, det jag pluggar brinner jag knappast för men vaddå nu har jag ju 60 poäng i mediekommunikation nu kan jag ju lika gärna forstsätta tills jag doktorerar and beyond fatta vad jobbigt att börja en nu kurs eller ny skola, då måste jag ju lägga om hela PLANEN usch näe det här är liksom safe, jag kan det, hellre en fågel i handen än tio i skogen, better the devil you know...

Min syster Josse och Andy tycks vara överens om att jag är såhär för att jag har en "trög hjärna". Men det har jag ju inte. Det är snarare så att jag är en mental pensionär, en jävla stofil. Eller så kan man se det postitivt och säga att allt som jag gör, går jag in i med ett långsiktigt perspektiv. Bättre så.

/jess

fylla utan stadig hylla (höhöHÖ)

Jag är så sjukt berusat full att jag knappt kan skriva det här- Det tog fem minyter för mig att logga in på blogger.com eftersom jag inte kunde stava till lösenordet. Dte var pinsamt.- Jag är tillbaka på Skogvaktarvägen 11 efter ännu en het (jag har ,med mig en varm tröja) utekväll i Boden city. Jag har ramlat omrking i buskar med kritan & bosse och kramats med min barndomskamrat och brajjbomben Jollan samt tagit små one-and-one talks med Lino som numera sysselsätter sig med rött hår istället för svart. (Är svart ute eller vaddå=?9) Absurt mycket folk överallt. hela stan börjar leva när det är FESTIVAL och jag har träffat gamla klasskamrater, ligg, vänner, musiklärare, släktingar, grannar you name. it. . s.sksujs, Bland annat frågade min gamle gitarrlärare "vad jag gör nu då?" och jag svarade att jag hade gått en skrivarlinje varvid han säger "Jaså. Du hamnade där" med värdlens mest besvikna röst som gav mig fetångest. Jag försökte trösta honom genom att säga att jag minsann har tagit med lill-göran ( min gitarr) tills tockholm men då gick han och köpte en till öl. Oh NO!! Sen träffade jag Gafvelin som ville bjud apå öl och PEO som fick bjuda på öl och Macke som hälsade på USA där min liebling Jana bor och tar hand om rika barn, och den där slackern Henrik som försökte hångla upp mig igen men jag bara skrattade åt honom och fördjupade mig i ölen , och Dennis & Sara som gav mig läppstiftspussar i hela ansiktet och förstörde min bleka coola look och en annan Peo som tyckte att det var jätteroligt att jag krockade en lastbil förra sommaren och han har ett barn nu som är ett år gammalt helt jävla sjuuuuuukt! Sen femtiotalspinglan kritan som bara snackade om gamla amerikanare hela tiden (bilar alltså inte män) och bosse & olle som hånglade och dansade och min gamla vapendragare Gunnerfeldt som var helt schysst och sen jag, som ramlade överallt.

massa kids överallt som spanar in och ut, jag hänger inte med i svängarna. De var ju assmå förut och nu ger de värsta ska-vi-ligga-i-busken-helst-nu-på-en-gång-blicken så att jag blir alldlees chockad och måste dricka mer öl. Det är ju kids! Helt plötsligt slår de sig ner i en ring omkring en när man sitter och knäcker cider på en gräsmatta och förväntar sig att jag ska dra skämt?! hallå! Mina skämt kostar! Mamma har sytt in ett par rutiga byxor som jag hittade i en låda det kanske var braxerna som gjorde det jag vet inte, men jag fick mycket cider alldlees gratsi och det är jus vinbra. TROTS ATT JAG FICK MIN LÖN IGÅR AHHAHAHAHAHAHA jag är sviiiiiiintät! De skullle bara ana.! WOhej!

Imrogon ska jag åka flyg tillbaka till hooden (sthlm) jag ska flyglifta och det innebär inte att mans tår på flgfäktet och viftar med tummen hur gärna jag än vill att det ska vara så.

So loooong!

/lou med stavfel.