turistkatten med hatten

Efter att ha tillbringat några dagar i hooden



och i mitt rum



med att ta kort på min nya frisyr



röka utanför huset i nya hatten



hänga med min bästis



och ta promenader förbi Idrottsgården



som bevisligen (precis som jag har sagt oräkneliga gånger på krogen) är



bestämde jag mig för att tagga till stan.



Cabarékaninen återvänder till systerns lägenhet efter en het utekväll i Bodens innerstad. Hatten är fortfarande andfådd efter otaliga mäns ihärdiga påtryckningar. Den var föremål för många ölstinna mäns intresse men var imponerande ignorant och ölfokuserad. Cabarékaninen inledde starkt med en busstur med Bodens lokaltrafik linje 99 från Idrottsgårdens coola busshållsplats i Vittjärv



till Medborgarplatsen utanför Åhléns i heta city. Där möttes cabarékaninen upp av West with tha Bang och Arvid tha man som kom cyklande hela vägen från Bodsvedjan. Med en packning innehållande uteslutande öl, cider, vin och andra matnyttigheter styrde dessa tre glada sin färd mot Kvarnängen vid vattnet där cabarékaninen endast ett år tidigare firade sin bal iklädd en kinesisk klänning från bohemkvarteren Camden i London. Nu hamnade alltså dessa tre mycket unga och välklädda ungdomar på gräsmattan



och cabarékaninen plockade genast fram sina pinaler ur väskan: en nyinhandlad bandspelare med karaokekvalitéer,



ett paket cigaretter, en vinflaska, fyra olika sentimentala blandband från niondeklass samt ett vinglas i renaste plast. Pinalerna användes flitigt under kvällen som relativt fort tog allt vildare former och linjer.



Bosse tha Boss aka Sofy anslöt i ett tidigt skede och trots ivriga påtryckningar mot både Greven och Syddan så förblev kvartetten en kvartett om fallet nu inte var så att någon såg dubbelt eller i bästa fall trippelt. Gräsplättspicknicken avnjöts till tonerna av allt från Pumpkins till någon form av orientalisk dansmusik.



Cabarékaninen och Arvid gjorde så småningom baklängeskullerbyttor





(och kaninen hamnade alltmer i ett gräsligt horisontalläge)



för att känna tidens vingslag men detta då efter att West with tha Bang och tidigare nämda kanin bränt sig svårt på nässlor i busken då akuta behov utförts hur illa det än låter. Senare tvingade sig kvartetten till det lokala innehaket; Frasses, för att inköpa och konsumera varsin flottig maträtt som i cabarékaninens fall blev en lyxig vegoburgare utan dressing. Eftersom cabarékaninen tidigare under dagen utfört en mängd olika skogsinnefattande aktiviteter blev hon rätt trött och började frysa nämnvärt till den övriga trions förskräckelse. Detta skulle naturligtvis genast botas med ohyggliga mängder öl som senare förvandlades till cider på ett intressant sätt. Cabarékaninen vägrade roterande karuseller



och blev därför dömd att vara väskhållare och fotograf något som hon avklarade med bravur. Genomgående under kvällen var att cabarékaninen träffade en mängd bekanta och halvbekanta som alla ville veta hur väl hon lyckats/misslyckats i den stora huvudstaden vilket ledde till att cabarékaninen knappt fick avsatt tid till att dricka sin öl (till mångas förskräckelse). Följderna av detta blev att kaninen drog ner hatten över ansiktet



för att fokusera på kvartetten





och sina glas. Detta blev stortartat. Arvid blev galen till slut och bar omkring kaninen på sin rygg och ramlade överallt, kaninen själv var pubertal som vanligt och spatserade stolt omkring med sin nyinhandlade bandare oundvikligen inspanad och utspanad av Bodens popelit som mestadels höll till vid den stora björken där ölen också inhandlades. Kanske tyckte eliten att cabaréhatten vuxit till sig från att vara gymnasial popsnärta till världsvan kajalkantad eller så var det bandarens omisskännsliga toner av Billy the man Corgan the god som gjorde sitt. I alla fall höll sig kajalkaninen i hatten och fördjupade sig onödigt ordentligt i ölen som allt blev cider ändå. Kajalkatten med hatten fick telefonsamtal från Syddan som ville röka flera gräsmattor i sträck, DJoko som huserar Roskilde och panikringde från Sigur Rós och saknade sin kanin och därmed gav cabarékatten ont i magen eftersom hon missar festivalen för en annan festival som inte är het i jämförelse med den första, och slutligen förstås killen som bär upp sina randiga byxor som ingen annan och som kajalkatten faktiskt saknar rätt hårt ibland även när hon inte badar i ölen som blev cider (vilket jag redan har sagt). Sen hamnade katen med hatten i en politisk diskussion som hon vann fullständigt eftersom hon höll sig lugn



och sansad tillsammans med sina trevliga vänner.

Sen korsade hon Gågatan och gick hem.



Imorgon ska katten ta vara på Syddan och hans odlingar, gärna på en gräsmatta om vi ska vara ordvitsiga (och det ska vi förstås) och nu ska väl kajalkatten slockna på soffan hos syrran3. Antagligen kommer cabarékajalen också bli antastad av tre håriga husdjur som förmodligen kommer att hävda sin rätt till soffan trots att det är olagligt i den här lägenheten. Cabarélinjalen vet inte riktigt vad hon skriver just nu eftersom hon fördjupade sig ikväll igen i sin antastade hatt.

/lou

picknicktime

Nu ska jag, mamma, syrran2 & Mange picknicka. Jag ska köra bil dit. Jag hoppas på en älg. Eller två. Mamma har gjort värsta picknickkorgen. Vi ska åka till Harads. (En av dudesen i "Supernördarna" kommer därifrån.) Där ska vi sen shoppa loss på mammas nyvunna presentkort på 250 spänn. På Konsum. Wohej! Sen ska jag träffa mina lieblings och dricka mig aspack på Bränna Strand och sen ska vi åka karuseller, sjunga karaoke i öltältet tills det mörknar. Det vill säga aldrig. Det blir aldrig mörkt här. Det är ballt. Men nu: picknick.


Harads partytält

Förövrigt hörde jag Karavan på radion igår. Det var coolt. Mamma tyckte att det var "svängigt". Det tyckte jag med.

/lou

backflashpanik

När jag var ung var jag mitt i cirkeln. Jag fick MVG på alla prov och jag kunde organisera hur mycket som helst på samma gång. Jag briljerade på historielektionerna och kastade majs längst i matsalen. Jag träffade vilken teknikare som helst bara jag ville. Jag visste allt om näringslära och kvintcirklar. Jag hade egen nyckel till instrumentförrådet. Jag ombads vara konferencier på studenten. Och när jag väl var det drog jag sjukt många skämt. Jag var bäst på att dricka hembränt när jag var fjorton. Jag föregick som gott exempel. Jag spelade huvudrollen i En midsommarnattsdröm som vi satte upp i ettan. Min projekthandledare ringer mig ibland och vill bjuda mig på konserter. Min filmkunpskaps/religions/historielärare sa att jag var den bästa elev hon någonsin haft. Jag tränade också. Jag sprang skogsslingan på tjugo minuter. Jag blev knappt anfådd. Jag var inte rädd för älgar. Jag var den enda som fick cigg av kulturhistorieläraren om jag bad om det. Det är han som vill bjuda mig på konserter. Jag träffade honom igår. Då ville han bjuda på öl. En gång fick jag låna mikrofonen till skolhögtalarna. Jag skrek "GOOOD MOOOORNING VIETNAM!" Jag fick ändå låna den igen. Jag fick rektorn att efter tre års totalvägran byta lås till rytmiksalen. Det var jättedyrt. Jag hade levande musik på mina Historia C-redovisningar. Jag minns det ännu. Purcell's "Sound the trumpet". Klassiskt. Jag fick ett stipendium när jag tog studenten som jag söp upp direkt. "För fortsatta musikaliska studier". Jag åkte på festival. Och studerade ölen till ljudet av Bloc Party. Jag hade en pojkvän också. Han hade inga fel. Jag spelade piano felfritt. Jag var bra på ekvationer och geometri. Jag pluggade knappt. Jag kunde redan allt, jag visste inte hur. Dessutom läste jag politik på fritiden. Jag sov åtta timmar varje natt. Ändå hade jag ett liv. Jag mådde bra. Eller jag minns det så i alla fall.


När jag var ung hade jag blonda häftiga kompisar


Jag hade akrobatiska kompisar också.


Dessutom var jag hippie i skolkatalogen

Nu är jag deprimerad. Jag är sysslolös. Jag vaknar varje morgon med ett stick av ångest i magtrakten. Jag vet att jag inte presterar. Jag låter livet rinna mig ur händerna. Jag gör inte det jag är kapabel till. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag kan inte göra någonting. Jag känner mig inte meningslös, men nästan. Jag är mig inte lik. Jag är inte nöjd. Jag är aldrig nöjd. Jag har glömt hur det känns att vara nöjd. Det är någonting som stör, någonting som biter mig i trampdynorna och jag kan inte sitta still men jag blir utmattad av att gå. Jag rör mig inte. Jag är fast.

Ibland när jag reser någonstans kan jag känna igen mig själv trots att jag knappt minns hur jag egentligen var. Om det nu var jag. Eller om den här nya äckliga slöa personen är mitt egentliga jag. Om min identitet i trivs i mentalt horisontalläge dygnet runt. Om jag verkligen har gett upp.

Ge mig 250% studier till hösten. Ge mig ambition och en jävla stress att kämpa emot. Ge mig engagemang. Ge mig tidsbrist. Jag vill inte ha tid att se på TV3. Jag vill inte ha tid att ringa alla mina vänner när som helst. Jag vill inte ha tid att dricka öl. Jag vill inte ha tid att inte orka. Jag vill inte ha tid till att tänka på all tid som bara försvinner. Jag vill inte dricka té. Jag vill inte läsa Aftonbladet. Jag vill inte ens läsa DN. Jag vill någonting annat. Men jag vet inte vad.

/lou

tekoppsdöden

Ibland när jag sitter i köket och försöker drunkna i min tekopp säger jag till Birtha eller Andy: Jag vill gifta mig med någon som har ett tillräckligt bra betalt jobb för att ge mig ett bekvämt hemmafruliv så jag slipper jobba, en man som inte behöver älska mig men det gör ingenting för jag älskar inte tillbaks. Vi trivs ihop, det räcker så. Det är tryggt och lugnt och ingen av oss begär mer. Vi vet bättre än att begära mer. Efter några år som gifta avlar vi fram ett vackert barn eller två, jag stannar självklart hemma och tar hand om dem. På dagarna så leker vi och läser böcker, vi träffar andra mammor med barn och fikar eller gör pärlplattor och det är så skönt så självklart. På nätterna sover jag i deras sängar, håller om deras barnaknubbiga kroppar och snusar i deras dunlockiga hårbottnar. Känner mig trygg i förvissningen om att de är mina, att de alltid kommer vara mina och att jag ska älska dem så att de aldrig tvivlar på det. Min man har kanske en älskarinna på sina konferensresor, men han inser att det vi har är för bra för att lämna så han nöjer sig med passionerade knull på dyra hotell någon gång i månaden. Jag har kanske en affär med någon ung, den där grabben nere på snabblivs, mjölk behöver egentligen inte köpas så ofta som jag insisterar på. Men vi kommer alltid tillbaks, till oss och till vår villa med bonade trägolv och vita kalkade väggar. Till vår breda blå-vitrutiga säng och vår spa-avdelning i källaren med våra quiltade bomullsmorgonrockar på järnsmideskrokar bredvid varandra. Till våra middagar på söndagarna då vi äter något franskt, dekanterar det dyra vinet, sätter på en tecknad film så barnen håller sig stilla och tänker att vi har det ändå bra, det har vi. Så bra som det blir. Så bra som man kan önska om man inte önskar för mycket och varför i all sin dar skulle man göra det?

Då kanske de tror att jag driver eller är elitistiskt raljerande, men så är det inte. Jag tycker det verkar skönt. Tryggt och lungt och det är bra. Ja, det där med otroheten kanske inte är så fint, men jag tänkte att det var en oundviklig konsekvens av att inte älska så mycket. Så klart vore det bästa om båda älskade och ingen var otrogen, men jag har fått för mig att det är så svårt att få till det och att det gör så hemskt ont om man får till det och det sedan spricker. Då är det väl lika bra att sikta på lagom så att ingen blir besviken.

Men för det mesta går jag varken i hemmafru eller älska lagom tankar, bara ibland när en kopp darjeeling känns som en lockande hädangång.

/j (måste komma på bra flashigt bloggnamn tills dess är jag anonym tråkig j)

Ibland på natten tänker man på intressanta saker.

Helt jävla sick att massa kids som typ är ens kompisars småsyskon och i princip fortfarande går på mellanstadiet typ ligger och dricker baileys HELA TIDEN. Jag har inte tänkt på det här förut. En kompis som jag hängde med som fannär jag var typ fjortonfemton har en lillebror som nu är sjutton. Han är ett barn. Han ligger med folk jämt!!!! Helt sjukt! Han är tydligen värsta poppis bland tjejerna. Jag har för fan växt upp med den grabben. Jag har typ lärt honom att spela tv-spel. Han ligger med folk. Rent hypotetiskt skulle jag kunna ligga med honom. HERREGUD.

Detta får mig osökt att tänka på mig själv.

OH MY FUCKING GOD.



Så här såg jag alltså ut när jag var fjorton. Fattar ni vilken självdistans jag hade? Fattar ni att jag LÅG med folk när jag (faktiskt) såg ut så här? Vad var det för sjuka jävlar som låg med mig egentligen? Det här är ju för fan barnarov.

Nu har jag tänkt över vilka det var. Först tyckte jag att det var helt sjukt. Sen kom jag på att de ju inte heller var så gamla. Men ändå: sjukt!

Jag kommer nog inte att sova så mycket inatt. Det här var för mycket, jag känner det.

jag är så jävla bra på att göra tomatsås

Har läst igenom vår blogg från början, vilka minnen, herregud. Vad mycket som har hänt, och vad hemlig jag har blivit på sista tiden där jag förut glatt fläkte om det mesta. Det stör mig dock att jag skriver som ett pretentiöst as. Det är pinsamt.

Jag vill vara BRA på någonting. Någonting som lämnar avtryck, som jag just så fruktansvärt pretentiöst sa till Brillan nyss.

Det här är jag bra på:
Klippa ut profiler i papper (det är min hemliga talang, inte många har fått uppleva den in action).
Ha snygga naglar.
Matcha kläder in absurdum.
Läsa snabbt.
Prata om te och kaffe.
Dunka med fingrarna i bordet enligt ett visst mönster, jag kan göra det med ljusets hastighet nästan.

Nu kommer jag inte på nåt mer så jag frågar Birtha. Jag fiskar friskt här: jag är bra på att snabbt lära mig språk säger hon.
Artig och trevlig i sociala sammanhang också, hahahaha! Det låter ju som om jag är värsta retarden, MEN JAG ÄR IAF ARTIG OCH TREVLIG I SOCIALA SAMMANHANG!
Jag gör grym tomatsås (sant, eftersom det är den enda mat jag gör har jag utvecklat lite skills.)
När jag väl har en åsikt (ibland så händer det, jag har mina moments of glory) så är jag bra på att argumentera för den.

Det här var ju riktig trevligt, känner mig genast upplivad. Jag har ömkat lite hela dagen. Slutar med det nu. Roligaste grejen hände nyss; på tv pratar de tyska, det är en dokumentär om andra världskriget. Birtha står i köket och gör en macka. Plötsligt utbriser hon att hon skulle vilja lära sig ett nytt språk. Det är alltså nazityskan som undermedvetet triggat detta hos henne och just för att det är Birtha så är det kul. Och väldigt internt. (nej alltså det är ju inte kul egentligen, det är en fruktansvärd dokumentär, vidrig faktiskt, jag vet inte om de här naziskämten börjar gå för långt.)

På tv är det också en film på trean, den heter Bara en natt. Jag tycker den är bra men jag tänker inte se den igen. Den är så romantisk, som en lång dialog mellan en man och en kvinna, de är från USA och Frankrike och så möts de och är varandras själsfränder. Jag såg den med mitt ex för något år sedan. Efteråt var det lite ansträngt mellan oss, eller så tyckte bara jag det. Det var som att ja, här har vi sett storslagna känslor, kärlek som man bara upplever en gång i livet... ehehe joråsåatt... eh ska vi gå till donken och käka eller?

/j

btw

Hittade min packningslista till Boden. Jag antar att jag inte hann skriva klart den.

Cigg
Bok
Randiga byxor

Jag i en box.

/lou

en resa

Midsommarafton, jag ligger hemma i en tom lägenhet i Alvik och ser på Mary Shelley's Frankenstein. Jag gråter. Jag gråter aldrig till filmer. Men jag gråter eftersom det är så tragiskt med Frankensteins monster som inte har några polare utan får bo i en lada och äta grismat. Allt han vill ha är ju en tjej liksom. Så jag gråter. Kanske känner jag igen mig i Franke. Hah! Jag får ovanligt många sms & telfonsamtal från olika vänner runt om i landet. Alla blir bestörta över att jag gråter och tror att jag 1. har fått en snedfylla 2. har fått dåliga droger 3. har blivit dumpad/smittad med någon äcklig sjukdom 4. är ett psyko. När de får veta att jag ser på film skrattar de lättat.

Igår på jobbet kom det in tre ryska gatumusikanter och vill växla småmynt till sedlar. Cellisten säger att han har blivit kär i mig och ler blygt. Det är den andra som har fallit för min tvivelaktiga charm på jobbet. Jag måste vara en jävligt bra säljare. Nästa gång någon säger att de har blivit kär i mig på arbetstid ska jag tvinga dem att köpa något. Min chef kommer att älska mig.

Sen åkte jag till Boden.

Redan på Arlanda, vid gate 34, kände jag mig hemma. Jag drack blåbärssoppa och löste korsord efter att ha checkat in min väska som var fylld med alldeles för mycket ovikta kläder och skivor. Planet landade på Kallax och när jag åkte nedför rulltrappan till ankomsthallen såg jag mamma som stod där och väntade på mig. Hon kramade mig länge länge och envisades med att bära min väska trots att jag sa emot. Jag ville köra, och av vana sa hon åt mig att ta det lugnt, där är det väjningsplikt, att det var sjuttio där och att hon hade sett en älg på väg till flygplatsen. Nätterna är ljusa här, jag hade nästan glömt det.

Vi kom in i Boden och jag vill köra genom stan för att se om det är något på gång. Precis så sa alltid min pappa när han skjutsade hem mig och min syster efter våra varannanhelgbesök. Vid medborgarplatsen kör jag förbi mina gamla klasskamrater, Erik och Arvid, och jag tutar högt och de ser alldeles chockade ut sen vinkar de men då har jag redan passerat. Alla hyreshus ser små ut och vid rondellen vid Q8 har en målat om sitt hus från blått till gult.

När jag har parkerat går jag genast ett varv runt på tomten och inspekterar. Mamma har knutit upp gärdesgården så att den inte ska rasa ner i älven och Mille har grodyngel i ett akvarium på husgrunden som förut var Ponderosa. Mamma har köpt en ny gräsklippare, den står bredvid min lilavita cykel i bodan. Mamma pekar ut spireor och de nya växterna i stenpartiet. I köksfönstret viftar världens lyckligaste vita saluki på svansen och när jag kommer in genom dörren försöker han hälsa utan att väcka alla andra. Det första jag gör är att ta ett försiktigt Fmaj7 på pianot och sen äter jag middag. Mamma är upprymd och har bakat bröd och gjort vegansk paj "ifall att jag skulle vara hungrig" och när jag säger att det smakar jättegott blir hon generad och säger att "det var väl inget märkvärdigt". Sen bär jag upp resväskan på mitt rum och allt ser ut som vanligt. Jag går och lägger mig med mitt fotoalbum i handen. Tittar på förut och sen stirrar jag ut genom fönstret, över taket och på tvillinggranarna på mormors tomt. Sen somnade jag nog. Det var fortfarande ljust.

Idag tog jag och mamma en skogspromenad med Miro. Jag går över lingonris och rötter, längs smala stigar och sen vill jag krypa in i en av de övergivna bunkrarna som finns lite överallt i skogen vid berget. De är helt förfallna och jag letar av gammal vana efter skatter men hittar inget annat än murkna plankor och spindelväv. Vi kommer ut på en äng och mamma pratar om smörblommor och midsommarblomster och jag försöker hänga med. Sen pratar vi om livet och mammas gurkplantor och hur mycket det skulle kosta att köpa ett bisamhälle och plantera in dem i bikuporna vi har på tomten. Hon är frisk nu, det syns tydligt. Sen pratar vi om lupinerna i slänten. För ett ögonblick känns allting bra. Inga ångestchocker ikväll, jag är nästan säker.

När vi kommer tillbaka från skogen blir hon ivrig och vi går ner till älven och hon visar var hon har tänkt att jag ska sitta och skriva, där vid strandkanten om vi bara hade haft en bänk att ställa där. Precis framför syrenerna. Men jag kan ju sitta vid båtstugan, säger jag. Men mamma insisterar. Vi åker till stan för att köpa en bänk.

Naturligtvis hittar vi ingen bänk, de hade allt annat än bänkar. Jag blir sugen på att köpa en Hammondorgel för 400 pix men jag hejdar mig. istället åker vi till second handbutiken och jag köper en fjantig mörkblå hatt som inte matchar till någonting samt en svartvitrandig tröja för 20 pix. Mamma köper en skjorta och är glad. Sen går vi till Systemet för mamma vill köpa lite vin som vi kan dricka nu när jag är hemma. Sen går vi in på Domus som nu har transformerats till COOP Forum. Där jobbar min syster. Nu hör jag hur Mille går uppför trappan. Kanske är han sugen på att spela krocket. Man vet aldrig.

Jag satt vid älven och skrev ett tag, eller egentligen var det en ursäkt för att jag skulle kunna ta en cigg. Över vattnet hör jag ropen från en fotbollsmatch. Jag undrar om det är Martin som spelar. Nu ska jag ringa Sofia och fråga om hon vill ses vid Bränna Strand och lyssna på livejazz.

Vips.

/lou

det var den midsommaren det

Midsommarsammanfattning: Fin stuga, fint väder, trevliga människor som jag inte känner så väl men främlingar är vänner du ännu inte bjudit på nubbe, jag outade delar av min abnorma fascination för seriemördare, såg världens största tjurnackade fjäril, grillad middag med ivrigt sänkande av allt möjligt alkoholhaltigt, plötsligt kunde jag så bra franska och han som jag åkte dit med fick sig ett smakprov av min maniska fan-också-nu-har-jag-tappat-bort-väskan-nojja som alltid kickar in när jag blir mongofull. Jag har aldrig någonsin tappat bort väskan på fyllan, den är alltid i hallen eller på köksbordet och jag blir alltid lika lycklig när jag "hittar" den igen, det är ju underbart vilken lättnad det är! Dessvärre är närminnet vid det här stadiet nere på guldfisknivå så jag glömmer strax att väskan är i säkert förvar och blir lika orolig igen. High five till mig, jag är ett sånt jävla kap.

Trots att vi bara var borta över helgen så kändes det konstigt att sitta på tunnelbanan hem igen. Som när man har varit utomlands länge och kommer hem och är lite förändrad, ser allt i ett lite annorlunda ljus. Nu låter det kanske som om midsommarweekenden bjudit på oanade spirituella upplevelser. Nej, inte så, men det jag anat pockar på och pockar på och låter sig ej längre avfärdas. Jag skulle sakna honom om han försvann, sådana insikter är omtumlande och för mig inte så lite skrämmande. Som tur är tror jag att han vet vad jag menar. Det ligger en förarglig ironi i att jag pluggat 60 poäng kommunikationsvetenskap men när det kommer till mitt eget kommunicerande är jag ungefär lika öppenhjärtlig som Fort Knox, om inte vinet lossat tungans band eller jag gör det i skrift. Som här. Ett kap var det ja.

/jess (fan vad onöjd jag är med det namnet, jag måste komma på något bättre, Andy du är smeknamnsvirtuosen, döp mig)

packningsbestyr

Va, vad är det här, det regnar! Midsommar ska ju vara strålande sol och sedan trolsk skymning och klättrande över sju gärsgårdar för att plocka sju sorters ängsblommor. Det kan man ju inte göra i hällande regn, då blir det förorenat regn i nubben, det ljuvt lockade håret klistrar sig i stripor längs axlarna och midsommarblomstren drunknar i lerig sörja.

Jag är en sucker för midsommar, jag har plockat sju jävla blommor på allvar, jag kräver perfektion. Är iofs en sucker för alla slags traditioner. Påsk, jul, midsommar, jag vill ha gemyt och långbord för hela slanten. Borgerligt som satan. När jag var några år yngre och mor o far föreslog att vi skulle åka till Mallorca på julafton fick jag nästan krupp. Okej att det är astråkigt att sitta hemma hos farmor och se pappa slafsa med grisfötter och farmor fyllna till på rött Gredos, men det är ju tradition och då ska det banne mig vara så intill döddagar!

Ska åka ut till en stuga i skogen (jag vet inte om den är i skogen, men jag föreställer mig det) idag. Det låter väldigt midsummerish, stuga i skogen, kanske en liten tjärn, blommor och granar, oooh... Jag måste omorganisera min väska. Packa effektivt är en talang jag inte har. Jag brukar lösa det genom att packa ALLT. Vi ska visserligen vara i en liten stuga, inget fancy så, men tänk om vi plötsligt får för oss att säg, åka in till stan och gå på flashig restaurang. Dåså, lilla svarta klänningen och pumpsen ska med. Och om det finns värsta playan? Bikini, solcreme och handdukar! Det kanske blir strålande sol? Liten solklänning och shorts. Eller regnar? Jeans och gummistövlar! Om jag fryser måste jag ha med varm kofta. Två koftor, så jag kan variera mig. Eller tre? Sen så slutar det ändå med att man klafsar runt i mjukisbyxor och samma t-shirt hela vistelsen. Jag vet. Men OM nämnda möjligheter skulle uppenbara sig så kommer jag vara sjukt (neurotiskt) välklädd!

Nu har jag bråttom igen. Hjälp! Måste målanaglarnapackaköpamat ahh! Stressen! Det ska bli jättekul! (om inte alla hatar mig och jag tröstar mig med min hallands fläder, spyr i en buske och på mig själv och somnar på bryggan och rullar i tjärnen och drunknar)

/jess

trams bara

Jag och Brillan var på Baba Sonic igår. Det var schysst. Kavajen was back in town. Trots att tygbiten var hotter than evah blev jag inte skakig alls. Vem behöver en kavaj nu när det är sommar liksom?

Jag köpte cider och bjöd Brillan. Sen lurade jag taxichauffören när vi skulle åka hem så att han bad om ursäkt för att vi fick åka så billigt. Han var osäker och det var roligt. Jag har sagt det förut men jag säger det igen: Jag är jättebra på att ljuga.

Jag: Är du ledig eller?
Han: Javisst!
Jag: Till Alvik för en hunka?
Han: Njaa..det borde ju bli ungefär det.. men vi får väl se.
Jag: Jag åker alltid härifrån för en hunka.
Han: Okej då.

Det kostar minst 150 pix till Alvik. Men det skiter väl jag i.

/lou

jävla pool

Jag kunde inte hålla mig. Jag har läst den där jobbiga jävla tjejens blogg igen. Jag är deprimerad. Jag avskyr henne. Hon använder kursiv stil och skriver dålig pretentiös poesi som får mig att må mer illa än alla ligg i hela världen. Usch.

Att det är en dokumentär om Lolo Ferrari och hennes enorma jävla äckelbröst på TV gör inte saken bättre. Och jag ska jobba imorgon. Plötsligt mår jag inte bra alls. Måste ta tag i det här. Lite White Stripes gör nog susen. Om jag hade köpt nya strängar som planerat. Om jag någonsin gjorde saker jag har planerat. Usch.

Att jag kanske måste åka kuksittplats fjorton timmar med tåg för att ta mig till nordligare breddgrader är heller inget som får mig att jubla.

Men jag känner mig lite förälskad och det är ju kul. Trots att Lolo Ferarri är på TV. Trots hennes enorma jävla bröst. Trots den kursiva bruden. Trots sittplatsen. Trots avsaknaden av D-sträng.

Gud vad deprimerande. Jag behöver en stray boy. Jag behöver klippa mig. Jag behöver min skitlön. Jag behöver inspiration och en vässad jävla penna. Jag behöver frukost på sängen. Jag behöver en picknick. Jag behöver ett jävla bad i en jävla pool.

/lou.

axeln ur led är livets melodi

DN idag under rubriken "Slipp akutköerna - åk under matchtid":

"Även Danderyds sjukhus har haft anstormning efter matchslut.
-Många som kommer in har fotbollsrelaterade skador. En tittare hade ramlat ner från en stol i samband med Sveriges mål mot Paraguay. En annan jublade så att axeln hoppade ur led och en tredje blev så glad att han drabbades av hjärtflimmer."

Min fråga lyder: Hur ska man jubla för att axeln ska gå ur led? DÅ krävs det mer än vanligt svenssonjubel, det må jag säga.

Appropå axeln ur led, jag kände en kille som spelade fotboll i Sävast IF en gång. Han slog axeln ur led en gång men vägrade sluta spela matchen så han gick en snabbis bakom ett avbytarbås och slog tillbaka axeln i rätt läge. Jag hann höra minst sju - åtta dunkar innan han kom tillbaka, detta trots att han enligt rykten var en inbiten moderat och jävligt bortskämd.

Idag skulle jag köpa en hatt men det gick åt helvete. Jag löste lite korsord med Goesta och drack kaffe, sen åkte jag till CITY och letade i några timmar men jag hittade inget. En klänning på Top shop joförsig, men jag orkade inte köpa den eftersom jag inte hade hittat en hatt. En svart tjugotalshatt. Jag vet precis hur den ser ut och en gång hittade jag den i en second handbutik på Bondegatan, men jag köpte den inte då eftersom jag var pank. Vilken miss.

Förövrigt så blir min avsmak för andra personer värre. Imorse yttrade jag följande strålande mening till Brillan i köket: "Ja men, jag blir inte äcklad av att hänga med honom. Det är när jag TÄNKER på honom som jag blir äcklad."

Vad betyder det egentligen? Att jag inte tänker på denne någon när jag hänger med honom? Skit samma, jag skanog inte hänga mer med folk som äcklar mig. Jag håller mig till de som inte gör det. Vilket ännu, tack och lov, är fler.

Jobbigt bara om någon jag gillar börjar äckla mig.

Imorgon sa jag jopbba. Min chef kommer tillbaka från Grekland. WOHEJ. Jag ska stå ut. Jag åker nog till Boden på måndag. Eftersom jag inte har någon framförhållning kommer jag antagligen inte köpa en biljett i tid, det vill säga NU, och därför ligga i soffan i Alvik och grina min lediga vecka.

Utan att jag har märkt det har mina basikilaplantor växt rätt rejält och börjat lukta kryddigt och gott. Snart ska jag ha skördefest. Alla är välkomna. Jag ska äta upp de jävla asen. (plantorna alltså, inte de inbjudna)

Några grejer som lockar med Boden:

1. Westbang, Bosse tha boss och Syddan är i stan (ihopsamlade från Uppsala, Umeå & Linköping)

2. Min familj

3. Gratis mat

4. En SÄNG

5. Mitt piano

6. Vår enorma gräsmatta som jag kan rulla omkring på

7. Olivers Inn

8. RONZOOOOOOOOOOOOOOOOOO !!!! (min hund)

9. Bada i skogen

10. Veckans allehanda


Nu köper jag en biljett.

/lou.

vardagsångest

Jag mår faktiskt riktigt bra nu. Fast det här jävla lågtrycket is killing me. Det får mig att sova jättemycket. Igår femton timmar. Sova is the shit. Sova är livets melodi.

Jag har blivit smittad med drömmar. Det var länge sen jag drömde mycket, men nu har det börjat igen. Inatt drömde jag bland annat att det växte ut pinnar ur min hud. Ungefär som indieravelysrör. Jag kunde föra pinnarna fram och tillbaka längs musklerna. Det ilade obehagligt. Det var överhuvudtaget en obehaglig dröm. Sen kom min förra klasskamrat Lin in i rummet där jag var (flygplats?) och hon hade också fått pinnar som växte ut ur hennes hud. Jag var förskräckt men hon var glad. Jag minns speciellt hur det växte ut ur huvudet på henne och att jag funderade hur hon kunde vara så lugnt nu när hela hennes frisyr var pajjad, hon har ju alltid varit så fåfäng.

Jag kommer inte åka någonstans. Jag är inte speciellt ledsen. Kanske åker jag hem en vecka och hänger med mitt återsamlade gäng och dricker öl och ramlar i älven från någon brygga någonstans. Eller så åker jag till Arvika och ser Djoko spela. Eller så skriver jag bara. Eller?

Se en annan grej som jag har funderat över: varför blir jag så jävla äcklad av människor jämt? Av min tvivelaktiga massiva summa expojkvänner är det bara en som jag kan tänka på att ligga med utan att bli äcklad och vilja kräkas eller åtminstone ta livet av mig. Det i kombination med mina drömmar om utväxande pinnar kanske ol' good Freud skulle ha ett och annat att lobotomera mig för. Kankse inte.

Men det är ett problem, det här med människor alltså. Jag kan åka tunnelbana och bli så äcklad att jag nästan kräks. Och måste byta vagn. Eller gå av. Eller svälja.

Dessutom får jag nästan tvångstankar ibland till exempel i matvaruaffärer när kassörskan/kassören ska ge mig pengar tillbaka, och jag bara inte KAN röra vid honom/henne. Jag brukar ibland lämna växeln. Thank god för myntmaskiner säger jag.

Vad säger allt detta om min karaktär egentligen? Drömmar och pinnar? Äckelkänslor? Lycka? På samma gång? Och nu till den viktigaste frågan: Jesper hade köpt en enorm vattenmelon. Sjukt enorm. Nu är den borta. Har hon ätit hela själv (Brilan gilar inte melon), har hon kastat den, har hon haft besök? Så många frågor och så få svar.

Hade förövrigt en diskussion med Goesta om äta/inte äta djur igår. Jag blev inte förbannad alls. Kanske är detta vägen till en slappare inställning? Eller håller jag på att bli GAMMAL? Ve mig.

/lou

spirande känslor

Ok, jag tar tillbaks det där om att fotbollsvm är lika intressant som plockepinnvm. För dra mig baklänges genom min lilla låda, jag kollade den sista kvarten och det var banne mig lite spännande. När sverige gjorde 2-2 utbrast jag i ett litet "Nämen ojsan" och sen meddelade jag Britta att det var mål. "Har du blivit intresserad?!" frågade hon med lika delar chock och misstro. "Njaaaeee... inte direkt så..." slingrade jag mig men nog pirrade en ny, ovan känsla i hjärteroten. Det var ju... är det möjligt att...ja, det var ta mig fan smått exalterande. Sen tog alla av sig tröjorna, wohej! (Alltså spelarna, inte jag och Britta, you wish.)

Men vad händer nu? Det blev ju lika? Går sverige vidare? Är vi ute? Och vad är offsideregeln egentligen?

Så många frågor, så få svar, detta måste undersökas vidare.

/j

vart jag mig i världen vänder står fotbollsvm

Jag och Brillan skrotar runt i lägenheten och bitchar över att det inte finns något bra på TV ikväll. Och varför gör det inte det? Fotbollsvm så klart. Det är ju överallt. Denna kollektiva fotbollsfeber har dock inte drabbat de två hemmavarande två tredjedelarna av roggiekollektivet. Jag fattar inte grejen med fotboll, jag gör det bara inte. Jag har försökt finna något slags intresse i det, något som kan gripa mig, men den enda gången då jag jublar så smått är när en fit spelare sliter av sig tröjan efter ett mål. Annars känns det ungefär lika intressant som curlingvm, eller till och med vm i plockepinn. Elva gånger två vuxna män jagar efter en boll och världen håller andan medan jag filar naglarna och gnäller över tv-tablån. Men jag vill gilla det, verkligen! Folk blir så så engagerade, så emotionella, de tycker att det är så viktigt och jag vill kunna dela det. Jag vill också bli sjukt glad om Sverige vinner ikväll. Visst kommer jag blir glad, men det är mest för att vissa jag känner kommer bli SÅ glada och är de glada blir jag glad. Sen blir jag avundsjuk för att de kommer vara just sådär glada och därför gå ut och ha värsta utekvällen, supa skallen av sig och kasta sig i fontäner. Det hade jag mer än gärna varit med på, men plikten kallar dessvärre och jag ska upp i arla morgon och lasta bönor.

Bevingade ord från den äldre herren på mitt jobb:
"Ja, jag har köpt dammtrasor, du kan ju ta en här om du vill damma, ni kvinnor har ju lättare för att se sånt där."

Eller, när jag lyfter tunga hinkar med kaffebönor, "Oj du är ju lika stark som en hel karl, fast det får man väl inte säga nu för tiden".

Han är 85 år och droppar ibland sådana där odödliga kommentarer och jag får anstränga mig för att hålla ett straight face. Inte för att jag blir arg eller så, jag tycker att det är askul. En helt annan generation, helt andra referensramar, han vet inte ens att det är sjukt icke-pk. Eller, han kanske anar med jag tror han skiter i det. Det var ju ändå bättre förr.

/jess

tjejsnack

Det finns inte så mycket att säga, eller skriva nu. Det lunkar på liksom. Inget nytt under solen, eller jo naturligtvis, men inget som bör komma på rosa pränt. Annars som alltid. Är i skolan, den är tom, var är alla andra som reviderar, är det bara jag? Kvavt inne, kvavt ute, jag tycker om det. Andy min kära medbloggare vill åka till Grekland. Det vill jag med men jag jobbar och har inte råd riktigt. Fast vi kanske gör det ändå.

Jag älskar att göra superbrudiga saker med tjejkompisar, det är så avslappnande, det får mig att känna mig som om jag är med i Clueless. Som igår hos Gabi. Vi gör tonfisksallad, lagar middag och pratar länge. Om relationer, om kärlek sex skvaller gamla vänner. Hon visar sina nya kläder som hon köpt i London, jag provar en av hennes bikinis. Vi säger till varandra att vi är heta, snygga och smala. Sedan läser vi Cosmopolitan och Glamour (engelska utgåvan, engelska tjejtidningar är mycket roligare, mycket snaskigare, mycket snuskigare). Jag tror inte på horoskop, inte alls, men jag älskar att läsa dem högt. I slutet av juni står mars i mitt tecken, det innebär ett uppsving i kärlekslivet för den annars så rationella och sansade stenbocken. Om det är något som jag inte är så är det rationell och sansad. Eller ok, Birtha säger att hon tänker på mig som sansad, men jag är inte så kylig som jag vill vara. En gång stämde ett horoskop, det var såhär "Du bli bjuden på fest i helgen, och varför inte?". Jag blir alltid bjuden på fest i helgen och jag tänker alltid "varför inte?". Det är mitt måtto.

Apropå att vara ung, hittade den här bilden på min upl, det är det äldsta internetbild jag har. Jag är 16 och har precis börjat gymnasiet och här står jag och posar med magen bar:


/jess

Men vem skruvade upp honom?

Roggie har stupat framför mig på bordet. Det är livets melodi. Bilder is the shit! Här kommer ännu en bild ur serien "Så här ung är jag faktiskt".


Högst tolv

Det här är min familj inklusive mig. Mina systrar saknas fast min äldsta systers hand är med. Det får räcka.



Och jag avslutar med en bild på mig om drygt en vecka:


Eftersom Roskilde är dött som något jävligt dött så är mitt enda krav efter den 25:e att jag ska sitta på en båt och ha på mig de solglasögonen och se jävligt turist ut. So long.


/lou

några minuter senare

Jag är så jävla full. Jag borstar tänderna. Det här, gott folk, är den nya fyllebloggen. Jag är fyllebloggen. Jag borstar tänderna. Det går långsamt. Jag måste gå och sova eftersom jag ska upp jättetidigt imorgon och ta hand om massor av pengar. Jag måste bli seriös. Jag måste skärpa mig. Jag måste fixa det här. Jag är stark. Jag är inte full egentligen. Allting handlar om inbillning. Jag träffade Elliot i trappan. Jag sa hej. Han sa HEJHEJHEJHEJHEJHEJ. Jag blev lite nervös. Det gick över.

Nu ska jag lägga mig i sängen. Jag ska inte spela gitarr. Jag ska inte spela gitarr. Jag ska koncentrera mig på att sova. Jag ska inte spela fyllegitarr hela natten. Jag ska sova en god natts sömn och sedan vara pigg och utvilad imorgon. Jag ska inte röa gitarren som just nu ligger en halv meter från min kudde. Jag ska sova direkt. Jag ska inte fundera alls. Jag ska sova direkt. Jag ska int

jaha, alvik min borg

Hej, käre läsare. Jag är jävligt full. Det här är mitt självförtroende ikväll:


Dvs så mörkt att jag inte fattar någonting

Ikväll spårade ur. Vi spelade tvspel. Jag spelade min nyaste låt på gitarr. Jag drack vin och cider i härlig blandning trots att jag ska jobba tidigt imorgon. Jag rökte genom fönstret. Situationen spårade. Jag är helt plötsligt i Alvik. Jag är full: jag bloggar. WOhej.

Dock schysst att jag spöade P i streetfighter.

Vad har hänt med Greven? är han tillbaka från Bulgarien/Transylvanien?


Fredde coolsolar efter Vaneau's spelning

och idag har jag saknat Brill the magic Pill:


Brillan med mina fötter runt halsen

och jesper? Vad gör hon? Varför röker vi inte vattenpipa? Varför ringer jag obekväma samtal? Hallå!?


The no. 1 chic

Jag vill ha mys & fylla! NU har jag bara fylla! Var är myset?


Mys

VAR ÄR ALLA JAG ÄR GALEN ENSAM I ALVIK HALLÅÅ!!!! !??!?!?!?! Det finns bröd! I hela skåpet! Jag lovar jag köper frukost till alla om ni bara kommer hem! NUuuu!!!

/lou

(en ensam varg är en död varg)

Jag är så jävla ung

Jag är så jävla ung att jag får köpa sommarlovskort till tunnelbanan för 480 spänn. För tre månader. Jag är i chock. Jag var så chockad att jag höll på att tacka ja till en bibelskola i Korea hela sommaren. Men jag hejdade mig.

Jag är så ung att jag blir kallad "young lady" på jobbet av amerikanska män med American Express. Jag är så ung att jag tycker att det är ashäftigt att ha 3820 byxfickan. Jag är så ung att jag blir deprimerad av tanken på att jag om typ 30 år kommer vara en äcklig och bitter sönderrökt jävel som sitter i en äcklig lägenhet och dricker äckligt och för svagt kaffe eftersom jag inte kommer orka arbeta och därför inte ha råd att köpa kardemummakaffe från Sibyllan på Östermalm. Jag kommer vara desillusionerad och skirva arga insändare till den lokala tidningen och klaga på mina grannar, ungdomen och andras hundar och deras beteende. Jag kommer vara ensam och jävligt ledsen. Jag kommer vilja dö. Jag kommer inte ha stake nog att döda mig själv. Jag kommer vara fast besluten om att förpesta alla andras liv istället bara för att det är så orättvist att de får ha det jävligt mysigt med sina äckliga (och lyckliga) familjer. Jag kommer överväga att prostituera mig för att få pengar. Men jag kommer veta att jag är för gammal för det.

Appropå för gammal, jag har faktiskt hittat två grejer i mitt liv som jag är för gammal för.

1. Att åka för 7 spänn med Bodens lokaltrafik (max 12år)

2. Att..öh. Vad var det nu? Det var något på Gröna Lund. Någon slags ATTRAKTION. Alltså karusell typ.

Nu ska jag duscha. Tjo!

/lou

dementi

Ok, det här är pinsamt och inte så lite neurotiskt och högst osunt, men jag tänker härmed sätta det på pränt så att nästa gång jag går loss kan någon av mina vänner trycka upp den här bloggen under näsan på mig och säga till mig att skärpa mig. Inte för att det kommer hjälpa ett dugg men det kanske får tyst på mig i några sekunder i alla fall. Det är nämligen så att jag har en tendens, eller okej, ett ganska maniskt drag av att alltid förutsätta det värsta och verkligen leva mig in i detta, vilket får till följd att jag mår som ett redigt bankat as. Det är inte bara så att jag TROR att allting kommer barka åt helvete, jag VET och jag vet det med sådan säkerhet att jag skulle kunna slå vad om mina båda ben på det. Jag har dock nästan alltid fel. Det är därför lite pinsamt att vara en sådan enorm dramaqueen ibland och med tårstrimmiga kinder deklamera att jag VET att det är såhär, det är ett obestridligt faktum och ni är ena obotliga, naiva optimister om ni försöker få mig att se livet från den ljusa sidan (eh, inte filmen, den har jag sett, den var ok, det vore inte naivt att försöka få mig att se den). Eller för all del, om ni försöker få mig att överhuvudtaget tänka logiskt. Okonstruktiv, otänkbar optimism i say! Sedan ligger jag och hulkar i sängen och tänker på att spela gothfiol och när någon vill muntra upp mig med ett "men det löser sig ju alltid" så kontrar jag med ett "ELLER SÅ DÖR MAN!".

Detta gäller det mesta som kan vara lite småjobbigt eller kräver en prestation; tentor, plugg, relationer, jobb, nya människor, nya platser och situationer. Det är jättedumt, leder inte till någonting och rent objektivt vet jag naturligtvis att ni har rätt. Till mitt försvar kanske jag kan säga att jag är för det mesta glad och nöjd och rätt så stabil, men med ojämna mellanrum så tar jag en sväng ner i det djupa ångesthålet. Vistelserna är dock allt färre och allt kortare nu för tiden. Alltid något. Tillslut kommer de nog att upphöra helt, eller så dör man.

/j

btw

så saknar jag det här också.

Elliot, Persbrant & ännu ett pervo

När jag sprang till ICA i matchpausen mellan Sverige-Paraguay träffade jag Elliot igen. Den är en dude i 25-årsåldern som springer runt i Alvik och tar på saker. Han har nog tvångstankar tror jag, för han måste ta överallt på räcket uppför trappan, alla blad på buskarna, marken, sopkorgen, trottoarkanten, sandlådan och så vidare. I början var jag orolig att han skulle börja ta på mig men det hände aldrig. Jag står väl inte med på hans lista. Inga människor verkar göra det (annars hade jag blivit avundsjuk) i alla fall inte vad jag vet. Ibland pratar jag lite med honom. Han säger bara HEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJHEJ. Jag vet inte vad han heter egentligen. Han kallas typ för Alviksfreaket. Men jag tror att han heter Elliot. Det känns så.

Jävligt schysst fotbollsmatch btw. Jag skrek. Jag skäms för att jag skrek. Jag som har snackat så mycket skit om alla skrikare. Nu är jag en i gänget. Jag kände till och med samhörighet med de fulla alviksasen som sprang runt och drack öl och ropade "SVEEERIGE!" Jag ville också dricka öl. Men jag är MOGEN och ANSVARSTAGANDE och ska jobba imorgon så jag är värsta innebruden, dissar latten och åt småkakor. Swift!

När jag gick från jobbet idag sprang en man ikapp mig, och eftersom det var ljust ute och massa folk överallt så dödade jag honom inte. Han frågade om han fick rita av mig och sa att det inte skulle kosta något.

Jag: Gratis?
Han: Ja, gratis! Du är så vacker.
Jag: Öh.
Han: Eller inte helt gratis..
Jag: Nähä? Vad kostar det då?
Han: Inga pengar!
Jag: Huh?
Han: Det är gratis!
Jag: Men du sa ju..
Han: Kom igeeen... Inga pengar, men betala! Du vet..
Jag: Jävla freak!

Ville han att jag skulle betala för ett jävla skitporträtt med min nittonåriga och ytterst ovältränade kropp? Jävla pervo.

(Förövrigt, är det bara jag som inte kan slita mig från tvn eftersom Persbrant-the-man-det-är-inte-pistolen-du-ser-det-är-kuken gör reklam för nikotinfritt snus? Jag slickar på Tvn i varje reklampaus.)

Me, you & everyone we know på DVD. Det är nästa mål.

/Lou

Torsdagspromenad

Ikväll har jag motionerat mer än jag tidigare gjort i mitt (relativt) vuxna liv.

Var i skolan, ensam. Helt ensam, klockan närmar sig sex och folk har bättre saker för sig än att hänga i tomma datasalar och stängd kafeteria. Det har inte jag. Solen skiner ute men det är kallt inne. Stolarna är staplade på varandra och datorerna surrar. Ett av lysrören håller på att ge upp och blinkar frenetiskt, det plingar till varje gång, som en liten klocka. Dammet flyter genom luften, jag andas in det och önskar att jag kunde lämna mig själv där på golvet, som en orm ömsar skinn.

Jag hatar den där känslan, den där känslan som gör att du vill krypa ur din egen hud, den som gör dig rastlös och får ditt hjärta att bulta så hårt. Jag vet inte vad den kallas och det stör mig, sådant som man upplever ofta vill man väl ha ett namn på? Jag övervägder att gå och shoppa, men jag borde inte och tanken på affärer och folk är rent äcklande. Istället tar jag till min andra variant av vardagsterapi: promenad. Det verkade som en prima idé att gå hem från skolan. Karlaplan - Alvik, det blir bra. Glömde dock att ta med i beräkningen att min brist på kondition inte är av denna världen, samt att lokalsinnet är gravt underutvecklat.

Men jag går ner mot Strandvägen, kollar på de flashiga båtarna och köper en glass. En båt vore något, att alltid ha lukten av tjärat trä och hav nära till hands, att kunna ligga på ett gungande däck när som helst. Två bakslickade, solbrända unga män på en bänk kisar över solglasögonen och ler. Jag ler tillbaks, förläget, jag vet inte hur jag ska bete mig mot folk som ler sådär, vill de ragga eller är de bara trevliga? Jag fattar aldrig när folk vill ragga, jag tror alltid att de bara är trevliga och sen blir jag lite besviken när det visar sig att det är så trevliga för att de vill ligga. När jag kommit upp mot Berzelii park byter flanörerna gradvis karaktär. Nu ler de inte under dyra solglasögon, här ropar de "ey katten, kss, kss" och jag pinnar på, vågar inte äta på glassen för jag är rädd att de ska ta det som någon slags uppmuntran eller säga något snuskigt.

I höjd med gamla stan möter jag ett turistande par från Indien. De frågar mig om jag kan ta kort på dem, kanske för att de tycker att jag ser ofarlig ut, att risken för att jag ska springa iväg med deras dyra digitalkamera inte är så stor. Jag överväger att göra just detta under en millisekund, men naturligtvis inte. Knäpper bilden och vi småpratar. "This is a beautiful town" säger de och jag svarar att den är väldigt trevlig på sommaren men inte fullt likaså på vintern. De säger att jag är bra på engelska, jag håller inte med och så thank you and bye bye. Stadshusets tre kronor reflekterar solen, jag kan inte titta direkt på dem och vid entren stannar jag och minns när vi hade avslutningsbalen i gymnasiet här. Det var inte så roligt. Jag tyckte inte att gymnasiet var så roligt överlag.

Sedan; norr mälarstrand, en massa uteserveringar fulla med folk längs vattnet. De ser ut att ha det så trevligt med sitt rosé, sina sallader och rödbrända axlar. Vid Rålis, ännu mer folk. Det spelas fotboll och grillas. Jag blir avundsjuk, jag vill också grilla med en massa vänner, inte gå här och svettas. Min varma hud får mig att tänka på hur det känns att skära med en vass kniv i smör, hur lätt det är. Sådana tankar kan bli farliga, de måste genast förtryckas så jag springer allt jag kan upp mot Kristineberg och det är så jobbigt att jag får blodsmak i munnen och hjärnan blir alldeles blank. Vid Alviksbron får jag ett problem när höjdskräcken slår till. Jag tycker att det är fruktansvärt obehagligt att gå över höga broar. Det är så oskyddat, himlen välver sig över en och under finns bara någon meter betong och sedan avgrunden. Man kan få svindel, man kan få för sig att slänga väskan eller till och med sig själv över kanten fast man egentligen inte vill. Men då är det försent. Bron måste dock forceras och jag gör det snabbt och bestämt utan att titta vare sig upp eller ner. Skriker högt när en lastbil forsar förbi och tutar. Sedan är jag hemma och duschar kallt länge. Den där känslan lurar fortfarande någonstans i tankarnas utkanter och bidar sin tid. Jag orkar inte gå mer och det finns inget annat jag kan göra så det får vara som det är.

Andrea sitter bakom mig och kollar på fotboll. Hon frågar om jag skriver en bok. Jag säger nej. Hon frågar om jag vill ha kakor och jag säger nej igen. Då vrålar hon "SKJUUUUT NU FÖR HEEELVEEEETEEEEE!!!" och trummar med benen mot soffan. Herregud, hon gav mig nära på en hjärtattack.

/j

bergochdalvana

Jag är borde sova men ibland är det bara så svårt.

Borde jag göra någonting åt det här?




(btw, jag får alltid tvångstankar att det ska bli skogsbrand när jag slänger en cigg in i en buske eller dylikt, så jag kryper in i busken för att hitta den och släcka den. Är det normalt?)

/lou

förbannelser & sånt

Två av mina gitarrsträngar har nästan gått av nu. Jag måste köpa nya. Jag har aldrig bytt D-strängen förut, den är omkring 15 år gammal. Herregud. Fatta vad äcklig den ska vara. Det var som när jag lånade Björn i min gamla klass' elbas en gång och blev helt svart om fingrarna. Den killen kan inte ha tvättat händerna efter sina badrumsbesök, det må jag säga. Det bästa var också att Erik (annan basist i min klass) bleknade märkbart efter att jag hade sagt att jag hade lånat Björns bas när vi hade Hellmanrep i Redroom. Undrar vad han gör nuförtiden. Björn alltså. Sist jag såg honom var i vintras på gågatan i Boden när det var trettio minusgrader och jag skulle hämta ut pengar från en bankomat. Jaha. Erik saknar jag däremot ibland. Innan han åkte till Kuba träffade jag honom på Moderna Muséet. Jag gillar verkligen hela den här grejen med att se folk på långt håll, gå emot dem och ge värsta kramen. Jag gillar kramar förövrigt, men inte med alla. Skulle till exempel inte vilja krama fyllot som naturligtvis ville prata med JUST mig när jag hade tjugo minuters lunch i måndags under min elvatimmarsjobbdag. Han lutade sig alldeles för nära och berättade om alla mediciner som han behövde köpa men som han inte hade råd med. Sen skrek han ut i hela kaféet och frågade om någon hade cigaretter.

Appropå cigaretter så var jag på vårdcentralen idag och övade argumentationsteknik. Men jag hade tydligen lägre blodtryck den här gången så jag slipper ha dödsångest i några månader nu. Sjuksköterskan sa i alla fall åt mig att sluta röka och jag sa som jag alltid säger till de som säger så (öh): Jaja. Och sen ler jag lite och ser övetygande ut. Det funkar alltid. Det är i princip ett lika säkert kort som att visa körkortet när de ber om leg på 7eleven när jag vill köpa cigg. Då händer det till och med att de ber om ursäkt som om jag var typ 40 och jävligt förbannad. Men det är jag ju inte. Eller?

Jag är verkligen asless på Virtanen, Linda Skugge och den där jävla Emma som har tretusen tvprogram på 5-an nuförtiden. Jag fattar aldrig vad de vill och de ger mig verkligen ingenting. Jag blir bara förbannad.

Saker som gör mig förbannad:

1. Djurrättspolitik, eller snarare avsaknaden av den

2. Främlingsfientlighet (pretto eller hur?)

3. Konflikträdda människor som bara går eller slutar svara

4. Principer & direktiv (två starka exempel är vakten på gothstället Grottan & mattanten på gymnasiet som helst av allt ville döda mig genom att trycka ner ett oavblodat kolårben i halsen på mig)

5. Prostitution & porrindustrin (ja, jag blir förbannad bara av att skriva det)

6. Min chef

7. Min chefs äckliga barn

8. Min chefs äckliga bilder på sig själv på kontoret

Nu frågar jag Jessica vad som gör mig förbannad. Först säger hon:

1. "Människor som är höger"

Sen säger hon:

2. "Folk som inte bryr sig om andra"

Och hon avslutar med en klar vinnare:

3. "När jag (Jessica) öppnar brödskåpet och säger "Va?! Är brödet redan slut?"

Det gör mig jävligt förbannad. Hur kan hon blir förvånad gång på gång? Äter man bröd tar det ju slut? Eller?

Sen blir jag förbannad när Jesper smyganvänder upp exempelvis min tandtråd och sedan när jag frågar henne om hon har gjort det svarar hon "Jag? Näää......" och ser skuldmedveten ut som ett bankat as. Sen berättar honom att hon har varit hos tandläkaren och att det kostade 600 spänn och att jag visst kan få tandtråden som hon fick av tandläkaren. Sen ser hon helt förstörd ut som om det är värsta supertandtråden hon nu offrar på mig och jag får dåligt samvete och säger: "Nej behåll den du, din stackare".

Sen går vi ut och smäller smällare och känner oss unga.


Så här ung är jag

Idag stannade en dude mig på gatan och ville ha en cigg. Sen berättade han att han hade slutat röka genom att börja ge bort limpor (med cigaretter alltså) till vilt främande människor. Det blev så dyrt i längden att hela cigarettinköpsgrejen blev ångestladdad. Därför slutade han. "Bara som ett tips", sa han. Jag tog en cigg och gick.

/Lou

Alea acta est

Jag och Milla satt här om dagen längst upp i kulturhuset och reflekterade över vilket jävla gissel det här med ens personlighet är. Att man vill vara sval och cool och rolig och imponera men det slutar alltid med att man inte pallar, att man blir för full och bekänner sitt livs synder, skrattar åt sina egna skämt tills man nästan dör, drar fulraggiga kommentarer, är snuskig vid de mest olämpliga tillfällen, snarkar som ett döende vildsvin och dregglar ner kudden eller något annat föga graciöst. Men det kommer ju en tid i varje spirande bekantskap då man måste komma ut, liksom kasta tärningen och stå där avslöjad som det småtöntiga, jättenojjiga, ölbegivna lilla pervo man verkligen är. Sedan kan man bara be för att det inte barkar åt helvete och att man åtminsone har några civiliserade sidor som kan väga upp det hela. Åh gud jag hoppas att jag har sådana.

Jag för en ojämn kamp mot mitt ego. Å ena sidan så vill jag hemskt gärna vara sval och balanserad, Audrey Hepburn-elegant. En dam. Den andra sidan vill bara festasupaknullasovaskvallra ohämmat hela tiden och skita i att det är vardag, att jag ska upp om tre timmar och att uppsatser ska skrivas och räkningar betalas. Den sidan brukar allt som oftast vinna. Det gjorde den även igår då en öl med Milla och Az blev några till på f12 och jag var just sådär ohämmad och det kändes jättehärligt just då men inte imorse på jobbet då jag hängde över disken och klunkade ur min 1,5-liters evian, lätt ångestfylld och totalt oförmögen till huvudräkning.

Jag borde bli vegan. Birtha och Andy gör det enda rätta. Det är bara slöhet som gör att jag endast är fusk-vegetarian. Jag tycker om lax och mjölkchoklad (fast inte tillsammans) och det är ju egentligen en helt puckad motivering.

/jess

Gröna Lund is the new kids on the block

Jag har börjat samla på en ny grej: foton på tvärbanekontrollanter! Wohej! Den här mannen är asschysst!


Vilken man!

Anledningen till att bilden är så dålig är att jag var tvugen att skynda mig eftersom de alltid dyker upp som gubben i lådan och sedan försvinner lika fort.

Igår var jag på Gröna Lund. Det var helt fantastiskt trevligt.

Bäst var:

1. Spökhuset (Sebastian var jätterädd men jag var helt lugn och började småsnacka lite med ett spöke.)

2. Fritt Fall Tilt (Nej, jag kräktes inte)

3. Blå tåget (JAAAAA)

Sämst var:

1. När jag inte fick en enda poäng i baskettävlingen

2. Att det var asvarmt i Lustiga huset

3. Tjejen i kön som ropade ut: "Låt mig gå före jag gör VAD SOM HELST med er om jag får åka nu!"

/lou

summer of 06

Vilken värme, det är ju underbart. Något som inte är fullt lika underbart är att vara inomhus mellan 10-18 men det är ju inkomstbringande så what to do. Jag har hört ryktas om att de år det är fotbollsvm så blir sommaren bra, det känns vetenskapligt underbyggt så jag tror på det. Det här sommaren kommer bli grym jag VET det. Jag ska hänga massor i parker och på stränder och bli skjutsad på moped och sluta leka vuxen utan verkligen bejaka min inre fjortis. Jag vill gå till Gröna Lund och äta sockervadd och hångla i discojeten! Jag vill åka moped igen! Som igår, efter en flaska vin kändes det som en prima idé och jag höll armarna hårt runt honom, knep med knäna runt sitsen och skrikskrattade runt hela tanto. Som Andy skulle säga; det är livets melodi.

Vidare, opponering på uppsats är nu klar. Vi fick bra kritik, allt kändes bra, skönt. När jag opponerade var jag inte alls bra. Önskar att opponeringar kunde ske mano a mano liksom. Inte inför ett helt rum. Jag bli så osäker, sitter mest tyst. Jag tror inte alls på min förmåga att kunna yttra något som helst intelligent i folksamlingar. Fler än fyra lyssnare och jag blir bimbo. Jag vet att jag förminskar mig själv men det är i alla fall safe. I skolan, på kvartssamtal, alltid samma sak: Ja, er dotter är väldigt flitig men hon säger inte så mycket i klassrummet, det skulle vara bra om hon kunde ta plats. Stå upp för sig själv. Gå på lite. Eller bara yttra några stavelser nu och då. Jo, visst vore det bra, jag är den första att inse att det skulle kunna gynna mig men nej. Det är som det är.

Ähh tråkigt inlägg. Jag ber om ursäkt. Jag är jättehungrig och trött och har ont i benen och luktar kaffe. Milla ville ta en öl på nån uteservering vid Medis men det känns som om jag är nära på komatos. Men va fan, uteservering, varmt (jättevarmt!), öl, det låter onekligen lockande...

/jess

Here comes the sun

Nu ska Lou & J tagga till beachen.

/lou

London calling

Jag är så jävla ung. Så jävla ung att jag inte ens kommer in på Trädgården. Jag är inte bitter.

Jag ser på fotboll. Jag sitter en halv meter från TVn eftersom jag i denna stund råkar ha uppkoppling just här. Jag ska inte sjunga med i nationalsången. Endel av spelarna svettas redan. Matchen har inte ens börjat. Jag svettas inte. Idag har jag shoppat. Det var roligt. Jag träffade bekanta. Det var roligt. Jag drack min livs andra latte. Jag skrev i mitt block. Jag pratade med min mamma i telefon. Jag har köpt tjejiga saker. Jag vet inte hur jag ska använda dem. Jag har till och med börjat ha en spegel i väskan. Jag har använt den. Jag känner mig ovan vid situationen men det är ändå festligt. Kanske är det Jesper som har påvekat mig till det här. Jag vet inte hur långt det kommer att gå. Kommer det sluta med att jag köper en ögonfransböjare? Herregud.

Jag gillar när motståndarna hjälper varandra upp efter att de har ramlat trots att det är fotbollsVM.

Min pappa sitter antagligen och skriker just nu. Han skriker alltid när han ser på fotboll. Förra sommaren gick han och jag jämt och såg på fotboll. Han skrek jämt. Eftersom jag inte skrek letade han efter någon annan att skrika med, ofta hittade han någon man i sin egen ålder som också skrek. Jag hittade aldrig någon som inte skrek. De flesta skrek helt enkelt. Jag skrattade när de skrek. Det tyckte jag var roligt. Fast ibland var Djoko med på fotbollen (min pappa älskar Djoko mer än mig, han har till och med erbjudit Djoko att låna bilen trots att Djoko (till skillnad från mig) inte ens har körkort. Han har aldrig erbjudit mig att låna bilen.). Djoko skrek också ibland, när någon ramlade eller så. Jag skrattade åt honom men pappa blev glad och ville bjuda honom på öl. Mina småsystrar orkade inte sitta stilla och se på en hel match så de sprang runt och samlade på tomflaskor istället. De fick ihop flera hundra kronor.

Häromdagen ringde Djoko mig och frågade var jag höll hus egentligen. Jag svarade "hemma". Han sa att min lillasyster har cyklat förbi hans hus när han stod på sin uppfart. Hon sa: "Pappa sa att jag skulle säga till dig att Andrea har flyttat utomlands".

Djoko: W00t?
Jag: W00t?

Har han tutat i ungen att jag har flytt landet? Har jag flyttat utan att jag har märkt det? Hur då? Utomjordingar? Rymdskepp? Tequila?

Jag ringde till mamma och meddelade nyheten. Jag sa: "Det kan ju vara bra för dig att veta det här, men jag har tydligen flyttat utomlands. Jag tänkte att det kanske blir dyrare att ringa nu och så. Bara så att du vet."

Mamma blev förvånad. Det är livets melodi.

/lou

pengar snurrar min värld

Insert lyckovrål här: JAAAAAAAAA WOOOHOOO! YES! YES! YES! ÄNTLIGEN! Alltså nej, det är inget snuskigt som pågår, jag var ute på lunchen och tog ut pengar och skatteåterbäringen har kommit. Herregud det var verkligen i sista sekunden och otroligt välkommet. Jag ska shoppa! Nu! Jag kan shoppa nu! Skor och en skjortklänning och smink och vin, en massa vin, champagne! Och mer skor! Underkläder i långa rader! Inga böcker inga skivor enbart ytliga, fina saker för att smörja min fåfänga. Ååååååhhhh jag får rysningar när jag tänker på allt fint jag kan köpa, shoppa är min terapi, den funkar bättre än någon annan terapi jag prövat, peaches borde döpa om låten till "shop the pain away" (eller nej, båda versionerna funkar iofs).

Jag får så roliga mail på helgon. Jag hänger på helgon ytterst sällan och ändå lyckas vartenda litet depraverat pervo hitta mig. De kanske känner igen en själsfrände, jag vet inte. Hittar mig gör de i alla fall. Läste ett mail idag från en kille som, väldigt artigt, undrade om jag möjligtvis hade lust att kicka honom i skrevet hårt. Inget sexuellt utöver det, han gillade bara smärtan. Okej, kul för honom att han hittat något han gillar, men är det inte farligt? Och rätta mig om jag har fel, jag är inte innehavare av en pung (tackolov) så jag vet inte men gör det inte asjävla förbannat sjukt ont så att man bara vill dö? Kan man ens finna njutning i sådan smärta? Fast åh, vad dum jag är, klart man kan. När det gäller sexuella grejer, fråga aldrig "kan man?". Svaret är alltid "ja, man kan och det görs". Tro mig. Sen får jag en massa mail från snubbar som vill köpa mina strumpor, eller ha kort på mina fötter. Själva faktumet att de vill se mina fötter tar jag som en garanti för att de inte har alla hästar hemma, för vem fan vill se på mina fötter?! Inte ens den mest hängivna fotfetishist skulle kunna finna någon som helst njutning i mina knotiga missfoster till fötter. De skulle snarare avskräcka dem från att idka fotfetishism för resten av livet. Kanske därför jag är så besatt av skor, jag måste ju ha något vackert att täcka asen med.

Men nu, affärerna väntar och kortet vill dansa.

/j igen

here we go again

aaaargghhhh fan vad less jag är på mig helveteeeeee! Jag skulle inte kunna komma i tid om så mitt liv hängde på det, om så min familjs liv hängde på det, om så vartenda liv i hela världen var ytterst beroende av att jag kom i tid. Sorry mänskligheten, ain´t gonna happen. Är i skolan, missade första uppsatsseminariet för att jag uppenbarligen är tidsoptimisten från helvetet. När jag gick i lågstadiet fick jag ha en extrafröken som följde mig från klassrummet till matsalen på lunchen, annars slutade det bara med att jag aldrig kom iväg och fick svälta resten av dagen. På något sätt så känner jag alltid att fem minuter är ju jättelänge, på det hinner man sminka sig och fixa håret och dricka kaffe och välja örhängen. Men det gör man ju inte. Ändå så tror jag det varenda jävla morgon alltid samma sak alltid sen ALLTID. Slå mig.

Min expojkvän ringer ibland. Igår. Han undrar varför jag aldrig ringer. För att jag inte vet vad jag ska säga. För att varje samtal vi har barkar åt helvete efter typ två minuter. För att det skär i mitt hjärta att han som kände mig bäst av alla nu inte känner mig alls. Jag säger inte det här. Jag säger för det mesta att jag är upptagen och måste gå. Han undrar varför jag inte bryr mig. Jag säger att jag bryr mig men egentligen förstår jag inte vad han menar med det. Hurdå bryr mig? Klart jag vill att han ska vara lycklig, absolut, jag vill att han ska må bra och vara glad, jag har inget behov av att han ska må dåligt. Ingen bitterhet eller hämdbegär som ligger och pyr. Men jag kan inte göra honom lycklig längre. Jag kan inte fortsätta leka "vi är inte ihop men vi kan uppföra oss som vi är det ändå"-leken. Det säger jag. Ändå fortsätter han att fråga varför jag inte bryr mig och jag FÖRSTÅR inte. Hur skulle jag agera för att han ska känna att jag bryr mig? Jag gör vad jag kan och jag försöker, försöker verkligen sköta det här så bra som möjligt. Jag försöker så mycket! Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag har aldrig gjort det här förut.

Visst, förut brydde jag mig mer. Jag brydde mig mest av allt. Han var i mångt och mycket mitt allt och jag ville alltid vara vid hans sida. Har man sagt att man älskar någon förpliktar det. Man lämnar inte någon man har sagt man älskar, inte i första taget. Stand by your man. Och det gjorde jag och det gjorde jag och det gjorde jag. Alldeles för mycket. Jag mådde hellre dåligt i hans närhet än mådde som döden för att han inte var i min närhet. Så när hans kompisar kom över och de kollade på film/hockey/fotboll/tv-spel gick jag inte, även om jag anade att han kanske ville det. Jag stannade kvar, gick runt i det stora huset, bakade rulltårta till dem som en liten hemmafru. (jag trivdes som liten hemmafru) När han jobbade stannade jag kvar och väntade tills han kom hem, kände mig som en hundvalp när han satte nyckeln i låset. Jag stannade kvar när gapet mellan oss i 120-cm sängen var oändliga mil. Jag stannade kvar när öppet förhållande verkade som en strålande lösning (visst älskling får du knulla andra, vi är ju bara unga en gång, vi måste ju få pröva. Jag älskar dig, jag vet att andra tjejer inte skulle betyda något för dig. Jag vet att du håller mig högst. Andra tjejer, det skulle vara ungefär som att runka, eller hur? Jag förstår.) Inte fan förstod jag när de väl gällde. Jag kastade tavlor i väggen så glaset yrde och jag stannade.

Det här är min version. Hans skulle säkerligen vara en annan. Han var inte en dålig pojkvän, inte alls, och jag var långt ifrån en ängel.

Nu tänker jag att jag aldrig ska bli så beroende av någon igen. Nu tänker jag hellre lagom känslor än himlastormande sådana. Nu tänker jag hellre fly än illa fäkta. Det var ju så, för att fortätta med metaforerna, att vi fäktade rätt jävla illa där på slutet. Ibland tänker jag du måste ju våga, ändå. Njae, eller? Babysteps.

/jess

Mi dormitorio es mi dormitorio

Nu är bloggen rosa. Det var mitt enväldiga beslut som jag framhärdade tills Andy slutligen gav med sig. Jag gillar rosa, det är en mycket fin färg och jag struntar högaktningsfullt i om Andy gnäller över att det är så brudigt. I like brudigt. Mitt rum är rosa, det är fint att bloggen känns som en förlägning av mitt rum.

Idag är första dagen som mamma och pappas lägenhet inte längre är mitt hem. Jag har vuxit upp här, jag har svurit över gästtoaletten som inte fungerat på tio år, jag har gnällt över att det är så trångt, jag spenderade åren mellan 14-19 med att drömma om att flytta men det var ändå mitt hem. Jag kom hit idag och travade in som vanligt, men det var inte längre mitt hem. Allt var som det brukade. Pappa hade blåstället på sig och stod och snickrade på något medan han lyssnade på Gudibrallan och Bob Dylan. Min yngsta syster och en miljon av hennes kompisar drällde in i ett moln av fruktig parfym, jordgubbsläppglans och svallande hår. Katterna låg och vräkte sig i soffan och ropade på mat. Dammråttorna vräkte sig i hörnen och jag vet inte vad de ropade på, mer hudceller kanske. Mellansyster klippte mitt hår och tjatade som alltid om att jag måste sitta still annars skulle hon cutta mig i ögat. Och ändå så kände jag inte att det här var hemma. Det är mamma och pappas hem, det är mina systrars hem och det är definitivt katternas och dammråttornas hem. Mitt hem är väl numera det rosa rummet. Ja absolut, i alla fall när jag får vara ifred i det. Alltså om Andy kunde sluta med att öppna dörren när jag är naken.

Som igår. Jag hade duschat. Går in i mitt rum, snurrar handduken runt håret och svarar i mobilen som ringer. Det är Milla, vi pratar på. Jag provar några av de skor som står framför spegeln. Posar lite. Jag provar alltid skor när jag pratar i telefon, de står ju så behändigt till. Andy knackar på dörren och vill hämta något. "Är du naken?!" undrar hon. Jag svarar sanningsenligt att nja, jag har på mig högklackade skor och en handduk på huvudet. Va? säger Milla i mobilen. Va?! utbrister Andy och ÖPPNAR DÖRREN! Efter att hon smällt igen den illa kvickt är det enda jag hör ett "HERREGUD DU ÄR SÅ PERVEEEEERS!!!" och Milla som skrattar i mitt öra. Men alltså, om man ska stå i födelsedagskostymen och ha på sig obscent högklackade skor är väl ändå ens sovrum det rätta stället att göra det (eftersom jag inte tänkt ta anställning på Kino). Det är naturligt. Alla gör det.

Ikväll spelar Birthas band på Stampen. Be there or be fyrkantig liksom.

/jess

Jag kan inte motstå mig själv.

En tisdag morgon.

Var det någon av er som såg två otroligt fulla as vingla runt i Alvik igår vid ettiden? Jag tyckte otroligt synd om killen som försökte ta hand om dem. Om jag var de skulle jag skynda mig att skicka förlåtsms till de miljoner
personer som antagligen fick ologiska fyllesamtal/sms/whatever igår mellan klockan åtta och klockan två. Jag lovar mig själv här och nu att aldrig bli lika full som dem som jag såg igår. Stackars jävlar liksom.

Det hela började när jag gick genom spärrarna i Alvik och någon ropar mitt namn. Jag var på väg hem från Fredde. Jag mådde illa och var jävligt hungrig, det var den enda anledningen till att jag hade orkat ta mig från
Fredde överhuvudtaget. Jag hade dödsångest och funderade lite smått på att dricka diskmedel när jag kom hem. Då träffade jag Ino och hennes kille. Det var trevligt. Tyvärr råkade jag avslöja lite av min dödsångest
för dem. Jag sa inget om diskmedlet men de fick en ganska bra bild av situationen ändå. De skulle på någonslags famlijemiddag. Jag säger åt dem att ha det så trevligt. Sen skiljs vi.

Efter att jag hade druckit diskmedlet hade jag tänkt spela gitarr, skriva, vadsomhelst. Jag visste att jag skulle må dåligt hela kvällen, jag visste inte varför. Jag bara kände det på mig. Jag känner på mig saker ibland.
Precis när jag har kommit innanför dörren ringer Ino mig, hon frågar om vi ska göra någonting. Jag säger åt henne att inte bekymra sig. "Åk du på familjemiddagen. Bry dig inte om mig. Jag klarar mig". Kanske jag sa.
Hon insisterar. Jag ger upp ganska lätt. Hon frestar med en öl på Carmen. Jag kan inte säga nej till en öl på Carmen.

I alla fall kommer hon hem till Roggie och vi delar en cider. Jag klämmer även ivrigt en trefemma. Grizzlan diskar. Jag är plötsligt glad och lyssnar på en blandskiva jag har fått från Linköping. Ino är också glad.
Under tiden som vi sitter i vårt kök får jag den lysande idén att vi inte ska åka till Medis, utan istället till ett jävligt billigt ölhak och hälla i oss sjukt stora mängder öl. Sen kommer jag på att Ino inte dricker öl. Jag säger det, aningen besviket. "Nej, just det. Du dricker ju inte öl". Hon säger att hon reder sig. Vi åker till Fridhemsplan.

Ino får den stora möjligheten att välja mellan Theodoras och Dovas. Hon väljer Theodoras. Jag beställer öl.

Vi sitter i ett hörn och pratar. Det hela går väldigt bra. Jag skrattar mycket. Ino skrattar mycket. Vi pratar allvar också. Men det går bra det med.

Jag vet inte när det hela började spåra ur. Kanske när bartendern kommer fram och säger att mannen bredvid mig "är lite blyg men hemskt gärna vill prata med dig, får han det?". Jag svarar "Nej" och blir jävligt upprörd.
Jävla äckel. Kanske var det någonstans där som jag började övertala Ino om att dricka tequila. Ungefär i samma stund insåg jag att jag inte ens klarade av att skriva tequila i sms, och ungefär
samma stund borde vi ha gjort som planerat: dragit till Alvik och sett Monty Python, lyssnat på radiohiten Fuel. Vad som helst. Bara inte tequila.

Ino säger att hon ska fundera på saken, dricka upp sin Aquatini och överväga. Jag säger att det är klokt. Det är klokt att överväga saker. Jag borde göra det oftare.

I alla fall så köper hon en. Jag tycker att situationen är festlig. Jag tycker att det är sanslöst att hon inte kan dricka hela på en gång. Jag känner att jag måste visa hur man gör. Jag ska aldrig mer visa någon hur man gör.

Sen är vi plötsligt ute och på väg mot Alvik. Jag är inte ledsen över det. Jag är inte ledsen alls. Jag är jävligt glad och vinglar ovanligt mycket. Vi åker tunnelbana. När vi kommer fram börjar jag snacka med en tjej. Jag minns
inte vad jag sa. Jag antar att jag bjöd hem henne, ville ge henne mitt nummer, frågade vad hon hette, var hon bodde, vad hon gjorde, vad hon har gjort tidigare på dagen, vad hon ska göra med sitt liv och så vidare. Ungefär
samma saker som jag frågade alla andra som jag smsade/ringde/whatever igår.

Vi gick vilse i en timme när vi skulle köpa cigg.

Hur jag tog mig uppför trappan är ett mysterium. Jag vet att jag hade panikångest över de miljontals sniglar som krälade omkring överallt, men jag klarade det tydligen ändå. När jag ramlade in i hallen och genast hamnade på golvet satt Brill i köket. Hon blev lite förvånad. Sen tog hon mig i armen och ledde runt mig i Alvik hur länge som helst samtidigt som jag hulkande berättade mitt livs historia, att jag ville dö etc. När jag kom in i lägenheten igen kastade jag genast sönder min mobiltelefon två gånger. Antagligen för att jag aldrig gjorde bort det när jag var fjortonfemton eller nåt. Sen ägnade jag asmycket tid till att försöka hitta alla delar igen. Jag spelade dessutom gitarr. Jag fattar inte hur det gick. Jag vet att jag tänkte "diss-dur, hur fan tar man det egentligen? Och förövrigt, jävligt roligt: DISS-dur". Jag hörde Grizzlan i bakgrunden. Hon sa hur full jag var och hon hade rätt. Jag har nog aldrig varit så där full förut. Tyvärr kom jag inte på något revolutionerande, inga wonders igår heller. Fast det brukar man väl inte göra på fyllan. Men det hade varit roligt.

Det som oroar mig är att jag var så jävla sugen på att dö. Före jag började må illa till och med.

Klassiska fyllegrejer jag INTE gjorde igår:
- grät (jag var för full för att gråta)
- kallade mina vänner för "de bäschta jag har"
- kräktes (men jag kanske borde ha gjort det)
- slogs (jag har i alla fall inget minne av det, men vad betyder det?)
- hällde i mig mer alkohol när jag kom hem (jag hade ingenting kvar)
- skadade mig själv
- antastade någon (jag var dock lite sugen på Gide)
- skrek till poliser (jag såg inga)
- la mig på bardisken (eller?)
- blev gravid (eller?)
- hällde ölen över mitt eller någons annans ansikte (eller?)
- hamnade i fyllecell (jag förtjänade det, eller snarare förtjänade mina lieblingsambos inte att ta hand om mig hela natten)

Klassiska fyllegrejer jag gjorde igår:
- drack mer än jag borde bara för att jag blev bjuden och jag tänkte saker som "gratis är gott" och "bäst att passa på".
- kastade sönder något som jag äger (min telefon!?)
- sluddrade och var knappt förståbar
- vinglade och ramlade otaliga gånger
- blev ledsen och ville ta livet av mig
- blev omkringledd av en nära vän för att jag inte skulle kvävas i mina spyor direkt
- däckade i soffan
- vaknade dagen efter med taklampan tänd och alla kläder på (antagligen hade jag inte rört mig på hela natten, för jag låg exakt likadant som jag hade somnat)
- ringde svinmånga och gjorde bort mig (bland annat ringde jag visst till Goesta och skrek åt honom att "komma till Alvik och SUPA" ? Åh herregud.)
- smsade svinmånga och gjorde bort mig
- bjöd hem alla jag såg och ville ge dem presenter
- sa "det här är en genväg" och gick vilse

Nu ska jag ta en cigg. Jag tänker stå rakryggad när jag gör det. Jag är bara jävligt rädd för att 1. hitta ihjältrampade sniglar under skorna 2. att jag har tappat bort min plånbok eller något annat relevant 3. att någon jag känner träffade mig igår och har bildbevis

/lou

rolands darling no. 1 is back

Sovtimmar: 6
Cigg: 13

Okej, Andrea is back. Krypit ut ur sin lya eller nåt. Jag måste förhindra att den här bloggen förvandlas till någon seriös jävla JMK-blogg som handlar om hur LÄNGE Grizzly är vaken för att hon skriver en uppsats. (Mitt rekord är typ 60 timmar så jag säger bara: "jaha?")

Idag försov jag mig till jobbet och ville dö. Sen fick jag vuxenpoäng eftersom jag "jobbade över". Haha. Det var precis som det låter. Jobbigt, men intressant.

Jag är otroligt begåvad på att ljuga. Jag kan lura vem som helst. Jag ljög ihop värsta snyfthistorien till min chef för att hon inte skulle döda mig när jag kom sent. Den innehöll många släktingar, akutsjukhus och hjärtfel. Jag är en dålig människa. Jag skulle kunna lura min mor att jag egentligen är en man på trettiofem vid namn Albert. Jag lurade mig igenom hela min skolgång. Mina 19.83 är fejk. Tro inte på någonting jag säger. Jag har redan lurat dig alldeles för många gånger. Antagligen har jag skämtat om det också. Du har frågat om det är sant och jag har sagt nej. Jag lovar att jag ljög då. (Men hur vet du om jag ljuger nu....?)

Hänt sen sist:

1. Jag har blivit sjukt tät och tänker hela tiden på saker jag ska köpa. (Sjukt tät i mina ögon är nog inte så tät egentligen, Grizzlan känner sig fattig om hon har mindre än tretusen på kontot, jag känner mig tät om jag har över två och fem)
2. Jag har avancerat till C
3. Jag har blivit bitter
4. Jag har fått en present av min bitch-chef som jag nu använder som askkopp
5. Jag har insett att mitt enda resesällskapsalternativ till Roskilde är 6 helt tokiga dudes som kommer att överge mig i Malmö efter att jag 1. är gravid 2. blivit tagen av polisen med tre ton brajj i skorna 3. har blivit av med körkortet eftersom de galna antagligen kommer att lyssna på Liquid Scarlet i bilen och det kommer göra mig vansinnig och få mig att köra 320 km/h.

På jobbet blir jag kallad darling och sweetie av turisterna. Det är ballt. En gång kom det fram en äldre man och kysste min hand och sa "My name is Roland". Jag blev inte smickrad.

/lou

in till döden trött

klockan är halv fyra på natten. Uppsatsen är nu klar. Vi håller på att skriva ut den. Det tar tusen miljoner år. Jag har nog aldrig varit så här trött i hela mitt liv. Jag mår illa av trötthet. Klockan sex ska vi gå upp (gå upp? är det ens idé att lägga sig?) åka till mammas jobb och kopiera upp aset. Det är hundra sidor med bilaga o allt. Det är typ det fetaste c-uppsats jag sett. Det är en jävla avhandling och om opponenterna inte gillar den så svär jag på att jag ska mörda dem långsamt och brutalt.

jag tyckte att jag var trött imorse. Jag hade ingen aning. Klockan två imorgon, alltså idag, ska det vara inlämnat och då ämnar jag åka hem och sova like i´ve never slept before.

fatta att det är klart! Är för trött för att uppbåda glädje. Ska glädja mig om några dagar när jag vaknat igen.

Åsiktsmaskin? Inte jag.

Folk tycker så mycket. Nu har så starka åsikter och ni vet verkligen varför ni har dem. Jag avundas er. Hur kan ni vara så säkra, hur kan ni tycka så mycket, hur kan ni VETA? Jag känner mig som en vindflöjel, en åsiktskameleont. Jag vet nästan aldrig vad jag ska tycka. Vad jag ska basera mitt tyckande på. Allting har ju sina fördelar och sina nackdelar, och det känns som om jag inte kan veta någonting innan jag tagit reda på precis ALLTING om det och det är ju i stort sett omöjligt. Som politik. Alla partier har något bra i sitt program, precis som att alla även har något dåligt. Hur ska jag kunna veta vad som är bäst för mig, och hur ska jag någonsin kunna dra det så långt som till att veta vad som är bäst för andra?

Ska jag basera mitt tyckande på känsla, på den första spontana känslan jag får inför en företeelse? Nej. Känslor är inte obejktiva, känslor är påverkade av både det ena och det andra och om jag tänker rent logiskt så kanske det jag kommer fram till inte alls stämmer överens med min första känsla. Det är ofta så. En del av mig tycker si, den andra kommer med argument för så, och jag vet inte alls var jag ska ställa mig. Det är rent schizofrent. Men jag tror inte på känslobaserade val. Jag vill på något sätt komma fram till en sanning som är objektiv, och känslor är aldrig objektiva. Känslor är färgade av uppväxt, av framing i media, av vilka perpektiv i debatten som kommer fram, av en massa annat shit som påverkar en både hit och dit men som inte nödvändigtvis alls representerar någon sorts sanning. Tror jag. Du ser, inte ens nu vet jag.

Bara för att ta ett exempel som var uppe på dagordningen hemma hos roggie igår och som jag inte vet vad jag ska tycka om. Håll i dig nu: prostitution. Första, spontana känslan: Usch, nej, sex är inte en vara, att sälja sin kropp det är fel. En människas kropp är inte en vara. Utnyttjade baltiska småflickor och systematiska våldtäkter. Människohandel. Trasiga kvinnor som blir utnyttjade i gathörn. Trasiga män också för den delen. Undersökningar visar att prostituerade inte mår bra, att de mycket oftare än andra grupper har psykiska problem och blivit utsatta för övergrepp. Att sälja sin kropp är inte ett val man gör, inte ett yrke man glider in på för att det verkar glamouröst och man gillar att knulla. Det är en sista utväg, och dessa människor borde få hjälp av samhället långt innan de känner sig tvungna att prostituera sig. Det ska vara olagligt för det skapar misär och oerhört mänskligt lidande, att göra det lagligt vore att legitimera synen på människor och främst då kvinnor som varor man kan köpa.

Ok, lite mer torrt resonerande: Vuxna människor borde få göra vad de vill med sin kropp. Om den prostituerade har valt att vara prostituerad av fri vilja, om hon ser sig som någon slags egenföretagare, om hon hävdar att hon inte lider, vem är jag då att komma och sätta mig till doms över henne? (använder "hon" här, vet naturligtivs att det finns prostituerade som är han, dock inte lika vanligt) Jag kan inte säga åt henne vad hon ska känna, jag kan inte säga att hon är lurad eller trasig eller psykiskt instabil. Det om något vore respektlöst. Bara för att jag tycker att sälja sex är rent moralisk äckligt kan jag inte kräva att hon ska tycka det, om hon säger sig trivas med sitt jobb. Och om hon säger sig trivas med sitt jobb kan jag inte hävda att hon lurar sig själv. Och det borde vara lagligt för att om det kommer ut i ljuset minskar risken för brott, om prostituerade får organisera sig i fackföreningar kan de kräva en viss lön, viss bekvämlighet, rätt till sjukvård etc. Prostitution kommer alltid finnas och då är det lika bra att försöka göra detta yrkesutövande så smidigt som möjligt.

Kom inte med argumentet "jaha, men skulle du vilja bli prostituerad?". Nej, det finns mycket jag inte vill men som jag inte kräver att andra inte ska vilja heller. Samtidigt, om prostitution leder till mänskligt lidande, borde det då inte vara förbjudet? Att det de facto är så att många lider av det är skäl nog för att det ska vara olagligt både att köpa och sälja. Vi kan inte offra alla som lider av det bara på grund av att vissa hävdar att de trivs med att prostituera sig, därför kan och borde det inte vara lagligt. Eller? Om det vore lagligt kanske tvångsprostituering skulle minska, och om någon känner att prostitution vore ett fresh yrkesval borde ha/hon ha rätt att göra som ha/hon vill med sin kropp. Som vanligt känner jag att det enda sättet vore att verkligen undersöka det rent empiriskt, up close and personal. Jag känner inga prostituerade, jag har aldrig prostituerat mig, hur kan jag då ge mig själv mandat att tala för dem? Hur kan jag VETA? Hur kan ni veta?

Det finns nån klassisk roman (eller är det film) om en man som ändrar sig efter omgivningen hela tiden. Han har ingen kärna, inget stabilt jag utan definierar sig själv utifrån hur andra ser honom. Så känner jag mig ibland. Som en tom låda, lyft på locket och det finns inget där i, men du kan lägga i vad du vill och jag kommer att tycka att visst, det har ju sina poänger. Jag känner mig tom och det är ingen behaglig känsla.

/j